Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 november, 2012

För ett tag sen skrev jag här om mina våndor när jag för tredje gången skulle göra en fotobok hos Fuji. Jag saknade ordentliga instruktioner på deras hemsida och jag fick inte den information jag behövde. Efter många om, en hel del svordomar och ett antal men var i alla fall Fuji så justa att jag fick rabatt.

Men… Jag fick också ett par förslag i kommentarer till mitt inlägg om andra ställen där man kan göra fotoböcker. Ett ställe jag fastnade för var Solentro.

  1. För det första tyckte jag att Solentro har ett större urval av olika typer av fotoböcker än andra ställen med fotoböcker. Förresten kan man göra andra böcker där också, inte bara fotoböcker. Roligt
  2. För det andra verkar Solentros fotoböcker vara väldigt enkla att göra.
  3. För det tredje finns kul alternativ som att man kan bjuda in andra och tillsammans med dem göra en bok eller en fotobok. Vilken annorlunda grej!
  4. För det fjärde kan man göra en riktig bok, med ISBN-nummer och allt, och låta Solentro sköta marknadsföringen och publiceringen av boken. Guld värt för den som kanske inte vill ge ut massupplagor.

 

Jag brukar göra fotoböcker till jul, till min mamma. Hon orkar inte läsa så mycket, men gillar att se på mina bilder. Men det är ju inte bara till jul man kan göra fotoböcker – folk fyller ju år, man är med om spännande upplevelser som man vill spara i bokform etc etc.

Nästa gång jag ska göra en fotobok ska jag definitivt testa Solentro. Här ser jag nämligen större och fler möjligheter än hos andra företag som också erbjuder fotoböcker. Fujis fotoböcker har emellertid väldigt hög kvalitet i såväl papper som tryck, det vill jag dock framhålla. Men Solentro känns mer… spännande!


Livet är kort.

Read Full Post »

Å, jag inser att jag var rätt oförskämd till höger och vänster igår. Jag står för mina åsikter, det är inte det, men jag behöver inte gå fram som en ångvält bara för att jag

  1. har ont
  2. är frustrerad
  3. är ledsen

eller nåt annat.

Först och främst vill jag ge presschefen på Apoteket Hjärtat en eloge för att hon bemötte mig vänligt, men inte larvigt. Jag vidhåller vissa saker och det tänker jag inte backa ifrån. Däremot har jag ingen rätt att fnysa åt att folk faktiskt inte arbetar hela tiden utan har ett privatliv som omfattar barn och sånt. Mitt sätt att leva och mina val i livet är mina, andras val är andras. Jag behöver inte bitcha så förbaskat om det. Det är bara att inse att jag valde bort barn och så är det.

Nya fotvårdsprodukter ska jag få testa.

 


Hur som helst,
jag ska få prover av några av Apoteket Hjärtats nya produkter för fötter. Jag tänker blogga om dem och ärligt skriva vad jag tycker. Dessutom är ett paket julkaffe på väg till mig – eftersom

[…] en fika med en god vän brukar i alla fall pigga upp min vardag. […]

som presschefen skrev i ett av sina mejl. Och jag kan bara instämma och tacka!

”En fika med en god vän brukar pigga upp…”


Sen då till doktorn.
Jag mejlade mottagningen i söndags, fick mejlsvar från en annan läkare samma kväll och ett samtal från en sköterska i måndags – trots att jag hade skrivit att måndag eftermiddag INTE funkar för telefonsamtal. Hon trodde att det enbart betydde FRÅN DOKTORN, INTE FRÅN SKÖTERSKAN… Ja, ja, harkel, för mig är det ingen skillnad… Jag hade kontaktat mottagningen enligt överenskommelse med doktorn när jag var där för att få besked om röntgen. Men se då skulle jag få vänta två (2) veckor på telefontid. Dessutom fick jag tider när jag inte kan prata i mobilen eftersom jag kör bil, det vill säga mellan 16 och 16.30 när jag är på väg hem från jobbet. Så jag bad att doktorn skulle mejla i stället. Typ en rad. Med svaret. Det var allt. (Det var då sköterskan började prata om att min e-postadress inte fanns på mottagningen etc, men denna dumhet orkar jag inte skriva om igen.)

Vad tror du händer? Jo, klockan 16.13 ringer det på min mobil. Jag skulle just till att packa ihop, var lite sen på grund av den tämligen värdelösa kursen i eftermiddags. Gissa vem det var då? Nej, det var inte sköterskan, det var… doktorn… Så inte nog med att de verkar ha läsförståelseproblem på mottagning, de verkar inte förstå vad man säger heller.

Doktorn inledde med att säga att han inte var nån mejlande doktor.

Nää, har fattat det!..

tänkte jag och muttrade inombords. Bestämde mig där och då att en sån doktor kan jag inte vara listad hos.

Men eftersom det nu var så att doktorn ringde i alla fall, tryckte jag givetvis inte bort honom. Jag fick mitt röntgensvar och jag fick också namn på en ortopedtekniker. Jag fick veta att jag ska fortsätta med medicinen så att jag totalt äter den i tre veckor, inte bara två. Kryckorna kan jag släppa när jag så känner för det.

Det var det jag ville veta – och lite till. I morgon ska jag kontakta ortopedteknikern och sen rullar det väl på, nya inlägg som kostar skjortan. Kryckorna släpper jag när jag känner mig säker, hälen gör inte alls ont ibland, och fruktansvärt ont vid andra tillfällen. Även om jag gnäller och klagar på kryckorna är de en trygghet. Ett tag till.


Livet är kort.

Read Full Post »

Åter igen var det en snäll en som förbarmade sig över en hungrig Toffla och agerade personlig assistent! Idag var det M som hängde med till Logen och bar lunchbrickan med räksallad åt mig. Och precis som igår fick jag trevligt lunchsällskap. Jag behövde ventilera lite framtid efter ett akutsamtal med prefekt 2. Intressant hur ett år kan krympa till först sex månader, sen tre. Nej, jag är uppenbarligen här för att lära mig att sluta vara så planerande! Det kändes i alla fall OK med tre månader. Jag har kollat upp ett jobb på ett annat ställe, ett jobb jag tänker söka med något bättre självförtroende än sist. Vidare har jag också kontrollerat att jag har en månads uppsägningstid här, inte två, som somliga trodde. Det underlättar när man söker jobb.

Direkt efter lunch var vi ett gäng som skulle samlas i entrén för att lära oss hur TV-skärmarna där fungerar och hur vi fyller dem med information. Det krånglade typ HELA TIDEN. Jag läste mejl, svarade påmejl, surfade, twittrade, fotade, ringde Slaktar-Pojken med mera. Tanken var att vi skulle sitta mellan 13 och 15. Klockan var 14.45 när saker och ting plötsligt fungerade. Det som antagligen sabbade det hela var en webbläsare… Man kan säga att vi var avskärmade.

Jag fotade konsten intill kursbordet.


Ingen fikarast alls idag,
så jag tar en kvart och slänger ut det här inlägget. Inget kaffe = huvudvärk. Tror jag får började med en skvätt java när jag kommer hem, innan jag skurar. Jag lovade att skjutsa hem Fästmön från jobbet i kväll. Hon slutar inte förrän klockan 21 och jag vet att det är en viss liten kille som INTE kan somna innan mamma har kommit hem. Och ju förr desto bättre, eftersom det ju är skoldag i morgon. Jag ska också få lite papper som ska fyllas i, nånting som jag hoppas ger nån sysselsättning för nån. Att fylla i blanketter tar tid…

Jag har haft ett par tuffa nätter. Jag har varit trött och somnat tidigt, känt mig utmattad. Sen har jag vaknat vid två, halv tre-tiden och haft svårt att somna om. Inte så skönt när man ska upp klockan 6.10. Hoppas att jag orkar hålla mig vaken tills jag ska hämta Anna. Det får bli dusch i kallt vatten, tror jag. Hälen är OK i skrivande stund, så jag hoppas och tror att det går bra att stå i duschen. Jag vill mest spola bort gårdagen och den här dagen och försöka ta nya tag. Inte fortsätta vara avskärmad och deppo. Ta nya tag. Vara den där leksaksgubben som roar alla genom att den runda botten gör att han aldrig kan bli liggande.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jo tackar som frågar, idag känns det lite bättre. Det brukar hjälpa att grina en stund och sen sova på saken. Hälen är rätt OK idag på morgonen. Jag har gått ett par svängar i korridorerna här på jobbet för att känna efter. Men riktigt solig känns inte sinnesstämningen. Jag känner mig ledsen, ledsen djupt inuti. Försöker slå bort såna där tankar om sorgligt och en oviss framtid, men de har liksom slagit klorna i mig.

Novemberträd.


Det är inte så
att jag påverkas av årstiden. Jag har det nog svårare på våren när man ska och måste så mycket. Hösten är min favoritårstid. I år kan jag tyvärr inte njuta av den. Jag kan till exempel inte vara ute och fota alla vackra färger. Livet liksom passerar utanför mina fönster. Och tittar solen fram under dagtid på jobbet, måste jag dra för min egentillverkade wellpappgardin – annars ser jag inte vad det står på datorskärmen.

Sist jag hade riktigt deppiga tankar fick jag ett mejl från vännen K. Rakt på sak frågade K. Nu finns K inte kvar här och kanske är det just det som sänker mig. Begravningen är ju på fredag och jag ska åka dit med två vänner. Det sista jag kan göra för att hedra K:s minne. Men du ska veta att jag förbannar mig själv för att jag inte var mer lyhörd! Och framför allt för att mitt sms kom två dagar försent…

Under förmiddagen hoppas jag att min lap top på institution 1 blir klar för trädlöst nätverk. Jag trodde att den var det, men det visade sig att S inte hade gjort nödvändiga installationer. Lite oroande, eftersom jag ska på en kurs i eftermiddag och behöver ha med mig datorn. Den stationära är ju liksom inte ens släpbar…

I kväll måste jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan innan jag städar av mig själv med dusch och hårtvätt. Jag orkade inte det igår. Framför allt orkade jag inte stå i duschen. I kväll måste jag orka.

Varför känns det som om jag inte har nånting att se fram emot? Det måste jag ändra på! Min pappa sa alltid att jag skulle komma ihåg hur mycket jag har att vara tacksam över – tak över huvudet, arbete, nån som älskar mig, en familj. Ingenting i livet är fast utom de fakta att du själv är den enda du med bestämdhet vet att du ska leva hela livet med och att du ska dö. Men jag försöker verkligen vara just tacksam och jag försöker se framåt med tillförsikt. (Jag lyckas inte alltid.) Problemet är bara att det är så gott som omöjligt att planera nånting – av olika skäl. Läste på Twitter att en person jag följer opererades igår, en liknande operation som jag själv väntar på. Kanske var den personens tillstånd mer akut, vi gjorde biopsin ungefär samtidigt. Kanske får jag en kallelse snart…


Livet är kort.

Read Full Post »