Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 9 januari, 2013

ABBAs scenkläder har i princip varit lika omtalade som deras musik. I kväll visades den tredje och sista delen av ABBA-dokumentären, ABBA: Absolut image. Vilken bild ville ABBA egentligen ge av bandet? Fästmön och jag kollade en timma senare, på DVD:n, eftersom hon jobbade till klockan 20.

Frida och Agnetha

Frida och Agnetha i sina isbergsscenkläder som användes på turnén i USA.


Image handlar förstås inte bara om scenkläder.
I programmet diskuterades även skivomslag, fotograferingar, filmer, logotyper. En del gillar man, annat inte. Men glitter och glamour var det för det mesta. ABBAs kläddesigner berättade lite om tankarna bakom kläderna, skivomslagsdesignern berättade om sina tankar.

Och så äntligen, mot slutet, fick vi se 50 procent av ABBA i form av Frida och BjörnABBA-museet. Museet på Djurgården i Stockholm som invigs den 7 maj i år.

Den tredje och sista delen i ABBA-dokumentären var nog mest intressant. Men även om jag fattar varför alla svenska samarbetspartners pratade engelska önskade jag att de inte hade gjort det. Det lät för jävligt.

Toffelbetyget för den här delen blir högt, men inte högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

En helg i maj förra året var vännen FEM här och hälsade på. Vi tittade in på Röda Rummet, ett av stans bästa bokantikvariat. Jag minns inte om jag hittade nån bok till mig själv, men jag hittade en billig pocketdeckare till Fästmön: Björn Hellbergs Den grå. Nu har jag lånat den och läst.

Den grå

Annas exemplar av Den grå är äldre och, mycket mer passande, grått.


Den här gången gör polisen
Sten Wall och hans kollegor bekantskap med ett gäng satanister. Bland annat korsfäster de katter, nåt som polisen får ett anonymt tips om. När två lik hittas – ett av en yngre dam, det andra en äldre man – med bockfötter i pannan blir förstås satanisterna misstänkta. Men är det verkligen så enkelt?

Liksom så ofta bygger Björn Hellberg upp en bra spänning och en kuslig stämning. Men slutet känns ihopsnörpt och alltför enkelt.

Det blir inte mer än medelbetyg den här gången!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för läskig bild på ärr i slutet av inlägget!!!


Jag undrar om det är nån som orkar läsa
mina tråkiga inlägg om hur jädra trött jag är. Skit samma, jag skriver inte för andra, jag skriver för mig. Och JA! JAG ÄR JÄDRIGT TRÖTT IDAG IGEN!

Vad har jag gjort då? Tja inte mycket. Vi tog sovmorgon eftersom Fästmön inte började jobba förrän klockan 13. Jag kokade var sitt ägg åt oss. Skrev ett inlägg om en bra film vi såg igår samt förberedde och tidsinställde ett inlägg till i morgon. Försökte också besvara ett mejl från en sjukskriven kollega som har det väldigt, väldigt tufft. Ibland kan jag bli så trött på folk som gnäller i onödan – eller som bara är… lite trötta… 😳

Jag fick ett telefonsamtal, men jag har för dålig ork och kände mig för stressad för att prata. Se där, nu gnäller jag igen! 😳 Faktum är att jag inte orkar prata i telefon längre. Det räcker med alla samtal med mamma, sen är jag telefonslut. Så för tillfället är telefonin reserverad för familjen. Och Försäkringskassan. För gissningsvis ringer de och kan inte läsa vad jag skrev på den där jädra blanketten.

Anna var söt och halkade till soprummet med två soppåsar medan jag körde ut bilen ur garaget. När vi kom fram till hennes jobb hade två bilar – en personbil och en lastbil parkerat så idiotiskt att jag fick stanna flera mil från entrén. Hoppas Annas lårbenshalsar höll!

På vägen hem svängde en buss från Grönlunds ut från vänster från en parkering framför mig. OK, jag vet att det är övningskörning, men måste man inte ha B-körkort innan man tar bussförarkort???  Det är andra gången nån från Grönlunds nästan orsakar en krock med mig inblandad. Förra gången var det i en rondell. Jag bara undrar om det verkligen pågår nån lektion i bussarna eller om instruktören sitter och sover. Grönlunds är den sista bilskola jag skulle skicka min dotter eller son till – om jag hade nån.

Jag skulle svänga in till Tokerian och handla. Vid det laget var jag inte bara skärrad utan också drabbad av den där jädra tröttheten igen. Den kommer som ett slag i huvudet! Men jag är ju som bekant envis och stapplade in. Nån hade glömt sina nycklar i en varuvagn. Reagerade nån annan utom jag? Nej. Jag stapplade fram till två unga, till synes friska tjejer som stod och prackade på folk nånting utanför Tokeria-kiosken och berättade om de kvarglömda nycklarna. De tyckte att jag skulle gå till kiosken och ställa mig i kö.

Nej, jag jobbar inte här men det gör ni!

sa jag då och stapplade in för att handla, ilsknare än nånsin. Jag fattar inte vad det är med folk?!

Matkasse

Detta släpade jag in från garaget. Ja jag vet, inte mycket mat och dessutom en pocketbok.


Nu laddar jag för att ringa mamma,
för gissningsvis är hon sur på mig eftersom jag fick klippa av telefonpratet igår kväll. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag kan ju inte mer än säga att jag är trött och inte orkar prata mer, men varför hör hon inte vad jag säger utan fortsätter?

Måste försöka orka städa av i badrummet och duschrummet/toan också i eftermiddag. Resten av städningen lämnar jag till helgen när jag ska plocka ner alla stjärnor, stakar och julsaker. I morgon ska jag ju in till stan angående presskortet och en sån tur kan mycket troligt vara det enda jag orkar göra då.

Anna jobbar till klockan 20 i kväll. Därför spelar jag in sista delen av ABBA-dokumentären, Absolute image, på SvT1 och så tittar vi på den efteråt i stället. I morgon börjar förresten en ny säsong av Antikrundan. Härligt!

I kväll blir det andra halvan av gårdagens pizza till middag. Anna fick med sig sin till jobbet, för vi äter ju inte ihop i kväll.

Och så slutligen, så här ser mitt ärr ut just nu. Eller igår. Jag tog bilden igår kväll.

Ärret 8 januari 2013

Det har läkt lite bättre i toppen än i botten.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var inte alls meningen att vi skulle sitta uppe halva natten igår. Men vi fastnade båda två vid filmen Don’t say a word (2001) på SvT1. Fästmön hade sett den förut, jag känner igen delar av den, så jag har väl också sett den. Hur som helst, vi fastnade och fick ett par läskiga timmar.

Dont say a word

Lite missvisande titel, men annars så…


Michael Douglas spelar, för övrigt lysande, en psykiatriker
med en liten dotter och fru. Frun har brutit benet och är sängbunden i nån sorts märklig metallställning. En dag inträffar det mest fruktansvärda: nån tar sig in i deras hem under natten och kidnappar dottern. Dessvärre är det ingen vanlig kidnappning, för gärningsmännen vill inte ha pengar. I stället vill de att psykiatrikern lockar ur en ung patient några siffror. Siffror, som ska leda dem till rikedom…

Det här blir en katt-och-råtta-lek. Fadern ska under tidspress försöka locka ur en psykiskt sjuk människa nånting som hon har ägnat flera år åt att förtränga. Ska jag vara lite kritisk tycker jag att det går väldigt lätt för honom att få den unga tjejens tillit. Det känns inte riktigt trovärdigt. Lite missvisande tycker jag också att titeln på filmen är. Det är ju just motsatsen alla inblandade önskar att den unga patienten ska göra.

Men det blir ett högt betyg, för den här filmen var riktigt otäck och spännande!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »