OK:ade vävnader firades med fler trosor

Det var en rätt seg dag idag. Gråtrist. Jag kände mig rastlös – och det är ett tecken på att jag börjar bli riktigt frisk!

Messade lite med min nya jobbarkompis idag på förmiddagen och fick veta att allt har gått bra hittills – trots att jag inte var på plats. He he, närå, man kan inte vara handledare åt en familjemedlem. Men man kan vara lite

morsig.

Jag passade också på att ta lite nödvändiga kontakter angående mitt presskort. Det gick ju ut i mitten av oktober förra året, men eftersom det inte har funnits nån som har kunnat administrera produktionen av nya kort här i Uppsala har jag struntat i det. Vem i Uppsala har tid att åka till Stockholm en vardag under kontorstid när man jobbar vardagar och kontorstid? Och inte bara en gång, förresten, utan två: första gången för att lämna in foto och fylla i blankett, andra gången för att hämta ut kortet. Nej, jag är mycket nöjd! I morgon ska jag åka till Fuji på Stormarknaden och ta foton. På torsdag förmiddag ska jag åka in till stan och träffa journalisten som administrerar presskorten.

Nästa grej jag försökte fixa var att utnyttja mitt presentkort på Tastelines Matkasse, en avskedspresent jag fick av avdelningen vid mitt förra jobb. Det går nämligen ut den 24 januari.  Men jag blev rätt förbannad. Det står att kortet ska gälla mat och recept som levereras direkt hem till mig samt

[…] I kassen finns mat för 5 middagar för 4 personer. […]

Bara det att när jag hade fyllt i min presentkortskod skulle jag ÄNDÅ få betala 300 kronor själv… Vadå presentkort på fem middagar för fyra personer? Presentkort är för mig nånting som täcker hela kostnaden, inte delar av den. Jag mejlade en fråga till Tasteline om detta, men trots att det var i förmiddags har jag fortfarande inte fått svar. Och nu är klockan snart halv åtta på kvällen. Dåligt, Tasteline!!!

Nej, jag får nog åka till affären och handla mina matvaror själv.

Var och hämtade Fästmön vid 14-tiden. Vi stannade till vid ICA Heidan för att inhandla NYTTIG middagsmat. Det blev var sin bunke sallad och lite vitlöksbröd.

Hemma tog vi en fika innan vi stolpade över till Arge Kaj, som ju har 30 procent på allt (utom skinnkläder) just nu. Jag köpte trosor där i lördags och eftersom det var ett riktigt bra köp ville jag köpa flera. Dessutom inhandlade jag en sen julklapp till min mamma.

Jag tyckte att jag kunde unna mig lite nytt med tanke på det glada beskedet jag fick per brev idag från Sjukstugan i Backen: vävnadsproverna visade bara godartade saker!!! 

”…godartade…”

Det är skönt att ha blivit av med alla de där ”knutorna” och dessutom att ingen av dem var maligna! Att jag sen på kuppen blev av med ett annat organ gör mig inte ett smack. Mamma hade ringt när vi var ute. Det var roligt att kunna leverera lite goda nyheter när jag ringde upp henne!  Och på fredag ska jag börja jobba!!!

Nu blir det lite softande i vardagsrummet med min kära, troligen nån film jag har spelat in på DVD-hårddisken och kanske lite TV. CSI NY har säsongsstart i kväll klockan 21 på Kanal 5, till exempel…

Livet är kort. Jag är glad idag!

Read Full Post »

Tofflan undrar: Bantar du eller följer du nån diet just nu?

Många ger hälsolöften i samband med nyår. Därför undrar Tofflan den här veckan om du bantar eller följer nån diet.

Som vanligt kan du inte kommentera det här inlägget. Kommentera gärna inne i omröstningen i stället.

Stort TACK på förhand för ditt klick – och kanske din kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Vad tror du om 2013 för din egen del?

Nytt år och nya möjligheter, är det. Därför undrade Tofflan vad du tror om 2013 för din egen del.

Så här fördelade sig de 29 inkomna svaren:

41,38 procent (tolv personer) svarade: Det blir ett bättre år än förra året!

28 procent (åtta personer) svarade: Jag har ingen som helst aning… 

20,69 procent (sex personer) svarade: Det blir nog ett ganska vanligt år. 

10,34 procent (tre personer) svarade: Tyvärr blir det nog ett sämre år. 

Jag själv var den enda som lämnade en kommentar:

För min del kan jag bara säga att det har varit ett blandat 2012. En del har varit bra, annat har varit sämre. Inför framtiden måste jag ha tillförsikt, även om jag vissa dar tappar tron, hoppet, lusten. Fast hittills har allting ordnat sig! Och nu har jag inte nån vidrig alien att bära på, vilket underlättar på alla sätt och vis! Det måste gå framåt, bli bättre!

Stort TACK till dig som tog dig tid att tänka efter och klicka! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt under rubriken Tofflan undrar i högerspalten.

Livet är kort.

Read Full Post »

En bild

Det är nånting hisnande över bilden! Den gamla bilden på ett gäng byggjobbare som sitter på en blivande skyskrapa och äter lunch. Hur vågade de? Hur vågade de arbeta där uppe i himlen utan skyddsanordningar av nåt slag?

Två i gänget är svenska bondpojkar! (Bilden är från Scanpix och lånad från Aftonbladets hemsida.)

Den här bilden – och ytterligare en när gänget LIGGER ner på balken – har fascinerat mig. Jag gav bort bilden ovan i storformat till Fästmöns äldste när de nyligen hade flyttat till Himlen. Bilden när gänget vilar middag har jag själv i mitt vardagsrum, tyvärr i ett betydligt mindre format.

Inte har jag nån fascination för höjder, jag har snarare blivit allt harigare med åren. Det som är fascinerande är hur dessa unga män vågade vara där uppe och jobba.

Lite roligt var det idag att läsa i Aftonbladet att två i gänget är svenska bondpojkar! Britt-Marie Johansson Dufva kände igen sin pappa John på bilden. Bredvid honom sitter kompisen Albin. De båda är från Okome i Halland. Bilden togs 1932 under bygget av Rockefeller Center i New York. Vem som tog den framgår inte av nån av artiklarna, men Hallands Nyheter skriver så här:

[…] Den blir mer begriplig om man inser att det några meter framför och nedanför byggjobbarna förmodligen ligger ett plankgolv över järnbalkarna. Bilden togs som ett slags reklamfoto för bygget, en arrangerad bild där jobbarna låtsades ha sitt lunchuppehåll. Den publicerades i tidningen New York Herald Tribune. Än i dag träter man om fotografens namn, även om många håller på Charles Clyde Ebbets, en välrenommerad fotograf från de amerikanska sydstaterna. Men åtminstone ett par andra fotografer var med i fototeamet, så säker kan ingen vara. […]

Livet är kort. Och fascinerande.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i januari

Inte bara ett nytt år har startat – ett nytt LÄSår har också inletts. Och vad passar väl bättre då än några tips från Månpockets pocketutgivning i januari, mitt urval?

Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman
En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avlider en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden. Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en ny, stor utmaning medan den lilla värmländska staden lever i skräck. Magdalena Hansson dras in allt mer i jakten på seriepyromanen och till slut är hennes engagemang djupt personligt. Och mycket riskabel

 

Tänk på ett tal av John Verdon
Dave Gurney, en pensionerad kriminalare, får en dag besök av en gammal kamrat från collegetiden som har ett ovanligt problem. Mark Mellery har fått ett mystiskt brev. Det är skrivet på vers och slutar med: ”Strax ska du få se hur väl jag känner dina hemligheter, tänk på ett tal vilket som helst upp till tusen och öppna det lilla kuvertet.” När Mark Mellery tänker på 658 och tittar i det förseglade kuvertet finner han exakt samma tal där och orden:  ”Förvånar det dig att jag visste att du skulle tänka på 658?” Vem gömmer sig bakom avsändaren X Arybdis? Vem är det som kan läsa hans tankar? Vem är det som vet vilket tal han spontant skulle välja? I brevet antyds också Marks förflutna som alkoholist, en mörk period i livet som han trott att han för alltid lämnat bakom sig. Fylld av fruktan ber Mark att Dave Gurney ska hjälpa honom. Gurney är till en början mest road av det mystiska brevet. Men när Mark efter ett par veckor hittas död med uppskuren hals på sin egendom och flera mord inträffar, där offren fått samma typ av brev, finner sig Gurney plötsligt indragen i den dödliga jakten på en intelligent psykopat och seriemördare där även hans eget förflutna blir ett hot.

Dubbelexponering av Suzanna Dilber
En gift tvåbarnsmor får veta att hennes man har bedragit henne i flera år med en mycket yngre kvinna. Livet som hon trodde var så stabilt tvärvänder, hon kraschlandar men försöker sedan få tillbaka kontrollen över tillvaron.
En ung skådespelerska har sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en äldre, gift man. Livet är en ständig väntan på någon som inte hör av sig, kanske hör av sig eller hör av sig alldeles för sällan. Ändå är han det enda som betyder något.

Tyst i klassen av Björn Ranelid
Kristina Lilja växer upp med mor och far och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slår och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta.
Hon lyckas bryta sig loss, hon gör ett gigantiskt klassprång och blir så småningom präst.

 

Sverige forever in my heart av Niklas Orrenius
I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor ”familjen Kebab”. I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: ”Sverige forever in my heart”.
Sverige forever in my heart innehåller 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord.

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen vardag igen! Eller..?

Jag vet inte hur många gånger redan jag har noterat att folk, på olika sätt uttrycker

Äntligen vardag igen!

Och så skuttar de till sina inspirerande jobb och trivs. Sen tar det nån dag och så noterar jag en attitydförändring. Ser/hör/läser

Tillbaka i ekorrhjulet/grottekvarnen igen!..

Hur ska ni ha det egentligen? Är det skönt att det är vardag igen eller inte???

För egen del ser jag i kalendern att det är en vanlig, svart måndag. Inte nån röd dag i sikte förrän till påsken som i år infaller i slutet av mars. Men jag blir hemma några dar till. Först på fredag börjar min vardag – och min första arbetsdag på väldigt länge. Det känns pirrigt, men roligt. Jag är inte så orolig att jag inte ska klara av dan – jag har ju sen helgen på mig att vila. Och det gäller att hämta och samla krafter de här återstående dagarna av min sjukskrivning.

Ett kalenderuppslag från mars förra året var innehållsrikt.

I morse var jag väldigt, väldigt trött, men nu måste jag försöka vänja mig tillbaka till tidiga morgnar. Jag gick upp strax före klockan sju och skjutsade Fästmön till jobbet. Nog hade det varit skönt att krypa ner i sängen igen. Men jag motstod frestelsen! Vi får nog i alla fall sovmorgon i morgon och på onsdag, för i morgon är Anna ledig och på onsdag börjar hon jobba klockan 13 först.

Jag måste försöka få lite vettigt gjort idag. Tänkte börja med att köra en maskin tjockis-svart. Sen borde jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan. Borde. Vi får se hur mycket jag orkar. Jag känner mig emellertid mycket pigg och upplyft av gårdagskvällens äventyr – promenaden. Det är härligt att känna att jag vågade, jag kunde, jag klarade av!

Lokalblaskan idag innehöll två intressanta saker: dels en helsidesannons om att Arge Kaj, där vi träffade tjejerna i lördags, ska upphöra, dels ett reportage om tågproblem. (Artikeln finns inte på nätet. Än.) Man listade 19 olika skäl till tågstopp samt vems ansvaret är. Intressant läsning som visar att vi bör nyansera vem vi anklagar och skäller på eftersom

1. Naturen kan ställa till det.
2. SJ inte är enbart ansvarigt.

Två läsvärda saker i en dagstidning räcker emellertid inte för att fortsätta prenumerera. Mitt beslut att efter typ 30 år som prenumerant säga upp tidningen står fast. Invägt i detta finns också det faktum att Ett Pucko knyckte mitt guldkort på tidningen 2009 – eftersom h*n i princip snodde mitt prenumerationsnummer. Och tidningen kunde inte hjälpa mig med detta. Så att vara trogen prenumerant är ingenting värt längre, det är bara att inse. Ja, jag är jävligt långsint! Men å andra sidan är 30 år också jävligt lång tid…

I övrigt sitter jag och funderar på en del två av Som man blir bemött, så bemöter man andra. Den första delen fick en hel del respons och många läsare lämnade kommentarer och skickade sms. För den som är intresserad kan jag berätta att 86 personer hittills har läst det inlägget. Unika läsare, alltså. Sen är det ett antal som har läst inlägget flera gånger än en. Frågan är hur du orkade, med tanke på att inlägget innehöll fler än 1 000 ord…

Ett inlägg på över 1 000 ord – hur orkade du läsa så mycket???

Vidare är det dags att byta fråga under rubriken Tofflan undrar. Jag brukar allt som oftast konsultera Unge herr O i detta spörsmål. Men nu har jag inte träffat honom på länge och får försöka låta min egen fantasi flöda ett tag till.

Nu börjar klockan gå mot nio och jag kan med gott samvete sparka igång tvättmaskinen. Inte för att andra i huset ens kan stava till hänsyn, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, en devis som många borde läsa både en och två gånger.

Livet är kort.

Read Full Post »