Och snart är eländet slut…

Ja fy te rackarns! Snart är eländet, det vill säga julen slut. Detta är den tredje och sista juldagen. I morgon är det vardag igen – fast jag är ju förstås sjukskriven några veckor till. Trist, men tvunget.

Jag har inte gjort några stordåd idag, men jag körde en maskin tvätt och hängde tvätten. Det är lite kors i taket. Tvätten var emellertid lätt, inga tyngre prylar som jeans eller lakan.

Lätt tvätt.

Jag blev så glad, för vid lunchtid, när jag skulle äta frukost, ringde Mammakusinen B, den enda mammakusin som har brytt sig om både mamma och mig (och hon bor inte särskilt nära nån av oss). Jag gillar att prata med henne, för hon är skärpt och så förstår hon lite en hel del av hur det är, det här med krav och jul och sånt…

Efter frukost, mild lättyoghurt med müsli, blev det dags för dagens prövning: en tur till soprummet. Jag plockade ihop fyra påsar sopor, sen var jag slut. Men jag iklädde mig ytterkläder och halkade ut till soprummet. Det gör ont att gå. Det gör ont på en viss punkt. Det oroar mig lite.

Istappar utanför porten.

Vaktis höll på att ploga just när jag gick ut. Vet inte hur han gör med istapparna, de sitter väl kvar över portarna tills nån blir spetsad de smälter.

På eftermiddagen ringde först mamma och sen Fästmön. Mamma pratade i nästan en halvtimma och jag blir helt slut efter dessa långa samtal. Alla andra som ringer typ tio minuter. Jag varvade med lite läsning.

Lite läsning.

Chokladkalendern behövde hyfsas. Det var några dagar jag har missat att äta, så jag fick fem god bitar choklad.

Chokladkalendern är hyfsad.

Framåt kvällen åt jag upp resterna av julmaten. Eller resterna… En del av dem… Resternas rester gick i sophinken. Nu är julen slut! Bara en julöl kvar…

Det blev Mysingen julöl till maten idag. Gott! Jag har en flaska kvar.

Efter undanplockning och disk var det dags för lite TV igen. Jag såg Lady och Lufsen och grinade floder. Snacka om post-op depp…

Lady när hon anländer som valp till Jim Dear och Darling.

Mina eksem är fortfarande lika ilskna som igår. Jag har på magen och på rumpan, på benen och lite på armarna. Rumpan och magen är värst. Jag försöker att inte klia och att inte smörja in med Emovat mer än de två gånger/dygn man får. Men det är svårt att låta bli… Jag tycker fortfarande att Emovaten inte gör nån nytta.

Resten av kvällen blev det TV. Först första delen av tre av en dokumentär om ABBA, därpå första delen av Fjällbackamorden. Den ena rätt trist, den andra rätt OK.

Fjällbackamorden var rätt OK med andra skådisar än i tidigare filmatiseringar av Camilla Läckbergs böcker.

I morgon är det vardag, som sagt. Den hemska julen är slut.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjällbackamorden: I betraktarens öga

Uppdaterat! 
En liten reflektion… Fjällbackamorden sägs utspela sig på västkusten. Men varför pratar ALLA stockholmska???

I kväll var det premiär för Fjällbackamorden, en serie om totalt fem långfilmslånga filmatiseringar av Camilla Läckbergs böcker. Två av filmerna visas nu, det vill säga i kväll och den 2 januari. Nu är det ju inte första gången dessa filmatiseras, men med nya skådespelare och lite annat stuk tror man att det ska bli bättre/mer spännande/intressantare.

Nya Erica och Patrik.

Kvällens film, med undertiteln I betraktarens öga, utspelar sig i Fjällbacka förstås, dit Ericas syster Anna har kommit för att sälja ett hus. Samtidigt pågår inspelningen av ett avsnitt av Antik i kubik, en lite tramsig anspelning på Antikrundan. Det blir förstås mord och elände och lite passion och sånt också, men det fikas inte! (Camilla Läckberg har ju fått en del kritik för att det fikas för mycket och ofta i böckerna…)

Vad tycker vi om detta då, mina loppor och jag? Tja, skådespeleriet är betydligt bättre än i tidigare filmatiseringar. Per Morberg är lysande i sin roll som äckelpelle. Den enda jag har invändningar emot egentligen är Lennart Jähkel. För nej, varför måste det alltid vara en rolighetsminister med? Tröttsamt!

Jag tycker ändå att det här är mycket bättre än tidigare att jag ger ett högt betyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

ABBA – dokumentär: Dancing Queen

Jag har aldrig varit nåt ABBA-fan. Ändå kan jag varenda text till deras låtar. Varje ord. Det bara sitter. Det säger en del om hur stora ABBA var. Därför var det med viss förväntan jag bänkade mig för att se en alldeles ny dokumentär om dem på SvT1.

ABBA. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida)

Undertiteln på den första av tre delar i dokumentärserien är Dancing Queen. Och mycket handlar om just den låten, byggd på typ fyra ackord. Men mest handlar det om hur stora ABBA var i Australien. Gamla filmklipp från konserter och utanför scenen varvas med kommentarer från samarbetspartners.

Efter 20 minuter blir det… trist. Trist och intetsägande. Det dyker liksom inte upp nåt nytt, inte nånting som jag inte har hört eller sett förut.

Nej, den första delen får medelbetyg och då är jag snäll och hoppas på förbättring.

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte önskvärd

Ja rubriken skulle kunna vara titel på flera saker för tillfället, men i det här inlägget handlar det om Björn Hellbergs deckare Inte önskvärd, lånad av Fästmön och alldeles nyss utläst.

Sten Wall klarar upp mord i Staden igen.

Den här gången blir en ung mopedist ihjälkörd. Nästan samtidigt försvinner en ung kille spårlöst. Och så är det nån som utsätts för anonyma hot. Polisen Sten Wall har mycket att jobba med den här senhösten…

Böckerna om polisen Sten Wall i Staden är trivsamma och inte överläskiga. Den här är inget undantag. Björn Hellberg bygger upp en ganska kuslig stämning. Det sker mord och det är mycket passion i den här boken. Men Sten Wall reder förstås ut allt.

Inte högsta betyg, men näst högsta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lady och Lufsen

Idag har jag äntligen fått se hela Lady och Lufsen, en Disneyfilm från 1995 ur vilken den klassiska spaghettiscenen hos Tony’s brukar visas på julafton i TV. Det här är en underbar liten film!

Den klassiska spaghettiscenen.

Lady kommer som valp till Jim Dear och Darling. Allt är frid och fröjd – till dess att Jim och Darling börjar bete sig underligt. Det är en bebis på gång! Av nån anledning ska paret åka bort under några dagar när bebisen är liten. Faster Sarah kommer för att hålla ställningen. Fast hon är kattägare och hon gillar INTE hundar…

Det här är en otroligt söt historia, där värsta fienden är hundfångaren. Men det som är ganska fantastiskt med filmen är att den är skildrad ur ett hundperspektiv – och dessutom på ett alldeles utmärkt sätt!

Högsta betyg, självklart!

Livet är kort.

Read Full Post »

Palme

Att Olof Palme var en stor liten man begrep jag för ett tag sen när jag plöjde Henrik Berggrens biografi över honom. För när Olof Palme hade sin storhetstid i Sverige var jag fortfarande rätt mycket ett barn. Det var därför med stor nyfikenhet jag bänkade mig idag på förmiddagen för att se första delen av dokumentärfilmen om Olof Palme, en film av Kristina Lindström och Maud Nycander. (Vad jag förstår är TV-versionen inte bara tredelad, den innehåller mer än filmen.)

Olof Palme. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I den här första delen får vi kort se glimtar från Olof Palmes barndom och studietid i USA. Han kommer liksom av en händelse in i politiken när Tage Erlander anställer honom. Och många frågar sig om denne Palme, uppvuxen i högreståndsfamilj på Östermalm, verkligen är socialdemokrat. Vi tittare får se bilder och filmer från såväl yrkesliv som familjeliv. Dessa är blandade med kommentarer från vänner, kollegor, fru Lisbet och sönerna.

Nej, min tid som socialdemokrat var kort. Icke desto mindre är jag fascinerad av Olof Palme och jag slås över hans lysande intellekt, bland flera förmågor.

Jag tycker att den här filmen är ett mästerverk, med dess blandning av historia och nutid. Del ett får högsta betyg!

Livet är kort. Olof Palmes liv blev alltför kort.

Read Full Post »

Annandag jul

Tredje och sista juldagen, annandagen. Livet är fortfarande lugnt och stilla, huset gungar lite mer eftersom några återvände redan igår morse på juldagen från sitt julfirande.

Jag fortsätter att ta det lugnt – med allting. Nu måste jag snart ut och röra på mig, för jag blir yr och trött bara jag reser på mig! Idag snöar det inte, så jag kan inte skylla på att jag är insnöad. Därför står en liten promenad, om än bara till soprummet, på min agenda idag. Jag måste försöka. Dessutom börjar soporna lukta illa.

Innan jag skulle äta igår pratade jag en stund med Fästmön som höll på att förbereda maten. Det har visst lagats mat väldigt mycket i Himlen de senaste dagarna… Här i New Village har det bara värmts mat. Jag gjorde ett nytt försök att äta julmat. Jag åååt extreeeemt lååångsaaaamt. Och då gick det bra! Jag mådde inte illa! Fast jag hann leka lite med maten också. Vad tycker du att det här ser ut som, till exempel?

Vad ser detta ut som, tycker du?

Efter jag hade ätit ringde jag mamma. Det är roligare att prata med henne när jag är piggare, för då orkar jag bättre. Men det blir ändå långa samtal och det har jag fortfarande svårt för.

Igår kväll startade jag leksaksdatorn i vardagsrummet. Min lekamen hällde jag ner favoritfåtöljen och min uppmärksamhet delades mellan datorn, TV:n, en bok och Ajfånen. Jag spelade ett parti Wordfeud mot en återfunnen vän igår – och tänk, partiet slutade oavgjort! Väldigt många av mina partier brukar sluta på det viset. Konstigt.

Lite kaffe vid leksaksdatorn också.

Jag tittade bland annat på Så mycket bättre – återträffen. Eller jag lyssnade, mest, särskilt på min favoritlåt framförd av miss Li…

Miss Li sjöng förstås Här kommer natten…

Jag hittade burken med knäck som jag hade jag fått av Anna. Petade i mig en och annan, faktiskt. Det smakade otroligt sött.

Knäck är sött…

Sen ondgjorde jag mig över den senaste åkomman, en massa eksem som har dykt upp här och var på kroppen. Den senaste läkare jag träffade på husläkarmottagningen skrev ut Emovat för ett tag sen. Den funkar inte alls, jag vill ha Locoid som jag är van vid och som jag vet biter på mina kontakteksem. Men man ska inte argumentera med läkare, har jag fått lära mig. Det är bara att tack och ta emot att de överhuvudtaget vill skriva ut nåt…

Ett irriterande eksem på magen.

Eksemfläckarna finns överallt – på magen, på benen, på armarna, på rumpan och nära operationsärret. Tror inte att de beror på plåster och kirurgtejp som jag inte tål. Sånt har jag ju varit befriad ifrån sen i söndags eftermiddag. Hur som helst, irriterande när det kliar och svider.

Kollade Änglagård – tredje gången gillt lite senare och kunde hålla mig vaken under hela filmen, även om jag mest spelade Wordfeud den sista halvtimmen. Nej, det var en rätt seg och ganska onödig film, om du frågar mig.

Handen hade svårt att vara stilla.

Kvällen avslutade jag med att säkerhetskopiera bilder till min julklapps-USB-sticka. Och tänk! Alla bilder fick plats – och det är dessutom utrymme över! Suveränt!

Tänk att så många bilder får plats på den här lilla tingesten!

Annandagen har jag inlett med att sparka igång en maskin tvätt. The Puckos are back, som sagt, så det är inte direkt tyst i huset. Deras tvättmaskin var på långt före min och det ylas och skriks. Peace is over, med andra ord.

Nu ska jag glo på Palme-dokumentären, första delen, som gick på SvT1 igår kväll och som jag spelade in på DVD-hårddisken. Därpå väntar tvagning och påklädning och sen ska jag försöka mig på en liten promenad ut med sopberget sopor. I eftermiddag blir det mer film, jag ska se Lady och Lufsen, för den har jag inte sett. Kollar nog på dokumentären om ABBA (första delen av tre) på kvällen. Och så blir det Fjällbackamorden, förstås. Måste ju se det nya gänget skådespelare, de kan ju knappast vara sämre än de förra! Den första delen av Fjällbackamorden har undertiteln I betraktarens öga och är långfilmslångt.

Vad händer hos dig idag dårå???

För dig som vill lyssna på Här kommer natten i miss Lis tappning kan spetsa öronen på denna godbit från hennes framträdande i Uppsala för ett tag sen!

Livet är kort.

Read Full Post »

Änglagård – tredje gången gillt

Under juldagarna gillar jag att se film, mycket film. Tyvärr är utbudet på TV den här julen inte nåt att hänga i julgranen. Men filmen Änglagård – tredje gången gillt, på TV4 lockade ändå mitt intresse.

Fanny, Alice och Zac.

Fanny bor med dottern Alice på Mallorca där hon äger och driver ett hotell. Alice tjatar om att de ska återvända till Änglagård, eller byn där gården fanns, för att ta reda på vem Fannys pappa är. Lite rörigt eftersom Fanny ju fick Änglagård av Ivar, sin pappa. Men Ivar är inte Fannys pappa. Alice har via Fejan hört att det är Axel. Nu vill Alice veta sanningen. Och plötsligt innebär allt grävande att frågan om vem Alice pappa är också poppar upp…

Precis som titeln på filmen anger är detta den tredje filmen om Änglagård. Frågan är om den borde ha gjorts, Änglagård var ju trots allt nerbrunnen. Det hela inleds i bästa Helena Bergström-maner – men denna gång är det dottern Alice (Molly, Helena Bergströms dotter i verkligheten också) som gråter på det typiska HB-sättet. Ja ja…

Alltså, den här filmen är vackert filmad och skådespeleriet är utmärkt. Men det räcker inte. Den är fruktansvärt… seg. Seg och rörig på samma gång. Vem är pappa till Fanny? Och vem är pappa till Alice? Är det Si och så? Nej, de är ju syskon och… Nej, det blir varken trovärdigt eller bra.

Slutbetyget blir medel – och då är jag snäll!

Livet är kort. Vissa filmer är… för långa.

Read Full Post »