”Har det kommit hit nu..?”

I morse var det mer än 17 grader kallt när Fästmön och jag traskade mot garaget. Så vi blev ganska förvånade när vi träffade på en klunga människor på parkeringen. Klockan var ju knappt tjugo minuter i sju, denna kalla söndagsmorgon i december.

Tyvärr var det ingen mottagningskommitté eller ens nåt roligt klungan ägnade sig åt. En bekanting som befann sig på parkeringen kom fram till mig och berättade att det hade bränts bilar. Just bekantingens bil var totalförstörd, bilen bredvid var utbränd på ena sidan. Tänk så hemskt att få vakna av ett telefonsamtal en söndagsmorgon där polisen berättar att nån har tuttat eld på ens bil…

Har det kommit hit nu..?

var min bekantings tämligen retoriska fråga. För bilbränder har förekommit tidigare, på andra ställen i stan. Vi har hittills levt ganska skyddat i det här bostadsområdet. Det har förekommit lite klotter och ett och annat bilinbrott, men det var nog ganska länge sen.

Jag förstår inte vitsen med att sätta eld på andras bilar. Är det roligt? Man kan ju näppeligen ha stått nånstans och betraktat det hela, för vad jag förstår var brandkår och polis snabbt på plats. För att bränderna var anlagda är väl högst troligt – en ny bil (min bekanting hade ägt i tre veckor) börjar näppeligen inte brinna så där, bara.

Nej, sånt här är hemskt! Tänk om flera bilar hade börjat brinna, tänk om sophuset hade tagit eld, träden i närheten… Vad vill man uppnå? Nej, jag förstår inte vitsen med att sätta eld på andra bilar. Verkligen inte! PUCKON! 

Livet är kort.