Smärta och ilska

Ja fan idag är det inte roligt alls att vara Tofflan. Jag har ont på flera ställen på kroppen och jag är ilsken. Det senare är ju ingen ovanlighet, men ändå. Även Tofflor föredrar att vara glada. Helst vill vi vara smärtfria också.

Liksom igår har jag så ont att jag mår illa. Det trycker på både här och var och hälen har jag bara lust att såga av.

Jag jobbade till lunch idag och det var vad jag orkade med. Var tvungen att inhandla diverse på vägen hem, så jag var rätt slut. Fästmön kommer på seneftermiddagen och vi ska handla lite till då. Det hade ju varit himla bra om jag hade kunnat lämna bilen på min parkeringsplats, dårå. Men se det gick ju inte! Jag såg hur personen som har parkeringsplatsen till vänster om mig, de som alltid ställer sig så himla nära, skyfflade snö härom kvällen. Skyfflade från sin parkeringsplats till… min.

Jävla idiot!

tänkte jag, men hade för ont för att protestera. Idag har jag också ont, men idag blev smärtan till en gnista energi i stället. Jag började skotta min parkeringsplats – jag fick ju köra in bilen i garaget – och passade på att ge tillbaka lite snö till grannen. Bakom denn*s bil. HA! Om jag nu tack vare detta får åka till akuten i natt – so be it!

Jag fick alldeles nyss ett kuvert från sjukhuset med en massa papper. Insåg att jag har ätit hälmedicinen en vecka för länge för att det ska vara lyckat inför en operation. Men vaffan, om jag förblöder blir säkert en och annan glad. Frågan är bara vem min stalkare ska stalka då. Vilken stackare som ska drabbas…

Igår mejldiskuterade jag med en vän som har liknande problem med en stalker som jag har. Det märkliga är att båda våra stalkare är kvinnor. Men vad jag förstår av programmet Stalkers på TV3 är det faktiskt inte så ovanligt som man kan tro. I onsdagens program var det emellertid en exmake som stalkade sin exhustru och hennes nya familj. Han hade roat sig med detta i… 30 år! 30 jävla år… Ja, som du förstår är ju stalkare inte särskilt friska i huvudet. Det kan man liksom inte vara. Min stalkare har bara trakasserat mig i två och ett halvt år. Men det verkar ju inte vara några problem att fortsätta. Jag förstår bara inte vad man får ut av att förfölja, trakassera och håna nån annan i flera års tid. Det är riktigt, riktigt sjukt beteende, som sagt. Men h*n är ju inte mottaglig, som vännen K uttryckte det. Så rätt K hade!

Nu är det snart helg på riktigt. Sista helgen i nuvarande skick. Efter nästa helg är jag förhoppningsvis i nyskick. Tjolahoppsansasteg får jag inte ta då, men väl

lätta promenader.

Lätta promenader, my ass! Jag kan knappt gå från stolen till toa, så jag får väl införskaffa rulle snart. Eller en elefant som kan bära mig.

Ha en bra helg! Och gör nåt kul, du som orkar!  Börja med att kolla på dessa goa gubbar! (Jag fick länken av I för att jag skulle ta en paus. Det var innan I visste att jag hade gett tillbaka snö till min parkeringsgranne, tror jag. Känner mig lite lik gubbarna i filmen, faktiskt!..)

Livet är kort.

Read Full Post »

En natt… som uteliggare

Jag har jobbat i en politiskt styrd organisation under merparten av mitt yrkesverksamma liv. De politiker som var förtroendevalda av oss samhällsmedborgare i den organisationen hade till 99 procent ingen som helst erfarenhet av att jobba

på golvet,

i det fallet inom vården. Att skaffa sig erfarenheter inom ett område där man har makt att utföra förändringar som påverkar andra människors liv borde vara ett minimikrav för våra förtroendevalda politiker. Men verkligheten är långt därifrån och få är de som vågar.

Häromdan – eller natten, snarare, – skedde ett viktigt undantag. Ett par kommunalpolitiker, varav späda (ja, hon är SPÄD, det är ingen löjlig förminskning utan sanningen) vänsterpartisten Ilona Szatmari Waldau var en, tillbringade en natt som uteliggare i Uppsala. Det tog två dygn för Ilona Szatmari Waldau att få upp värmen, säger hon i Dagens Nyheter.

Totalt samlades sju politiker på Vaksala torg i tisdagskväll, inbjudna av Stadsmissionen. Tre av dem skulle prova en natt som hemlös. Sju politiker. SJU – av över 40 politiker från Uppsala kommun och den verksamhet som har ansvaret för vården i vårt län. Fyra av de sju nöjde sig med information. De tre som vågade prova på en natt som hemlös var Ilona Szatmari Waldau (V), Mohamad Hassan (FP) och Martin Wisell (KD).

Natten mellan tisdag och onsdag. Det var den där natten när ett stort oväder drog in över vårt land. Kallt och massor av snö. Och faktum var att det just var snön som ”räddade” dem – de hittade ett soprum där de kunde söka skydd för natten. Ett soprum där dörren inte hade slagit igen på grund av snön…

Man kan ha vilka politiska åsikter man vill, men Ilona Szatmari sätter fingret på en viktig sak när hon berättar om aktionen i Dagens Nyheter:

[…] En natt är absolut ingenting. Bara vetskapen om att man nästa natt får sova i en varm säng, eller att man när som helst kan avbryta gör det lättare. Men att leva som en hemlös, även om det är bara en natt eller en vecka, gav mig en större förståelse […]

På sin blogg skriver Ilona Szatmari Waldau att det hela började som ett litet äventyr. Men allt eftersom timmarna gick och de möttes av låsta dörrar steg missmodet och tröttheten. Till sist hittade de ett soprum. Två av dem hade sovsäckar och kunde ligga ner, medan den tredje fick stå på grund av kylan.

Så här sammanfattar Ilona Szatmari Waldau i sin blogg  sitt deltagande i aktionen:

[…] Man kan aldrig föreställa sig hur det är att ständigt sova ute genom att göra det en enda natt men man kan åtminstone uppleva känslan av trötthet och frustration över att inte hitta en bra sovplats, lättnaden över att till slut göra det och besvikelsen över att det inte var så bra som man trodde. Oron över att bli utkörd när man går in på Resecentrum för att värma sig eller från det skydd man har hitta är också svår att föreställa sig. Med det väder som var i natt fanns det ingen möjlighet att lägga sig utomhus utan vindskydd, åtminstone inte för oss som var nykomlingar och inte kände till de bra platserna. Man inser ju också att alla uteliggare sover utomhus för första gången någon gång. […] 

Jag tycker att du ska läsa hela Ilona Szatmaris blogginlägg. Jag tycker också att de tre politiker som genomförde aktionen fullt ut ska ha heder för det. För de har åtminstone försökt att sätta sig in i en utsatt persons verklighet. Nu hoppas vi bara att nånting görs rent praktiskt och handfast också innan stans hemlösa fryser ihjäl den här vintern.

Fatou har också skrivit om detta.

Livet är kort.

Read Full Post »

Delegare necesse est

Oj vad det går undan! Jag är på jobbet – har rast nu – och ska försöka orka jobba till lunch. Mår inte särskilt bra, men räknar med att palla det. Det är ju så att jag måste fixa en hel del saker nu inför nästa vecka och då går det inte att jobba hemifrån. För den som inte kan läsa mina låsta inlägg kan jag meddela att jag ska läggas in på sjukhus för en operation nästa vecka. Jag vet inte hur länge jag blir kvar på sjukhuset och jag vet inte hur länge jag blir sjukskriven – men det blir länge. Och det handlar inte om nån jävla ond häl, utan om värre saker. Mer varken får eller behöver du veta om detta!

Det här är doktor Britt-Maries väska. Tyvärr räcker den inte till för mina krämpor utan jag måste till sjukhus.

Men idag har jag börjat avsluta så många saker jag kan och delegera resten tills vidare. Det går undan och folk är väldigt förstående, så jag undrar om jag håller på att göra mig själv arbetslös. Hoppas inte det! Alla är snälla och vänliga och önskar mig lycka till. Det värmer, för jag är orolig och nervös och åkomman gör sig starkt påmind just idag.

Det tog en timme att komma till jobbet idag, trots att vägarna var bra plogade. Men det var spårigt och på sina ställen lite moddigt. Värst var spåren efter tunga plogfordon. Dessa gjorde att jag och Clark Kent* hoppade som idioter bitvis. Såg säkert inte klokt ut. Dessutom känns det som om det mesta på både honom och mig skakade loss.

Min älskade Fästmö kommer till mig i kväll. Just nu längtar jag extra mycket. Känner mig väldigt sårbar och rädd och oro och gårdagskvällen var ångestladdad inför vad som komma skall. Men det är skönt att känna och veta att Anna finns nära mig och att hennes kärlek omsluter mig. Då lugnar jag ner mig.

Tyvärr fick jag avboka en lunchdejt idag, men vi ska hålla kontakten ändå framöver. Tänk vad jag har saknat jobbarkompisar som är på det viset! Jobbarkompisar som bryr sig, jobbarkompisar som är snälla och som inte fegt skulle hålla käften när chefen (ingen av mina nuvarande chefer skulle agera så oprofessionellt) fryser ut en och behandlar en som skit. Den här arbetsplatsen är fantastisk på många sätt och vis, ska du veta! Och nu måste jag göra skäl för min lön!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »