Och snart är eländet slut…

Ja fy te rackarns! Snart är eländet, det vill säga julen slut. Detta är den tredje och sista juldagen. I morgon är det vardag igen – fast jag är ju förstås sjukskriven några veckor till. Trist, men tvunget.

Jag har inte gjort några stordåd idag, men jag körde en maskin tvätt och hängde tvätten. Det är lite kors i taket. Tvätten var emellertid lätt, inga tyngre prylar som jeans eller lakan.

Lätt tvätt.

Jag blev så glad, för vid lunchtid, när jag skulle äta frukost, ringde Mammakusinen B, den enda mammakusin som har brytt sig om både mamma och mig (och hon bor inte särskilt nära nån av oss). Jag gillar att prata med henne, för hon är skärpt och så förstår hon lite en hel del av hur det är, det här med krav och jul och sånt…

Efter frukost, mild lättyoghurt med müsli, blev det dags för dagens prövning: en tur till soprummet. Jag plockade ihop fyra påsar sopor, sen var jag slut. Men jag iklädde mig ytterkläder och halkade ut till soprummet. Det gör ont att gå. Det gör ont på en viss punkt. Det oroar mig lite.

Istappar utanför porten.

Vaktis höll på att ploga just när jag gick ut. Vet inte hur han gör med istapparna, de sitter väl kvar över portarna tills nån blir spetsad de smälter.

På eftermiddagen ringde först mamma och sen Fästmön. Mamma pratade i nästan en halvtimma och jag blir helt slut efter dessa långa samtal. Alla andra som ringer typ tio minuter. Jag varvade med lite läsning.

Lite läsning.

Chokladkalendern behövde hyfsas. Det var några dagar jag har missat att äta, så jag fick fem god bitar choklad.

Chokladkalendern är hyfsad.

Framåt kvällen åt jag upp resterna av julmaten. Eller resterna… En del av dem… Resternas rester gick i sophinken. Nu är julen slut! Bara en julöl kvar…

Det blev Mysingen julöl till maten idag. Gott! Jag har en flaska kvar.

Efter undanplockning och disk var det dags för lite TV igen. Jag såg Lady och Lufsen och grinade floder. Snacka om post-op depp…

Lady när hon anländer som valp till Jim Dear och Darling.

Mina eksem är fortfarande lika ilskna som igår. Jag har på magen och på rumpan, på benen och lite på armarna. Rumpan och magen är värst. Jag försöker att inte klia och att inte smörja in med Emovat mer än de två gånger/dygn man får. Men det är svårt att låta bli… Jag tycker fortfarande att Emovaten inte gör nån nytta.

Resten av kvällen blev det TV. Först första delen av tre av en dokumentär om ABBA, därpå första delen av Fjällbackamorden. Den ena rätt trist, den andra rätt OK.

Fjällbackamorden var rätt OK med andra skådisar än i tidigare filmatiseringar av Camilla Läckbergs böcker.

I morgon är det vardag, som sagt. Den hemska julen är slut.

Livet är kort.