Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 5 november, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Häromdan läste jag en väldigt intressant debattartikel, signerad arbetslösa Mia Mårtensson, i Aftonbladet på nätet. Hon skriver att hon snart firar tioårsjubileum – som arbetsmarknadsnomad. Under tio års tid ar Mia Mårtensson nämligen hankat sig fram mellan arbetsplatser på så kallade visstidsanställningar. Hon känner det som en följetong utan slut. Och hon är inte ensam!

När man letar jobb är det de otrygga anställningsformerna som finns att söka, menar Mia Mårtensson. Det vill säga vikariat, visstidsantällningar, timanställningar och jobb via bemanningsföretag. Det finns en del såna jobb, för de som har tillsvidareanställningar är inte intresserade av dessa typer av tjänster, enligt Mia Mårtensson. Dessutom är den som står utan fast jobb oftast tillgänglig bums.

Jobb till vilket pris som helst?


För tio år sen
förlorade Mia Mårtensson sin första och enda tillsvidareanställning. Idag är hon 35 år. Det senaste jobbet varade endast i sju veckor. Hon skriver att hon har förlorat hela sin yrkesidentitet, eftersom jobben hela tiden ändras och hon tvingas ta jobb till vilken lön som helst, i princip.

Under 1980-talet hade företagen 15 procent fler tillsvidareanställda, skriver Mia Mårtensson. Detta innebar att man inte behövde visstidsanställa nån vid arbetstoppar eller kortare frånvaro – extrapersonalen fanns så att säga redan på plats.

Mia Mårtensson vill avskaffa visstidsanställningarna. Och jag håller med! Skälet är att ”den vissa tiden” ofta sträcks ut alldeles för länge – i Mia Mårtenssons fall ett decennium (även om det inte är på samma arbetsplats). OK, det är tacksamt och skönt att ha en inkomst och veta att man åtminstone får en lön nästa månad också. Men sen då? Att inte kunna planera sitt vuxenliv som andra människor är en fruktansvärd känsla av otrygghet som man dras med. Nu vet jag, om nån, att inte heller tillsvidareanställningar är att se som fasta och säkra anställningar. Det ska vi inte blunda för. Jag tycker nämligen att man ska avskaffa visstidsanställningarna, men också se över lagar och regler för tillsvidareanställningar. Det ska inte vara möjligt för chefer att göra sig av med medarbetare genom att först mobba ut dem och sen köpa ut dem när de står emot mobbningen – utan att medarbetarna har begått nåt som helst tjänstefel. Det är förskräckliga tider vi lever i!


Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag och dags för SvT1 att fortsätta sin Arne Dahl-serie. I kväll visades det första av två avsnitt med titeln Arne Dahl: Upp till toppen av berget. Frågan är om dessa två nya avsnitt, vart och ett långfilmslångt som sist, är bättre än Arne Dahl: Ont blod.

Några ur A-gruppen beskådar en utbränd bil Holland.


Det här avsnittet börjar med
buller och bång, kan man säga. Vi får se en holländsk man som lär sin son att cykla. Mannens filmer det hela. Samtidigt ser vi en svensk familj på bilsemester – i Holland. Bilen närmar sig pappan och pojken och min första tanke är att barnet blir påkört. Så blir det emellertid inte – i stället smäller en bomb av – i bilen. Fallet hamnar hos A-gruppen, bland annat därför att mannen visar sig vara polis. Han hade dessutom infiltrerat en mästerkocks restaurang för att kolla om där förekom knarkhandel.

I bakgrunden sker som vanligt en del med poliserna privat – en har förlorat sin käraste, en har fått en dotter, en jobbar med barnpornografi, en träffar en ny tjej – och så vidare. Som vanligt en del pökande, vilket enbart gör pryda mig generad.

Jag tycker att Upp till toppen känns mer lovande än Ont blod! Den har lite mer fart, den känns mer realistisk och så är Magnus Samuelsson tack och lov lite nedtonad eftersom han ju jobbar med annat. Detta första avsnitt får därför ett högre Toffelbetyg!


Livet är kort.

Read Full Post »

En riktigt grå måndag är det idag. Det är mörkt och fuktigt och smutsigt ute. Inte mycket av den där timmen som skulle göra starten på dagen ljusare märktes.

Lika fuktigt idag som för ett år sen. Bilden är ungefär ett år gammal.


Natten har varit tuff,
jag har haft feber och ont, men det ska inte hindra mig från att jobba. Jag känner mig rastlös och orolig, för jag vet att den här veckan är det troligt att jag får ett besked som gäller stor eller liten bokstav i ett visst ord. Hittills har jag skjutit det ifrån mig ganska bra – ett sätt att hantera det – men ju längre tiden går desto närmare kommer jag beskedet. Mer om detta i ett låst inlägg senare!

Under lördagen droppade det in ganska många jobbmejl som jag måste ta tag i. I fredags jobbade jag ju hemifrån fyra timmar, men då var det tämligen tyst i inboxen. Jag ska kämpa på med institution 1:s forskningssidor och även försöka få återkoppling på institution 2:s dito. I morgon, tisdag, ska jag jobba i husets topp på institution 1. Det gick bra sist, datorn som S har gjort iordning åt mig där uppe fungerar bra – i alla fall för webbarbete. Det räcker ju med Explorer då, i princip, samt mitt e-post-program.

På torsdag förmiddag ska jag träffa prefekten på institution 2 för att diskutera en eventuell kommunikationsplan även här. Efter lunch ska vi ses igen och då bli intervjuade av fakultetskommunikatören eftersom de två institutioner jag jobbar för är de två första inom fakulteten som har en kommunikatör. Det har varit spännande att vara lite av en föregångare, men nu måste jag tänka framåt och fundera över vad jag ska göra efter årsskiftet. Och som du som är mer insatt i min situation än andra vet är ju detta inte det enklaste…

På torsdag är det nåt ännu viktigare:  Fästmöns och min fjärde förlovningsdag. Ett tag tänkte jag att vi skulle fira med Fredagsmyspåse från Feskarn’ i Saluhallen, en födelsedagspresent från vännen Rippe. Men så insåg jag att Anna jobbar trist helg – till klockan 21 fredag, lördag och söndag – och att sätta i sig skaldjur och vitt vin vid 22-tiden och sen strax därpå gå och lägga sig känns inte så smart. I stället föreslog jag att vi ska gå och se nya Bondfilmen i nästa vecka och i samband med det gå och käka en bit mat nånstans. Jag fick ju också ett stort antal biobiljetter när jag fyllde år, bland annat från K…

Onsdag eftermiddag ska jag till Nål-Janne igen. Jag har haft väldigt ont i hälen och överväger nu att ta en ny kontakt med min läkarmottagning för att se om det inte är dags för annan smärtlindring än akupunktur. Och kanske lite inflammationshämmande. Frågan är om medicin i tablettform går ihop med den kommande behandlingen av min åkomma i andra delar av kroppen… Äsch, jag är så less på det här trasiga skalet jag går omkring i…


Livet är kort.

Read Full Post »