Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Förtydligande: 
Det är alltså mitt för- och efternamn som är tryckt på bokens omslag. På en av bilderna nedan har jag mörkat mitt efternamn. Nån hemlighet måste ju en Toffla få ha – även om många känner mig. 

 

Idag när jag kom hem hittade jag spännande saker i min postbox. Ja, först var det ju ett brev från min bank och såna brev är ju inte alltid så roliga. Men sen låg där ett paket…

”Max 2 kg” stod det på paketet…


Tungt var det
och jag gissade att innehållet hade att göra med

ett spännande bokprojekt

som jag har medgivit till att bli indragen i via Pronto. Ja, jag förstår nu att det handlar om marknadsföring, men vi får se om det ger nåt mer. För det kan det faktiskt göra, paketet innehöll inte bara en bok utan också en trisslott!

Visst handlar det om att jag ska vara med och marknadsföra en ny bok, men jag kan ju faktiskt bli… en vinnare också…


Jorå, jag förstod väl
att det skulle finnas en liten hake, men eftersom jag föll och lät min nyfikenhet ta överhanden ska jag löpa linan ut och verkligen läsa och recensera boken här på bloggen. Som alltid är jag ärlig med vad jag tycker. Dessutom tycker jag att författaren verkar vara en spännande och färgstark person.

Vad sägs om den här baksidestexten där jag pekas ut som mångmiljonär?


Nu är jag ju inte mycket för
spelande och lotter, även om jag spelar på Lotto varje vecka med mamma och då och då köper en trisslott. En del lotterier har jag till och med en viss aversion emot… Men den här boken ska jag ge en chans, verkligen! För det där med pengar, det leder ju som sagt var inte alltid till lycka…


Livet är kort.

Read Full Post »

Tre, nej fyra, syjuntetanter vinner en bussresa till en julmarknad i Tyskland. När Karin Brunk Holmqvist skriver om detta i Kaffe med musik blir det riktigt, riktigt roligt. Tack, Augustifarmor, för boken!

Syjuntetanter i Tyskland intar kaffe med musik.


Den här gången
 skriver Karin Brunk Holmqvist om väninnorna Inez, Viola, Olga och Svea som vinner en resa med buss till en julmarknad i Tyskland. Det blir först lite jobbigt för dem, för de har som längst varit till Danmark (de bor i södra Sverige…). Men de beslutar sig för att åka. Under resans gång gör de sig bekanta med uttrycket

kaffe med musik.

Man kan också säga att deras vänskap och lojalitet med varandra prövas – och stärks under resan, bland änglar, glühwein, förnöjda män, vänsterprasslande män, vänsterprasslande fruar och en och annan snöstorm…

Som alltid skrattar jag högt och ofta när jag läser nånting av Karin Brunk Holmqvist. Och jag har läst alla hennes böcker utom två, tror jag. Vill du läsa en riktigt rolig må-bra-bok, rekommenderar jag verkligen den här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jaa, frågan i rubriken ställer jag mig allt som oftast. Förmiddagen bara svischade förbi, men jag hann ändå att ta en fika med M och betrakta utsikten från korridorens kortsida.

Fotat genom fönstret, därav de bleksiktiga färgerna.


Vi kacklade lite
om osynliga människor, skyltar och webben, det sista = ett evighetsarbete. Vi satt i skitfula stolar som visserligen var lite orange i mönstret, men mest turkos. Samtidigt – väldigt bekväma! Man ska verkligen inte döma efter utseendet…

Skitful, men bekväm.


Textilkonsten på väggen
fick mig att fnissa lite. Så himla typiskt mitt jobb!

Typisk textil!


Och så jobbade jag lite,
förstås, före och efter. Klockan 11.15 loggade jag in för att lyssna på ett webinar om sociala medier och hur företag kan använda det i kommunikation med andra företag, så kallad B2B (B står för business; alla såna här termer ska tramsigt nog vara engelska).

Halv ett loggade jag ur och gick till Thaistället där jag hade lunchdejt med min Fästmö och hennes yngste. Vi åt alla kycklingspett, förstås, men somliga utan dess grädde på moset – jordnötssåsen! Morsade på I som var där med sin familj och lunchade också.

Anna och jag sippade på kaffe på maten en stund, medan unge herrn tog en nypa frisk luft. Sen var det dags att traska till busshållplatsen för mina lunchgäster och själv skulle jag tillbaka och jobba. Just nu handlar det nästan enbart om institution 1:s forskningssidor som jag går igenom, stramar upp och korrigerar. Men jag kan inte sitta för lång stund i taget för då tappar jag koncentrationen. Ska försöka avsluta ett ämnesområde innan jag åker hem idag. Då har jag bara ett kvar att gå igenom. Därefter ska ett sjunde område upprättas, men jag har inte fått nåt underlag till det än.

I kväll jobbar Anna till klockan 20. Sen åker jag och hämtar henne för fram till fredag morgon är hon hos mig. En rätt fnattig vecka, kan tyckas. Anna ville emellertid att unge herrn skulle få höstlov som ”alla andra” barn och då fick han vara hos henne under hennes lediga dagar. I morgon är det nog mormor och håller honom sällskap. Pusslande, minsann, men snart klarar han sig nog själv.

På fredag är det arbetstidsförkortning och jag har inte bestämt än om jag ska åka och jobba eller inte. Det skulle vara lite skönt att få vila hemma en extra dag. Jag känner mig riktigt slut.


Livet är kort. Och fikarasten är slut.

Read Full Post »

Alltså i natt… Jag brukar inte ta med mig främmande människor in i mitt sovrum, men jag måste bara berätta om min allra senaste krämpa: klåda i hålfötterna! Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i natt av att det kliade som 17. Under båda fötterna! Det syntes ingenting och i morse ser fötterna ut som vanligt. Ett tag trodde jag att jag skulle bli galen. Inte vet jag vad det var. Det kanske var onda hälen som ville krypa ur mitt skinn och lämna mig. Vore inte så dumt. Igår hade jag jätteont och jag ska erkänna att jag stod med den handikappanpassade brödsågen i högsta hugg ett tag, redo att kapa av eländet. I natt hoppas jag slippa både ont och klåda. Jag vill sova, tack så mycket. Vad gäller klådan i hålfoten finns det ett tillfälle när den är värre än när man försöker sova – och det är när man kör bil. Det finns ju ingen chans i h-e att man kan sparka av sig dojan och klia då eftersom man ju sköter bilens framfart med fötterna. Ja, ja, vi får se vad som händer i ärendet.

Jag skickade ett god natt-sms till Fästmön, men det kom inget svar tillbaka. Gissade att hon varken hörde eller noterade det, kanske såg film med barnena. Så jag släckte och somnade rätt gott till Leif GW:s röst på TV:n. (Sen vaknade jag mitt i natten igen av en viss klåda…) I morse hade jag fått ett rött utropstecken i retur till min Ajfån – mitt sms hade inte gått iväg/kommit fram. Irriterande! Jag vet att Anna hade problem med sitt nätverk hemma igår, nåt som inte ska påverka sms. Kanske Ajfånen hade klåda i hålfoten eller nån annan åkomma? I morse fick jag sms från vännen B, så nu verkar det fungera från mitt håll i alla fall. Nåja, jag får träffa Anna och lillskrutten vid en sen lunch idag. För först ska jag delta i ett webinar om hur sociala medier fungerar i kommunikationen mellan företag.

När jag klev upp i morse hittade jag kanske förklaringen till klådan i hålfoten: jag har ett monster som bor ovanpå garderoberna! Jag hann fånga det på bild, hårigt och läskigt är det.

Profilen av ett hårigt och läskigt monster ovanpå mina garderober i sovrummet.


Det där sovrumsmonstret
kanske är en riktig profil! Det kanske är det som kliar mig i hålfötterna under nätterna, bara för att retas. Vad vet jag? Jag kanske skulle kontakta lokalblaskan som idag har börjat med en ny drive

Månadens kulturprofil

Men hallå! Känns inte det lite… östastat??? Jag minns att jag fick skämmas på ett av mina jobb när förvaltningschefen började införa

Månadens medarbetare

Denn* medarbetare skulle premieras med blomma, tårta och diplom – som informatör skulle jag tillverka diplomet samt göra ett reportage i personaltidningen. Detta var emellertid i början av 1990-talet. Nu är det 2012. Inte ens aktuellt att införa

Månadens mupp

för ingen jävel vet vilka mupparna är, längre.

Hur som helst. Lokalblaskan verkar damma av gamla idéer. Vad Månadens kulturprofil får framgår inte. Dessutom står det att de nominerade kandidaterna är tre – fast det är fyra – tre gubbar och en tjej. Nån mer än jag som lider av galopperande dyskalkyli, huh? Men den som vill in och rösta kan göra det här. Jag tänker nog rösta på han med baskern, bara för att han är den enda som har en huvudbonad och sticker ut – såsom en riktig profil ska göra. (Vem fan han är har jag ingen aning om, men vi har faktiskt råkats en gång i min vän kurdens affär. Då tyckte han att vi pratade för länge, tror jag, för han avbröt oss… Lite svårt att glömma sånt har jag, så han skulle passa som profil!)


Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets månatliga nyhetsbrev ramlade in i inboxen nyss. Här kommer ett urval titlar som jag tycker är intressanta:

Mannen från Albanien av Magnus Montelius
Det är hösten 1990 och järnridån har nästan helt rämnat. I Stockholm faller en man ned från Erstaterrassen och omkommer. Han har ett albanskt pass på sig men hans existens förnekas av de albanska myndigheterna. Tre personer dyker upp på olycksplatsen. Den ene för att göra en rutinundersökning och den andre på jakt efter en story. Den tredje söker en plats att sova undan regnet. De ska alla upptäcka var och en på sitt sätt att sanningen om mannen från Albanien är mer komplicerad än den först verkar. Bakom ligger en historia om en sammansvetsad grupp människor som begravde sitt förflutna men behöll sina lojaliteter. Ett förräderi som en av dem lyckas dölja, men som långsamt och obevekligt avtäcks när mannen från Albanien dyker upp i Stockholm.

Skendöd av Thomas Enger
I ett tält i en avskild del av en park hittas liket av en ung kvinna. Hon är nedgrävd till midjan i jorden och stenad till döds. Hennes rygg bär spår efter piskrapp och en av hennes händer har huggits av.
Webbjournalisten Henning Juul har varit sjukskriven i två år efter att ha skadats i en brand där hans lille son omkom. Nu är han tillbaka på jobbet med ärr i både ansiktet och själen, och han sätts att bevaka mordet. På tidningen råder det vanliga kontrollerade kaoset, ändå känns allt främmande. Tryggheten är borta och det är som om han vore nybörjare igen. Att han dessutom tvingas samarbeta med sin exfrus nya kärlek gör inte saken lättare.

Tabula Rasa Hotels av Jonas Joelson
Före: David Skoglund var fixstjärnan i Stockholms reklamvärld. Han fick de snyggaste tjejerna, gick på de bästa festerna, sprang alltid framåt och var ständigt lika cynisk och briljant. En vinnare som krävde mer och mer.
Efter: David Skoglund är parian i Stockholms reklamvärld. En förlorare som skamset stryker längs gatorna och söker sig själv utan vare sig kompass, karta eller nåd.

Kråkornas fest av George R.R. Martin
Efter århundraden av bittra strider råder nu en osäker vapenvila. Robb Stark, Joffrey Baratheon, Renly Baratheon och Balon Greyjoy är alla döda och Joffreys blott åttaårige bror Tommen regerar i Kungshamn under överinseende av sin mor, den maktgalna Cersei Lannister som har många liv på sitt samvete.
Men kampen om makten över de sju konungarikena är inte slut. Stannis Baratheon har farit till Muren, på Järnöarna smider huset Greyjoy nya planer, i Dornien vill huset Martell hämnas prins Oberyns död, medan Brienne, jungfrun av Tarth, beger sig iväg på det omöjliga uppdraget att söka efter Sansa Stark. Och över havet kommer envisa rykten om att draklordens dotter fortfarande lever.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Varje tisdag köper jag Expressens TV-tidning. Ja, det ska vara Expressens. Den är bäst, tycker jag. Den vidhängande kvällsblaskan har jag som sport att undvika köpa. Om man scannar sina varor brukar det gå bra att slippa undan.

Efter att ha försökt hålla mig upprätt i duschen (svårt att stå, hälen är synnerligen ond idag) i en kvart för tvagning, bänkade jag mig vid köksbordet med min middag: två rostade mackor med ost, cornflakes med mjölk och ett par skedar av mamma kusinen B:s fantastiska morellsylt. Torftigt? Inte alls. Morellsylten gör detta till en lyxmiddag, så det så. OCH NU VAR JAG INTE IRONISK!

Middag med TV-tidningen. Ifall måltiden skulle dra ut på tiden finns annan lektyr i närheten.


Så började jag sleva in
och bläddra OCH MARKERA. Jag gör nämligen som min far, jag markerar de program jag ska se eller spela in den kommande TV-veckan. Förresten, varför är inte TV-veckorna samma som de vanliga veckorna? I TV-tidningen börjar de på torsdagar. Konstigt.

Den kommande TV-veckan ser i alla fall verkligen lovande ut, för en gångs skull. Till och med i helgen finns det nåt att titta på. Helgerna den senaste månaden har varit ovanligt torftiga på TV-fronten. Jag slösar nämligen inte bort min tid med att slöglo på TV. Nej, det ska vara särskilda program. Till och med när TV:n agerar insomningstablett ska det helst vara nån serie om rättstekniker eller poliser fast jag inte tittar.

Vad ska jag då glo på som är så bra? Så här ser min kommande TV-vecka ut:

  • På torsdag klockan 21 – 22 är det Criminal minds på Kanal 5. Det är fjärde delen av 24 av avsnitt som är från nuvarande säsong. Inga repriser, alltså.
  • På lördag klockan 21.30 – 22.40 är det säsongsstart för Downton Abbey i SvT1. Åtta nya avsnitt blir det.
  • Efter Downton Abbey sitter jag kvar, för direkt efter, i samma kanal kommer det första av sju avsnitt av Friday Night Dinner. Den judiska familjen Goodman har fredagsmiddag och den som gillar brittisk humor får skratta nästan non stop i en halvtimma. Dessutom är programmet inte färdigskrattat, det vill säga det innehåller inga i förväg inspelade skrattsalvor.
  • På söndag klockan 21 – 22.30 på SvT1 är det dags för det första av två nya Arne Dahl-avsnitt, Arne Dahl: Upp till toppen av berget. Jag vet inte varför jag tittar på denna Arne Dahl-serie, för jag tycker inte att Arne Dahl skriver spännande böcker. Dessutom är skådespeleriet rent uruselt i TV-serien. Allra sämst är Magnus Samuelsson vars breda östgötska gör sitt till att jag sitter och skäms. För det blir som att göra narr av det fina språket östgötska när det hoppar ut ur hans mun. Dessutom uppfattar jag inte hälften av vad han säger. En liten kurs i skådespeleri hade inte skadat där. Men ändå. Jag ska titta.
  • På onsdag klockan 21 ska jag försöka stå ut med reklam-TV, TV3,  och se på första delen av åtta av serien Stalkers. Programledare är det osannolika paret Hasse Aro och Sanna Lundell. Bara i vårt land är 150 000 personer utsatta för stalkning, eller förföljelse, som det heter på svenska, och trakasserier. Synnerligen angeläget ämne, alltså!

En ovanligt fullspäckad TV-vecka för min del, med andra ord. Inte troligt att jag sitter framför TV:n varje kväll det är nåt bra, jag har programmerat DVD-hårddisken, som alltid.

Vad ska du glo på i veckan som kommer???


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår kväll fastnade jag i en intressant dokumentär på SvT1, Smittad – när hiv kom till Sverige. Gissningsvis visades den med anledning av Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar, som avslutades förra veckan.

HTLV III kallades viruset först. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


I dokumentären
får vi möta både dem som var med och jobbade direkt med smittade patienter, men även patienter som intervjuades då – och i nutid. Det var fruktansvärt, men föga förvånande att höra hur dessa patienter bemöttes. En man, bland annat, tvångsvårdades på sjukhus och hade två poliser som barnvakter. Sjukvårdspersonal ville inte jobba med de sjuka – och de få som gjorde det, syster Kerttu, till exempel, fick ta rätt mycket skit från omgivningen. På RFSL fanns George Svéd, som själv drabbades i och med att hans pojkvän dog i aids. Båda två fantastiska människor som har uträttat mycket gott!

I mitten av 1980-talet kom jag till mitt allra första riktiga jobb. Det var mitt under värsta aids-hysterin. Viruset kallades ännu HTLV III. Jag jobbade mycket med information kring detta på jobbet – medan några av mina kollegor skrev och sjöng sånger om det. Bland annat. Hade det skett idag skulle jag nog ha blivit rätt förbannad. Vad var det som var värt att besjungas när det gäller detta fruktansvärda virus, liksom? Så otroligt okänsligt!..

Men många visste inte bättre. Många visste inte hur skiten smittade. Eftersom jag också var engagerad i den lokala RFSL-avdelningen och sedermera även startade en ny lokalavdelning av RFSL där jag även var ordförande under nåt år, jobbade jag även där med information kring HIV och aids. Jag hade ganska stor insyn i den medicinska biten eftersom jag   jobbade där jag jobbade. Det var väldigt praktiskt. Jag fick till exempel snart lära mig att viruset, som angriper de så kallade T-cellerna, dör i kontakt med luft. Därför smittar inte HIV genom att man tar i saker som den sjuke har vidrört – eller ens genom att krama den sjuke.

Om du missade gårdagens dokumentär tycker jag att du ska se nån av reprissändningarna eller på SvT Play. Den är lite mer än en timma lång. Den tiden borde du kunna avsätta.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »