Pappas dag

Idag är det min pappas dag. Hans födelsedag. Pappa skulle ha fyllt 85 år. Om han nu inte hade gått bort så där hastigt för sex år sen.

Min pappa som jag minns honom.

Sex år har gått, som sagt. Så klart jag funderar på hur allt hade varit om han inte hade drunknat den där varma dagen i slutet av juli. Och jag saknar och sörjer fortfarande. Tycker att det är tråkigt att pappa och Fästmön aldrig fick träffas, att det är ledsamt och ensamt för min lilla mamma. Men så är livet.

Vi vet så lite om livet. Visst kan vi till stor del påverka vad som händer oss genom de val vi gör, men baske mig inte allting! Döden kommer när den tycker att det är dags. Och då är det oåterkalleligt.

Sista kvällen pappa levde fick vi i alla fall prata ovanligt länge i telefonen. Det känns gott. Det känns gott att veta att hans sista timmar var mysiga och att han hade det bra på semestern tillsammans med mamma. Föga skulle jag då ana att jag nästa kväll skulle sova i sängen där han hade sovit sin sista natt – jag fick ju ge mig av i all hast neråt landet. Som tur var hade jag vännen Mia här som skjutsade mig, för sen blev jag ju tvungen att köra hem mamma och pappas bil (mamma har inte körkort).

Det finns ögonblick från den där dagen jag helst glömmer. Som när mamma ringde på eftermiddagen och jag hörde hennes förtvivlade röst på telefonsvararen – men jag kunde inte svara för att själva telefonapparaterna var avstängda för att spara batteri! Och väntan… Väntan på att sjukhuset i Jönköping skulle ringa tillbaka med ett besked. Det gjorde de aldrig och det tycker jag var riktigt jävla dåligt! 

Till sist fick jag tag i nån på hotellet och jag insåg att jag skulle åka ner. Min pappa hade slutat sina dagar i den sjö där han simmade som krigsbarn – när han inte tvingades arbeta utan lön i sin värdfamiljs fabrik.

Älskade lilla pappa vad jag saknar dig!!

Livet är kort.