På väg tillbaka: Dag sex hemma

Ytterligare ett inlägg fullt av SKITDÅLIGA, OSKARPA AJFÅNBILDER!!! 😥

Det var skönt att kunna ta lite sovmorgon idag – och inte känna dåligt samvete för det. Men allting tar så långt tid för mig, jag är otroligt seg just nu. Fästmön messade på förmiddagen att hon skulle åka om nån halvtimma och jag fick bråttom både hit och dit. Lokalblaskan läste jag på fem minuter och nu har jag bestämt mig: det blir ingen förlängning av prenumerationen. Jag som har varit prenumerant i typ 30 år… Fy vilken dålig tidning det har blivit! Och stava kan de inte heller…

Hört talas om momfusk? Handlar det om fuskande, brittiska mammor eller? Nej, jag har ledsnat på att betala för stavfel och trist journalistik!

Ja, det vill säga… De underbart goda blåbären från Djurö har tyvärr dålig effekt på tarmen. De har satt stopp för output. Så idag fick jag pina i mig müsli i den milda lättyoghurten. Jag hade inte ens börjat äta när Anna kom vid halv ett-tiden…

Usch vad det gick trögt att få ner…

Medan Anna fick kaffe och pepparkakor försökte jag tvinga i mig frukosten. Det gick väldigt trögt. Men när halva skålen var tömd gjorde jag en paus. Anna skulle till Tokerian för att handla och då passade jag på att följa med till soprummet. Det kändes skönt att ha nån med sig åtminstone på turen – returen klarade jag själv. Anna tog den tunga tidningspåsen, jag en lätt påse med pappkartonger.

Egentligen behöver Anna inte äta några pepparkakor, för nån snällare än hon finns inte! Hon hade med sig en burk med kycklingköttbullar till mitt julbord och en burk med kycklingbiffar till nån annan dag. Och julklappar! Så nu har även jag klappar under min lilla gran.

Klappar även under min lilla gran.

Anna gav mig sprutan och sen var det dags för henne att rusa hemåt igen. Nu slipper hon kommit hit mer och ge mig sprutor, för i morgon får de ge mig på sjukhuset. Den sista sprutan ska jag ha på julafton, men den tänker jag skita i. Finns inte nån som vill komma hit och sticka mig i röven då. Och jag vill inte ha hit nån heller!

De senaste dagarna har jag funderat lite grann över det här med kroppen och hur jag ska förhålla mig till min, på sätt och vis, nya kropp. Än så länge ser jag bara ett stort, vidrigt ärr med en massa häftor. Jag tycker det ser hur äckligt ut som helst och har bara med nöd och näppe kunnat ta de två bilder jag har lagt ut här. Jag känner mig trasig, lika trasig som tyget på min kökssoffa…

Känner mig lika trasig som tyget på kökssoffan.

Tro mig, jag är jätteglad att min Alien är borta. Det andra organet som togs bort i samma veva sörjer jag inte heller. Men jag har på sätt och vis blivit en annan. Anna säger att jag har blivit tunn. Det är en överdrift. Jag är fortfarande tjock. Tio kilo minus visade vågen idag, efter att jag hade klämt i mig yoghurten. Viktminskningen är en bonus. Jag vågar knappt känna på min kropp på utsidan. Där under satt Alien och festade på mitt blod. Usch, nej, jag blir bara illamående när jag tänker på det hela!

Klockan 14 hade jag fått i mig frukosten och då hasade jag in i duschen för att tvätta kropp och hår. Jag smorde in fötter, ben och armar med härligt body butter (shea). Vill inte lukta sjuk, smärta och ångest. Och störst av dessa tre är ångest och den lukten får man inte bort i första taget, väldoftande body butter till trots.

Nu ska jag läsa en stund, vila, vila, vila. Tänk om jag kunde komma på nånting mera matigt jag vill äta till middag! Mamma är på kaffekalas och ringer när hon kommer hem. Hon pratar julmat hela tiden och jag lyssnar och får kväljningar.

Hur går det med din julmat??? Vad har du för favoritmat på julbordet???

Livet är kort.