På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.
Kvällstrött.
Jag brukar somna snabbt. Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.
Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.
Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…
Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.
Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.
Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.
Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:
- Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
- Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
- Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
- Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
- Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
- Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
- Vad är meningen med livet?
Tack på förhand för dina kommentarer!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Så vidrigt att vakna av ett pipande batteri! Mitt i natten…fy!
Intressanta frågor du ställer. Stora och viktiga och svåra. Såna man kan dryfta i timmar. Jag tänkte svara lite kort på några, och så här tycker jag:
Visst kan det vara bara den enas fel om två träter. Det finns människor som är extremt konfliktsökande, som letar efter anledningar att bli sårade, arga eller förrättade. Som missförstår, avsiktligt eller inte, som får energi av bråk och därför skapar det om och om igen. Det finns också regelrätta psykopater. Båda dessa kategorier måste man helt enkelt gå undan för, eftersom de inte reagerar logiskt eller ens är mottagliga för sakliga resonemang.
Ventilera en konflikt tycker jag att man får göra med vem man vill.
Vad gäller försoning eller hat, så tycker jag det finns en mellanväg. Hat är aldrig bra, det är ett ”val” som man själv inte mår bra av att göra. Visst kan man känna hat under en period, och det kan vara helt rimligt beroende på omständigheterna. Men att vara kvar i det, att ha det som förhållningssätt, tär på en själv och leder till…ingenting. Det innebär också att konflikten fortsätter att styra ens liv.
Däremot tycker inte jag att man alltid behöver försonas, annat än med sig själv och sina egna känslor. Ibland kan det vara bäst att släppa taget bara, sammanfatta det som hänt och gå vidare. Låta relationer klinga av, i vetskap om att det blev helt fel men inte är så mycket att göra åt. Vet man det men inte hatar eller ältar, så kan man ofta ha en annan typ av relation som kanske är mer distanserad eller avvaktande men som ändå gör att man kan se varandra utan att några ”oväder” utbryter. Ett slags acceptans helt enkelt.
Ja det var inget skönt sätt att vakna på – när jag nyss hade somnat…
Tack för att du tog dig tid att tänka och skriva ner!! Jag håller inte med dig om allt. Jag tycker att det känns lite lättvindigt att skylla på en person när det är flera inblandade i en konflikt. Ibland blir jag till exempel arg och otrevlig när jag inte förstår vad som avses eller om jag misstänker att det finns baktankar. Men jag hittar definitivt inte energi i bråk och tjafs, jag är rätt konflikträdd egentligen. En mes.
Ventilera en konflikt med gemensamma bekanta tycker jag är taskigt. De gemensamma bekanta får bara en parts sanningar. Jag tycker att det är bäst att prata med den det berör direkt. Vill man prata med andra kan ett alternativ vara att välja personer som inte känner den andra parten. Eller folk som inte känner nån inblandad. Eller så kan man låta bli att berätta vilka det handlar om. Då kan man kanske få nyanserade vinklar – om det nu är det man vill ha och inte bekräftelse på att man har rätt och är så himla bäst, typ… ;-)
När man inser att livet är så förgängligt som det är kan det hända att man vill försöka försonas. Nu har jag fått ett nytt perspektiv på det hela tack vare dina tankar kring detta! Min tanke var att genom att försonas med andra skulle jag kunna försonas med mig själv. Jag har inte rönt några framgångar på nåt håll.
Jag inser också att det ibland inte går att göra nåt åt saker och ting, de är som de är. Gamla relationer går inte att reparera. En paus kan vara bra i ett akut skede, men sen måste man nog lära sig att uppträda vuxet ifall det är så att man träffas…
Hej!
Svåra frågor o jag väljer att vara kort o koncis
1:Självfallet kan det vara ens fel om två träter.Kan vara så banalt som tonfall el. ordval som får motparten att reagera, och så startas en konflikt upp.
2:Självfallet, men välj orden.Blir man sårad behövs en annans åsikt.
3:Förlåtelse el. Försoning,kanske två ord för samma sak beroende på vem man frågar.För egen del behövde jag passera 55 årsstrecket innan jag tillfullo insåg det.Alltså,det som har hänt,har hänt o nu går jag (vi) vidare.Så dj.a tärande att bära på hat.
4:Man är ju två el. flera i en konflikt o finns inte viljan hos alla inbl.så blir det svårt. Dock tror jag att de ovilliga har allt o förlora.
5:Se ovan.
6:Enligt mitt förmenande kan man välja att försöka för sin egen skull, om inte annat.Termen bättre, har jag svårt att förhålla mej till, man kan bara försöka.
7: Mening o mening…..förmodligen är vi lika slumpvis tillkomna som grässtråna på marken o får göra det bästa möjliga av det.
Jaha Tofflan, så kort blev det inte o inte koncist heller, men jag kan trösta Dej med att Du har nitton år på Dej innan Du blir så här outsägligt klok som jag.
Ps:Din häl behöver inlägg i skorna som lyfter upp fotvalvet o därmed avlastar hälen.Inläggen skall vara formade efter Dina fötter o kunna flyttas mellan Dina olika skor. Seså,gör nu bara som jag säger, så blir allt bra. Kram Inger
Hej Inger!
Tack för dina svar! Vi har inte heller riktigt samma åsikter i allt, men jag lyssnar, läser och lär av Erfarenheten, dvs du med flera!
Jag HAR inlägg i mina skor, men både fötter och inlägg samtidigt får inte plats så det känns bekvämt i andra skor än mina somriga, luftiga gympaskor. Till mina innetofflor har jag mindre inlägg som jag kör med hemma.
Kram!
1. Ja, på sätt vis, men då gäller det som sagt enklare konflikter eller missförstånd, men riktiga bråk är det sällan bara en som står som orsak till…om det nu inte kommer till saker som otrohet mm
2. Man kan väl alltid ventilera en konflikt, men jag tycker om här skall visa respekt och försiktighet om det är gemensamma bekanta, just ta det som en ventilering, inte förtala och nervärdera i enbart det syftet för att såra nån…svårt att definiera hur jag menar men…
3. Hmm det beror förstår också på vad det gäller, om det är viktigt för dig att förlåta. Om JAG gjort något dumt, och inser det, så vill jag be om förlåtelse och förklara så gott jag kan (har själv skrivit om detta idag..) Liksom jag förlåter om jag får en godtaglig ursäkt. Det mår man alltid bäst av i längden.
4. Jag vet inte vad du menar med skuld… menar du någons fel ? det är ju väldigt kopplat till en situation…allting kan nog inte leda till försoning, men mycket..
5. säger som Monika, det är inte svart eller vitt, att hata är nog aldrig hälsosamt, men från det till att försonas är ju ett stort steg, men man kan nog hitta nått mellanting…
6.Nej, det gör en väl inte till en bättre människa att hata….som sagt, beror ju på vad det gäller, skulle nån tex våldta mitt barn, skulle jag hata den personen, skulle inte vilja försonas…
7. Ja, meningen är väl att försöka leva så lyckligt och bra och göra det man vill och kan och umgås med dom man älskar…vänner familj osv.
Kram o trevlig fredag !!
Tack för att du delar med dig av dina synpunkter! Din kommentar hamnade i granskningen, därav dröjsmålet. Administrationsskorpionen kan ha lite för hårda nypor ibland.
Jag håller med dig i mycket! Framför allt i det du skriver att hat inte gör en till en bättre människa. Men så klart det beror på varför man hatar, om det gäller så svåra saker som att nån har våldtagit ditt barn eller så.
Intressant med din kommentar om meningen med livet, för jag tror att det ligger mycket sanning i den!!!
Ha en bra helg, Gunilla!
Detta blir nog långt är jag rädd, men det är inga enkla ja-och-nej-frågor precis!
1. Första tanken är ”ja” – men tänker man ett varv till så blir mitt svar ”nej”, eftersom man (om man nu inte är den part vars ”fel” det nu möjligen är) kan välja hur man ska förhålla sig till det hela. Man kan försöka förstå den andres syn på saken, eller man kan lägga ner det hela och ge f-n i att träta.
2. Det beror på! Jag tycker det är OK att ventilera med någon som känner den andre om man kört fast och vill ha hjälp att lösa konflikten på ett bra sätt. T ex fråga ”hur tror du X ser på detta och varför tror du att X reagerar som X gör?”
3, Ja, det vill jag absolut tro att det är.
4. Som den siffernörd jag är så drar jag en liten parallell till ekonomisk skuld (fast det är nog inte det du frågar efter), jag tänker mig att en skuld fortsätter att vara en skuld tills den är återbetald eller avskriven. Jag tycker det går att tillämpa även på en skuld som inte rör sig om ekonomi. Alltså att man på något vis hämnas/ger igen, eller att man bestämmer sig för att ”detta är inte viktigt och värt att slösa energi på, jag glömmer hela skiten”.
5. Jag tror det är väldigt tärande för en själv att gå omkring och hata – jag tror det kan vara nödvändigt att hata och vara arg och skogstokig en begränsad period, men om man efter det inte kan försonas med personen som gjort en illa så är nog det bästa att försöka hitta någon sorts acceptans för att det är som det är, arkivera eländet, och försöka gå vidare. Och för sin egen sinnesfrid undvika den personen så långt det bara går. Är det någon man absolut inte kan undvika så blir det värre…då får man nog ändå försöka försonas – annars vete katten hur det skulle gå!
6. Kan man välja mellan hat och försoning så inbillar jag mig att man själv mår bättre av försoning. Men jag tycker inte att man är en bättre eller sämre människa, oavsett vad man väljer.
7. Det beror på vilken dag du frågar ;-)!
En del dagar skulle jag svara ”det finns ingen jävla mening alls med det här skitlivet”, en annan dag skulle svaret bli ”vadå mening, ta en öl till vet jag, måste allting ha en mening???” och en tredje dag kanske ”livets mening är större än vad vi nå’nsin kommer att förstå”.
Fast det där sista kommer du nog aldrig att få höra mig säga eftersom jag vanligen är en glad skit som mest lever i nuet och inte orkar grubbla så mycket, särskilt inte över meningen med livet – tror inte jag törs det faktiskt, tänk om jag kommer fram till att det inte FINNS någon mening, och att det är livsviktigt för mig att det finns…hemska tanke!
Tack snälla Agneta för utförligt svar! Det får mig att tänka. Mycket.
Den sista frågan slängde jag mest in för jag ville veta om fler än jag funderar över detta och hur tankarna går. Intressant!!
Intressant liknelse det där med ekonomisk skuld och annan skuld. Det tål att tänka på.
Nickelallergi är ett gissel! Känner du av blixtlås och knappar i t ex jeans? Annars kanske det är något annat rackartyg än nickel?
Hmm, en massa intressanta punkter att fundera över!
Nja, jag håller mig nog till att det aldrig är bara ens fel att flera träter. Även om en del människor ofta tycks hamna i bråk handlar det ju också om hur man bemöts, eller hur? Om någon ger sig den på att reta upp mig och jag inte låter mig retas blir det ju ingen konflikt?!
Andra frågan är knepig! Å ena sidan får man ventilera med vem man vill. Å andra sidan blir det en massa bök med ställningstagande osv om man nu prompt måste prata med bekanta man delar med trätobrodern/-systern. Jag hade nog undvikit det just för att inte göda konflikten ännu mer eller dra in andra i den.
Ja jag tror man kan förlåta utan att själv bli förlåten. Därmed inte sagt att man själv MÅSTE förlåta men om man känner att man kan och vill så hänger det inte på den andras eventuella förlåtelse.
Skuld måste inte vara evig, det finns absolut möjlighet till försoning åtminstone i de flesta fall men det hänger på hur man känner och givetvis på vad det handlar om.
Jag tror inte man mår bra av att hata – det är en enormt tärande känsla och jag vill nog säga att hat förgiftar en själv. Kan man inte försonas så kanske man kan försöka mildra de allra mest negativa känslorna, för sin egen skull? Därmed tror jag inte heller man är en bättre människa om man aktivt väljer att fortsätta hata istället för att försöka försonas (inte en sämre människa heller!) men en människa som har det tufft att vara i en situation där man faktiskt väljer att hata.
För mig är livet en skola, vi lär oss av våra misstag kanske främst! Och så håller jag styvt på det Dalai Lama brukar säga – vi är här för att ha roligt!
Tack för din kommentar, Cattis!
Njae, det är det som är så skumt att jag inte känner av nickel nån annanstans, men eksemet sitter just under min ring. :-(
Jag tänker lite som du när det gäller punkt ett: självklart är vi alla då och då mer känsliga och mer benägna att hamna i konflikt, den som ”retar” en har ju också en del i det hela.
Punkt två tänker jag ungefär: jag skulle välja att ventilera med nån som inte har nån känslomässig koppling till de inblandade, i alla fall. Som typ att diskutera en familjemedlem med en annan familjemedlem. Det är rent fult, tycker jag.
Jag vill tro att skuld inte är nåt evigt och jag hävdar bestämt att hat är tärande och förgörande och nåt som man gör när man inte själv mår så bra. En medelväg kan vara att de båda parterna har en dialog, åtminstone, och förklara sina respektive känslor och handlingar. Sen kan man ta ställning till att förlåta eller inte. För ofta har man inte hela bilden, tror jag. Man spekulerar och gissar när man inte vet ”allt”.
Kloka ord från D. Lama! :P Och dig, Cattis!