Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 januari, 2013

Idag har det varit en riktigt bra dag. Jag har fått en tung massa

off my chest

och förutom magen och ont i hälen har jag inte haft ont alls. Orken har varit mycket större också. Det har helt klart gått framåt!

Det finns så mycket vackert och nästan magiskt runt omkring mig, så jag tänkte dela med mig av en del. Först amaryllisen, som nu blommar med fyra klockor:

Amaryllis med fyra utslagna klockor

Fyra klockor har slagit ut.


Den har också en femte på gång,
men den är än så länge bara en knopp.

Amaryllis med knopp

En femte klocka på gång!


I afton bjöd jag min älskade
på middag på Restaurang Maestro. Det är en fin restaurang som ligger på gångavstånd – om man är hyfsat frisk. Jag gav mig f*n på att klara av promenaden – och det gjorde jag! Det tog en halvtimma dit och en halvtimma hem att gå. Och det var skönt och jag är nöjd med mig själv!

Magiskt träd

Vi passerade ett magiskt träd på vägen. Diamanter i grenarna?


Det var en vacker kväll
och vi ville fota precis allting. Tyvärr har ju då kameran i iPhone 4S sina begränsningar…

Magisk gren

En magisk gren som nästan såg ut som en mask av nåt mer läbbigt slag.


Och nu kommer lite bilder på mat och dryck.
Den som bara är avundsjuk inte är intresserad behöver inte titta.

Bara vanligt vatten

Bara vanligt vatten i glaset.


Trots fisken
tog vi en flaska rött, Canti, till maten (Anna åt kött). Det funkar alldeles utmärkt med rött vin till fisk – om fisken är stekt och fet.  Gott!

Handen i vinglaset

Men hur hamnade handen i vinglaset???


Jag har sagt det förut
och jag säger det igen:

Man ska inte leka med maten!

Men det är roligt!

Lek med förrätten

Vitlöksbröd med oliver och aioli.


Laxen var knaprig,
men smakade bara lite panering och mycket fisk. Perfekt!

Smörstekt lax

Smörstekt lax.


De utlovade handpillade räkorna
var nog inte handpillade utan burkräkor. De smakade inte mycket.

Räkor

Handpillade? Nej, snarare från burk.


En lime hade letat sig till tallriken.
Den hade jag nog hellre haft i vattenglaset.

Lime

En lime hade platsat bättre i mitt vattenglas.


Lite färska grönsaker till,
mest gröna blad och tomater. Kunde ha varit något lite mer. Men gott var det!

Tomater och grönt

Tomater och grönt.


I stället för potatistoppar
valde jag pommes. De var restaurangens egna och smakade ljuvligt! Inte ett dugg för flottigt utan bara gott!

 Pommes

Restaurangens egengjorda pommes.


Notan slutade på 728 kronor
 och jag gav 40 kronor i dricks. Totalt värt! Maestro får högsta toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Dessutom ger jag mig själv lika många tofflor
för att att jag orkade gå tur och retur, totalt ungefär en timmas promenad i långsam takt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Och idag är jag nöjd med det.

Read Full Post »

Jag fick bland annat ett hårt och ganska tungt paket av Fästmön i julklapp FÖRRA året (HA! Jag gjorde inte den klassiska tabben!). Det innehöll Sara Lövestams bok Tillbaka till henne. Nu är den boken det här årets först läsa bok på min lista. En underbar start på mitt läsår! Tack, Anna!

Tillbaka till henne

En underbar start på mitt läsår!


Boken handlar om Hanna,
som jobbar på Arbetsförmedlingen och bor ihop med Johan, som hon inte har särskilt kul med längre. En dag hamnar av en händelse ett par skor, en linjal, ett par glasögon och en brosch i hennes ägo. Hon bestämmer sig för att ta reda på föremålens härkomst. Parallellt med berättelsen om Hanna löper berättelsen om lärarinnan Signe, hon som kämpar för kvinnlig rösträtt. Signe, som blir kär i kvinnor…

Ska jag säga nånting negativt om den här boken så handlar det om dess inledning. Den känns lite diffus och rörig.  Slutet av boken är en riktig bladvändare! Eftersom dess omfång är nästan 600 sidor var det inte heller den bästa bok att läsa när man är lite svag efter en operation. Men… det här är det bästa jag har läst på länge – och det brukar jag tycka om Sara Lövestams böcker!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. 

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

en titt över broräcket

En titt tillbaka…


För min del
har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)


Men nånting hände
under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Anna i en ljusportal

Min fästmö i början av december 2012.


Jag är glad och tacksam
för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.


Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Vi fick tillbaka kylan här igår. När vi träffade tjejerna var det runt två minusgrader, senare på kvällen nästan sju. Tur att vi hade god mat och gott vin som värmde oss! Jag trodde inte att jag skulle orka laga mat efter den lilla shoppingturen, men se det gjorde jag visst! Det är bara att bita ihop och försöka. Fästmön är ju dessutom så snäll och tar disken i nio och ett halvt fall av tio. Hon vet att om det är nåt jag hatar mer än matlagning så är det diskning!

Snöhög med grus

Det ser ut som gröt, men det är en snöhög med grus som ligger på garagets baksida.


Det blev, förutom Stjärnorna på Slottet igår,
också en titt och lite sing-along till Mamma Mia. Både Anna och jag har sett filmen förut, men jag tycker att den är lite rolig. Och så är det kul att sjunga med – fasen, så texterna sitter! Hade sms-kontakt med FEM och hon kollade – och gol! – hon också. Faktum är att jag har filmen på DVD, jag köpte den till en jul när mamma skulle komma hit. Det är ju en sån där musikalfilm som passar alla, i alla åldrar, som känner till ABBA. Sen blir jag fruktansvärt irriterad på att folk som uppenbarligen avskyr filmen sitter och glor på den. Det är ju liksom bara att byta kanal i stället för att sitta och klaga och, ännu värre, skriva en massa löjliga tweets. Skriv en recension på din blogg i stället om du har nån. Då kan vem som helst SOM VILL läsa. Bloggläsning är, som bekant, frivilligt – även om vissa inte har förstått det utan beter sig tvångsmässigt.

I morse var Anna uppe med tuppen och jag var väl uppe med hönan, dårå, en halvtimme senare, för att skjutsa henne till jobbet. Rätt trötta var vi båda två, även om vi gick och la oss tidigare än vanligt igår kväll. Jaa, jag var så trött att jag somnade om. Och sov ända till halv tio… Irriterande, för jag hade tänkt göra lite här hemma medan Anna jobbar. Dessutom vill jag läsa ut min bok på gång som börjar gå mot sitt slut nu. Men det blir väl bara dusch och en tur till soprummet. För nu är det Nån som har fyllt på alla soppåsar igen.

Idag händer inget särskilt, vad jag vet. I kväll går den sista delen av den finlandssvenska Inget ljus i tunneln klockan 22.25 i kväll på SvT2. Den vill jag se om vi orkar hålla oss uppe – den går ganska sent.

Anna slutar jobba klockan 14 och jag måste komma på nån middagsmat som jag kan inhandla på vägen. Lottot ska också lämnas in och min Trissvinst ska bytas mot två nya lotter. Men att komma på mat, och dessutom klara av att laga till till den, är inte min starka sida. Kanske föreslår jag ett restaurangbesök? Vi har en riktigt fin restaurang ganska nära där jag bor. Nära, om man är frisk och pigg; ganska långt att gå om man är sjuk och klen. Men jag skulle gärna vilja försöka…

I skrivande stund känner jag mig rätt OK förutom magen, som värker. Jag tror att det är tarmarna som fortfarande är lite omtumlande av allt. Särskilt av att jag äter mer normalt nu. Men inte ett kilo av de tio jag gick ner har jag gått upp – än så länge! Jag vägde mig alldeles nyss. Fast jag skulle behöva gå ner lite till och om bara min dumma häl slutade göra ont skulle jag kunna försöka mig på lite fler promenader. En promenad till en restaurang i kväll, kanske..? Är jag söndagslat, eller..?


Livet är kort.

Read Full Post »