Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 19 november, 2012

Jag spinner vidare på det här med att mobiler försöker vara roliga. Ibland lyckas de faktiskt också. Som när Fästmön till påsken skickade ett sms till mig om att hon skulle åka förbi hos mig och

[…] kamma din paj […]

Nu brukar jag inte ha för vana att samla på håriga pajer, men till sist redde det hela ut sig (utan luskam). Anna hade menat

[…] lämna din sak […]

Min Ajfån och jag kommer som sagt inte alltid överens. Igår, till exempel, skulle jag önska min älskling god natt och sov sött. I stället skrev jag

[…] dov sött […]

Inte lika gulligt…

För ett tag sen skrev jag till en kompis:

[…] Ska göra nioårig under narkos […]

Hon fattade ingenting… Inte jag heller. Fast det jag menade var inte att jag skulle göra barn under narkos eller vara under narkos i nio år utan göra en biopsi.

Har du DIN mobil skrivit några knasiga sms och skickat iväg???


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, Ingrid, detta är INTE nån recension av din avhandling!!!


I eftermiddags
gjorde jag nånting som jag aldrig har gjort tidigare: jag var och lyssnade på ett licentiatseminiarium. Det var min favvo-doktorand Ingrid – ja, jag VET, man ska inte favorisera, men den här tjejen är duktig! – som halvvägs, ungefär, till doktorsgraden, mellanlandar på en licentiat. Om nåt år eller två blir det disputation. Ingrid är som sagt mycket duktig och det hon forskar inom är synnerligen aktuellt – med tanke på den globala uppvärmningen om fyra grader, till exempel.

Ingrid signerade det exemplar av hennes lic-avhandling som jag tog!


Och så till en annan doktor.
Eller jag kanske ska säga läkarmottagning. Jag har alltid talat gott om min läkarmottagning och den husläkare jag hade fram till förra årsskiftet, doktor Anders. Tyvärr slutade doktor Anders, men jag hängde kvar vid mottagningen. Jag är inte listad hos nån doktor utan bara vid mottagningen. Hittills har det fungerat ganska bra. (Fast när man surfar in på hemsidan tror man först att man har hamnat hos en veterinär… Men det gör ju i och för sig att jag känner mig lite hemma med tanke på var jag jobbar…)

Men nu är jag lite… fundersam. Jag mejlade mottagningen igår kväll eftersom doktorn, som skrev ut häl-medicinen och skickade mig på röntgen, hade sagt att jag skulle boka en telefontid för att få röntgensvaret. När jag fyllde i formuläret på nätet skrev jag den närmaste veckans delar eller hela dagar när det inte funkar att jag blir uppringd. Bland annat skrev jag att det INTE passade i eftermiddag.

Jag hann precis tillbaka efter lic-seminariet och det efterföljande minglet med förfriskningar när syster Siochså ringde från mottagningen. Men hallå! Läst men inte förstått mitt mejl, eller? Nu var jag emellertid ändå på plats – nätt och jämnt! –  och kunde prata, men det var ju rena turen… Sen var det ju inte sköterskan som skulle ringa utan doktorn – sköterskan får ju inte lämna ut nåt röntgensvar, nämligen. Hur som helst, sköterskan ringde för att ge mig en tid – nästa vecka och precis vid den tiden när jag sitter i bilköer på väg hem. Men hallå igen! Över en veckas väntetid bara för att få bekräftat det jag redan vet, i princip -hälsporre! Nej, det köpte jag INTE! Jag bad i stället att doktorn ju kunde mejla svaret, det räcker ju med en mening och det kan väl inte ta nån längre stund att skriva. Då svarade sköterskan att hon inte trodde att de hade min e-postadress.

Men jag mejlade ju till er igår och dessutom fick jag mejlsvar i morse från en annan av doktorerna, då måste ni ju ha min e-postadress…

Jag liksom hörde hur hon rodnade och började i mitt stilla sinne undra om man kanske måste vara doktor-doktor för att läsa och förstå vad patienterna skriver i sina mejl…

Nej, jag är inte längre imponerad av min läkarmottagning. Vi får se om röntgensvaret via mejl dröjer en vecka också. I såna fall byter jag nog mottagning, för det här är klart sämre service och tillgänglighet!

Nu ska jag, som bara är kandidat, (fil kand med litteraturvetenskap som huvudämne), gå och hänga tvätt innan jag telefonerar. Och… ja just det… Ingrid blev förstås godkänd!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Min iPhone och jag kommer inte riktigt överens. Idag blev jag till exempel inbjuden till ett evenemang och skulle skriva in

Jullunch

i mobilens kalender.

Mobilen skrev

Killinggänget

Jag tror inte riktigt att institution1 upplever sig som riktigt så… skämtsam, även om de som jobbar där är… bäst. Nej, i det här fallet var det nog Ajfånen som trodde att den var rolig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagskväll och dags för Arne Dahl igen. Igår visades första delen av två med titeln Arne Dahl: De största vatten. Jag bänkade mig i bäste fåtöljen och klarade nästan av att sitta där under hela programmet, en och en halv timma. Sista halvtimman såg jag via sovrums-TV:n.

Kerstin Holm blir lite personligt involverad.


I denna Arne Dahl
blir en av poliserna, Kerstin Holm, personligt involverad. Skälet är att hennes ex-pojkvän, också han polis, utreds efter en dödsskjutning som kan ha haft rasistiska motiv. Efter förhöret försvinner Kerstins ex och hon börjar få märkliga meddelanden från honom. Samtidigt hittar en inbrottstjuv ett lik i våningen där han gör ett inbrott. Vid liket finns ett självmordsbrev som leder polisen till en myr där denne seriemördare avslöjar var offren finns.

Jorå, jag tycker att även denna Arne Dahl-miniserie är bättre än den första. Den börjar inte lika dramatiskt som den andra, men den känns mer spännande. Den enda som drar ner det hela just nu är Magnus Samuelsson. Han kan inte skådespela! Det är pinsamt. Snälla, ta bort!

I övrigt, högt Toffel-betyg, herr Samuelsson till trots. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag har de flesta tidningar slagit upp Världsbankens larmrapport om jordens uppvärmning. I stället för två grader som klimatmötet i Köpenhamn enades om för tre år sen beräknas jorden bli fyra grader varmare. Från Världsbanken menar man att det inte längre går att tala om en farlig framtid för mänskligheten utan om en framtid som är katastrofal för oss.

Fyra grader låter ju inte mycket. Men låt oss titta på vad det innebär. Först och främst skulle vattentillgångarna förändras. Hotet mot biologisk mångfald skulle bli större. Men minskad tillgång på vatten skulle också påverka produktionen av livsmedel. Vidare skulle havsnivåerna höjas och glaciärerna skulle smälta. Vi skulle få extrema väderhändelser och tropiska sjukdomar skulle spridas. Människor i U-länder och för människor som bor i kuststäder skulle drabbas hårdast. (Sveriges Radio har bra beskrivningar!)

I Stockholm finns Globen. Men det här inlägget handlar om jordgloben…


Visserligen skulle vi
inte nå fyra grader varmare förrän på 2060-talet. Det känns ju evigheter till dess. Jag skulle vara typ 100 år då. Men mina bonusbarn skulle förmodligen leva, liksom deras barn och barnbarn.

Vad kan man göra åt eländet då? Energisystemet måste bli effektivare, menar forskarna. Men man kommer aldrig åt välfärdshotet om vi inte gör nåt drastiskt mot klimatförändringarna nu. Och det handlar om att ALLA länder måste göra nånting, inte bara vissa. Det handlar främst om att minska utsläppen av växthusgaser. Men nästan hälften av alla länder som anses rika har inte gett några såna löften.

Joråsaatte… Ska man börja få lite ångest, rentav? Eller varför inte försöka göra nånting konkret i stället för att bryta ihop???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland… eller nej, allt som oftast, är jag en otålig patient. Jag ser mig inte som sjuk, men när jag har ont och ont och ont och smärtan inte släpper kan jag bli lite… grinig. Onsdag – fredag i förra veckan var alien-gänget väldigt besvärligt och i helgen har hälen inte varit snäll. Men jag knaprar min medicin för hälen i lite mer än en vecka till (man ska bara korttidsbehandla med den här typen av läkemedel) och jag kryckar mig fram.

Mina kompisar.


En sak som jag har noterat
är hur jag blir bemött. När jag ”bara” haltade lite och hade alien-gänget inuti (det syns ju inte utanpå så mycket), var det ingen som direkt brydde sig. Men sen när jag började med kryckor har folk blivit annorlunda i sitt bemötande. Det här är synnerligen tänkvärt eftersom jag en gång i tiden jobbade med personer med funktionshinder – både funktionshinder som syns och såna som inte syns. En del människor blir väldigt hjälpsamma. De öppnar dörrar, erbjuder sig att bära saker etc. De allra flesta frågar vad jag har gjort – även de som har sett mig halta omkring i över ett halvår… Det är som att kryckorna har gjort hälsporren synligare! (Den syns bara på röntgen.)

Och så finns det människor som totalt ignorerar mig. De som

inte ser eller hör

att jag kommer. De som slänger igen dörren mitt framför näsan. De som tränger sig förbi, före, nästan knuffar omkull mig. De som helt enkelt ser mig som luft…

Det är vid flera av dessa tillfällen jag önskar att nån av mina aliens skulle orsaka en störtblödning som verkligen syntes! I studiesyfte. För det vore intressant att observera folks beteende. Nån skulle säkert stanna och ringa efter ambulans, medan majoriteten skulle passera. Eller? Är det jag som är fördomsfull nu? Det tål att tänka på…

Jag mejlade för övrigt min läkarmottagning igår kväll för att få en telefontid med doktorn i veckan. Syftet är att få svar på röntgen. Men jag tror att det är som han säger: både en hälsporre (som syns på röntgen) och en inflammation i hälkudden (som inte syns på röntgen). Medicinen fungerar ganska bra för det mesta – helgen ett litet undantag, hoppas jag! – och jag vill gärna tro att det snart blir bättre så att jag kan släppa kryckorna och gå som vanligt igen. Det är liiite besvärligt att tvinga stackars Fästmön att bära allt jag handlar… Och ibland är vi ju inte tillsammans. Du får jag avstå från att handla. Ett annat problem är att äta lunch på jobbet. Det går inte. Jag har två armar och båda behövs till kryckorna. Nån tredje arm till att bära lunchbrickan har jag inte. Irriterande! Jag hoppas min lunchdejt i morgon kan tänka sig att bära åt mig…

I eftermiddag ska jag krycka ner till Undervisningshuset för att lyssna på när en doktorand försvarar sin licentiatavhandling. Jag skulle ha gått på en disputation i fredags, men fick ju avstå på grund av alien-gängets lilla partaj. Men idag ska ingenting stoppa mig, för det är min favorit som ska upp och jag måste vara där, helt enkelt! Problemet är att det är en bit att gå och det är halt idag… Jag slirade på väg till garaget ett par gånger och på vägen in från parkeringen till jobbet – på kryckorna, alltså. De har ju inte dubbar… Så gå försiktigt idag! Du vill inte gå på kryckor, jag lovar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »