Under juldagarna gillar jag att se film, mycket film. Tyvärr är utbudet på TV den här julen inte nåt att hänga i julgranen. Men filmen Änglagård – tredje gången gillt, på TV4 lockade ändå mitt intresse.
Fanny, Alice och Zac.
Fanny bor med dottern Alice på Mallorca där hon äger och driver ett hotell. Alice tjatar om att de ska återvända till Änglagård, eller byn där gården fanns, för att ta reda på vem Fannys pappa är. Lite rörigt eftersom Fanny ju fick Änglagård av Ivar, sin pappa. Men Ivar är inte Fannys pappa. Alice har via Fejan hört att det är Axel. Nu vill Alice veta sanningen. Och plötsligt innebär allt grävande att frågan om vem Alice pappa är också poppar upp…
Precis som titeln på filmen anger är detta den tredje filmen om Änglagård. Frågan är om den borde ha gjorts, Änglagård var ju trots allt nerbrunnen. Det hela inleds i bästa Helena Bergström-maner – men denna gång är det dottern Alice (Molly, Helena Bergströms dotter i verkligheten också) som gråter på det typiska HB-sättet. Ja ja…
Alltså, den här filmen är vackert filmad och skådespeleriet är utmärkt. Men det räcker inte. Den är fruktansvärt… seg. Seg och rörig på samma gång. Vem är pappa till Fanny? Och vem är pappa till Alice? Är det Si och så? Nej, de är ju syskon och… Nej, det blir varken trovärdigt eller bra.
Slutbetyget blir medel – och då är jag snäll!
Livet är kort. Vissa filmer är… för långa.
Gå till Toffelprofilen
