Häromdan läste jag en väldigt intressant debattartikel, signerad arbetslösa Mia Mårtensson, i Aftonbladet på nätet. Hon skriver att hon snart firar tioårsjubileum – som arbetsmarknadsnomad. Under tio års tid ar Mia Mårtensson nämligen hankat sig fram mellan arbetsplatser på så kallade visstidsanställningar. Hon känner det som en följetong utan slut. Och hon är inte ensam!
När man letar jobb är det de otrygga anställningsformerna som finns att söka, menar Mia Mårtensson. Det vill säga vikariat, visstidsantällningar, timanställningar och jobb via bemanningsföretag. Det finns en del såna jobb, för de som har tillsvidareanställningar är inte intresserade av dessa typer av tjänster, enligt Mia Mårtensson. Dessutom är den som står utan fast jobb oftast tillgänglig bums.
Jobb till vilket pris som helst?
För tio år sen förlorade Mia Mårtensson sin första och enda tillsvidareanställning. Idag är hon 35 år. Det senaste jobbet varade endast i sju veckor. Hon skriver att hon har förlorat hela sin yrkesidentitet, eftersom jobben hela tiden ändras och hon tvingas ta jobb till vilken lön som helst, i princip.
Under 1980-talet hade företagen 15 procent fler tillsvidareanställda, skriver Mia Mårtensson. Detta innebar att man inte behövde visstidsanställa nån vid arbetstoppar eller kortare frånvaro – extrapersonalen fanns så att säga redan på plats.
Mia Mårtensson vill avskaffa visstidsanställningarna. Och jag håller med! Skälet är att ”den vissa tiden” ofta sträcks ut alldeles för länge – i Mia Mårtenssons fall ett decennium (även om det inte är på samma arbetsplats). OK, det är tacksamt och skönt att ha en inkomst och veta att man åtminstone får en lön nästa månad också. Men sen då? Att inte kunna planera sitt vuxenliv som andra människor är en fruktansvärd känsla av otrygghet som man dras med. Nu vet jag, om nån, att inte heller tillsvidareanställningar är att se som fasta och säkra anställningar. Det ska vi inte blunda för. Jag tycker nämligen att man ska avskaffa visstidsanställningarna, men också se över lagar och regler för tillsvidareanställningar. Det ska inte vara möjligt för chefer att göra sig av med medarbetare genom att först mobba ut dem och sen köpa ut dem när de står emot mobbningen – utan att medarbetarna har begått nåt som helst tjänstefel. Det är förskräckliga tider vi lever i!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag vet inte, men när jag känner efter så är de svek facket gjort mot mig, smärtsammare än den mobbning och de kränkningar som arbetsgivarna har utsatt mig för värre. De, facket ska stå på MIN sida, men i verkligheten är de fega små råttor. En omgång, på 80-talet hade jag en bra förhandlare på halvhög nivå, men se hon kickades för att hon var just så inläst, in kom en man på central nivå och skrev, utan att fråga mig, på ett godkännande av uppsägning och avgångsvederlag. Man fick ju inte vara öppen flata då och han var otroligt homofob. Jag, ja jag den anställda fick reda på det 9 månader senare när min arbetsgivare bara skulle ha tillbaka nycklarna helt plötsligt och kan uppvisa att JAG godkänt det hela. Sedan dess har facket varit ett större problem varje gång jag haft det tufft på jobbet än vad mina överordnade varit, de senare har alltid varit för fega för att säga saker rakt ut till mig. Men jag vet verkligen hur det är att vara korttidsanställd också, då har man nästan inte en enda rättighet men man ska göra mer än de som varit före på tjänsten. Mitt nuvarande ombud har inte svarat i telefon, inte svarat på mail en enda gång, jag kommer till en sekreterare som säger att ombudet har så mycket att göra. Men mina pengar tar de gärna emot!
Jaa, jag är inte heller särskilt imponerad över fackets beteende när det gällde mig. Det var en farbror som skulle gå i pension och han hade nog mest det i tankarna.