Skyfall

Det är inte alltför ofta jag går på bio. Och skälen är flera: det är svårt att hitta tid, svårt att hitta tid med Fästmön som sällskap, det är dyrt och… det är inte så ofta det går filmer jag vill se. Men den senaste Bondfilmen Skyfall ville både Anna och jag se och igår kväll gjorde vi det – till minne av vännen K, som gav mig 300 kronor i biopresentkort till födelsedagen i april.

Skyfall är den 23:e och senaste Bondfilmen.

Den här gången är Bonds chef M ute i blåsväder. Bond har i uppdrag att bevaka en hårddisk, men den stjäls av en skurk – spelad av Ola Rapace. (Nej, han har inte en enda replik.) På hårddisken finns en lista över agenter som jobbar undercover. Bond tros ha omkommit och nån börjar publicera namn och foton på agenterna, vilket resulterar i stor fara för dessa. Samtidigt” rekommenderas” M att gå i pension i samband med misslyckandet med att återfå hårddisken och listan. M vägrar. Då exploderar saker och ting…

Jag tycker att den här Bondfilmen tillhör en av de bättre. Den är spännande utan att vara alltför tramsig. Det vimlar inte av en massa ”gadgetar”, men vi återser några gamla favoriter i repris. Synnerligen noterbart är att alla har åldrats, inte bara M utan även Bond själv. Och Q har blivit en ung kille…

Filmen är nästan två och en halv timme lång, men det känns aldrig just lång. Kanske är det alla explosioner som håller en vaken, eller nej. Jag tycker att det är spänningen som gör det. Högt toffelbetyg!

Livet är kort.