Så kom den då…

Ja den som kom var snön. Igår var det mest snöslask som ju knappast är roligare än regn och novembermörker. Under natten har gräsmattorna blivit vita. Snöandet fortsatte i morse och vaktis gav sig ut för att ploga när de flesta av oss redan hade pulsat ut till bussen eller våra fordon. Temperaturen ligger runt nollan eller strax under, vilket gör väglaget mycket halt. Det ska man tänka på när man befinner sig i trafiken! Och det gäller inte bara bilar utan ALLA – cyklister och fotgängare är inte undantagna.

Ganska nära Fästmöns jobb – vi samåkte i morse – kom en karl utan reflexer med en liten hund. Båda gick mitt på gatan trots att det inte var mindre snö där än på trottoaren. Karl’n slet åt sig hunden när jag kom och blängde på mig.

Idiot, jag körde under högsta tillåtna hastighet, 30, mina lysen på bilen fungerade och var påslagna och dessutom körde jag på gatan! Du och din hund gick på gatan, det ställe som är avsett för bilar och andra fordon, utan reflexer. Tror du att ni har nio liv, eller?

För övrigt fattar jag inte hur man kan ge sig ut på cykel i det här vädret och vingla mitt i gatan utan lysen eller reflexer. Ytterligare lite närmare Annas jobb kom en dåre som cyklade mitt i gatan, utan lysen. Vinglade fram och tillbaka i den spåriga snön.

Nää, smartast är de som låter sina cyklar stå kvar i cykelstället en sån här dag. Och de som använder reflexer. Reflexer är inte nåt fult eller skämmigt. Tycker jag, dårå. Vänta åtminstone att ge dig ut på cykel tills det är plogat och se till att du har fungerande lysen och reflexer på cykeln, är mina oombedda råd. Eller… du kanske vill bli påkörd? Hoppas bara att det inte är jag som gör det.

Fotade några smarta utanför mitt hus som hade lämnat sina cyklar hemma. Jag fotade för övrigt trevliga grannars cyklar, inga andras.

Närmare jobbet blev snön allt mindre vattnig och allt mer snö. Jag la på mitt lilla fåniga (tycker säkert många!) vindruteskydd, men faktum är att jag slipper skrapa framrutan när jag är trött efter en arbetsdag och ska åka hem. Trots snön känns inte den här dagen särskilt mycket ljusare än andra novemberdagar.

Jag håller på med en massa spretiga saker på jobbet och idag är det just inget som är särskilt roligt. Men såna arbetsuppgifter och dagar måste man också ha – hur ska man annars uppskatta de roliga och fantastiska dagarna när man tycker att man uträttar storverk?

Blir dagen lite ljusare kanske jag tar en tur med Ajfånen och försöker ta några vinterbilder med den. Inte det lättaste, ska jag säga, vi kommer inte riktigt överens. Optiken i min gamla Nokia var betydligt bättre. I Ajfånen blir bilderna bara tyngre och sämre. Men tjänstemobilen är den som gäller nu (Nokian ligger hemma och vilar och tar emot en massa säljsamtal som ingen svarar på!) och eftersom fotografering ingår i mitt jobb måste jag bli bättre på det, helt enkelt.

En av flera närbilder jag tog i morse som inte blev suddig. Ett undantag, alltså.

Hälen gjorde sig grymt påmind igår. Jag skulle aldrig ha sagt att jag var smärtfri, för jag var smärtfri i cirka tre timmar. Sen kom smärtan smygande och ökade timme för timme. Jag har inte haft så ont på länge och jag kände mig riktigt påverkad av smärtan. Men kryckorna får stå kvar hemma, de är för hala att ha ute i snön. Och jag biter ihop käkarna om smärtan och pyser i min blogg.

Livet är kort.