Min julafton: Att göra fint kräver lida pin(t)

Det har förberetts lite i Toffelhemmet för de stundande julfestligheterna. Jag har gjort ägghalvor, mitt enda egna bidrag till julbordet.

Sex halvor = två per juldag.

Jag har tagit fram kalkonetter och kycklingköttbullarna som Fästmön har gjort åt mig ur frysen för att de ska få tina lite.

På tining!

Även Rippes kålrotslåda står på tining.

På tining 2!

Anna har ringt och även om jag mest grinade var det skönt att åtminstone få höra hennes röst denna julafton. Det är bara att bita ihop nu.

Jag har försökt duka fint trots att det bara är jag till julbordet.

Ett försök att duka fint.

Besticken fick jag av min morfar när jag fyllde 18. De är ett kärt minne av honom och jag tycker att det är roligt att duka med dem vid speciella tillfällen. Julafton är ett sånt speciellt tillfälle.

Finbesticken detalj. 

Jag har lite ont i magen, det stränar och drar lite trots att agrafferna är borta. Men det är väl den allmänna uppsluppna – NOT! – sinnesstämningen som påverkar det hela.

Försöker bita ihop, som sagt, tänka på nåt fint/vackert/roligt. Till exempel gläds jag åt alla vackra blommor jag har fått…

En av de blåa hyacinterna jag fick av Anna. Trots att båda är lågdoftande, känner jag tydligt hyacintdoften!

I buketten från jobbet fanns röda tulpaner som såg väldigt häftiga ut ovanifrån, nästan som rosor.

Tulpaner som nästan ser ut som rosor.

Bland tulpanerna i buketten från Tant Raffa fanns även ljusrosa nejlikor. Så otroligt vackra!

Otroligt vackra nejlikor.

Jag har det bra, men det klart att det är lite ensamt på julafton. Inte är det roligt med en barnsligt sur mamma på avstånd heller. Men jag orkar inte bry mig. Nu ska jag vila en stund tills det är dags för Kalle Anka.

To be continued…

Livet är kort. Jag har tak över huvudet och klappar under granen. Jag är lyckligt lottad.