Jag går lite bort

Nej då! Tyvärr, tycker somliga, men ändå. Jag tänker inte ”gå bort” som i ”dö” idag heller. Det står ju

lite bort

Inte bara bort. Däremot ska vi ut på övning. Vi åker klockan elva till ett ställe utanför stan (inte en viss folkhögskola, tack och lov!!!) där vi ska ha institutionsdag med kommunikation på agendan. Jag ska försöka lotsa mina arbetskamrater och kollegor genom kommunikationens snåriga(?) djungel. Resultatet av dagen ska bli att jag får med mig en hög papper som ska komplettera min kommunikationsplan. Eller i vart fall underlag som ska utgöra en del av aktiviteterna i höstens plan och början av nästa års. Detta innebär att vi till 2013 är ännu bättre förberedda vad gäller kommunikation.

Mot högt satta mål!

Jag har ett högt satta mål med dagens övning. Min plan är att den här institutionen ska bli den skarpaste på att kommunicera sin forskning, framför allt. Vi har redan många besökare till vår externa webb, men webb är ju ganska mycket ”envägskommunikation”, det vill säga information. Idag finns det andra möjligheter och kanaler än det fanns igår. Det finns också gamla kanaler som alltid fungerar och som överlever alla tider. Vi ska helt enkelt bli bäst.

Tyvärr får vi inte med oss hela institutionen, men väl 36 av oss. (Cirka tio kan inte delta.) Vi bilar ut till en lätt lunch. Efter prefektens inledning tar jag över nån kvart och sen ska folk få jobba, med avbrott för eftermiddagskaffe, förstås. Efter redovisning på seneftermiddagen blir det en utomhusövning så att vi ska få lite frisk luft – hoppas det har slutat vräka ner då. Dagen avslutas med middag på kvällen. Gissa vem som lär somna ovaggad i kväll… Men jag ser fram emot fredag när jag ska ha semester. Visserligen går den ut på att göra färdigt hemma, men ändå. Jag slipper ge mig iväg och har tre lediga dagar (lördag och söndag också, ju!) när jag kan göra fint efter fönsterbytet.

Och så, avslutningsvis, uttrycket i rubriken… Det kommer egentligen från min pappa, prästsonen, uppvuxen under världskriget i Helsingfors, med en mamma som var så snäll att hon gav bort hans få leksaker till mer behövande barn (!) och en pappa som var minst sagt respektingivande i sin svarta prästkappa. I en sån familj kunde barnet inte mopsa, minsann, men visst hände det att pappa nån gång ibland blev irriterad på sin pappa. Idag skulle kanske värstingsonen säga:

Dra åt h-e, gubbjävel!

Men pappa, som var försynt i vissa lägen, explosiv i andra, har jag fått höra, sa på sin mjuka finlandssvenska, den han sen tränade bort till 98 procent:

Pappa, gå lite bort!

Nu är jag inte sur på nån alls, men jag drar mig undan lite idag, för att ge jobbet 200 procent och allt annat noll och intet. Tro inte att jag glömmer en enda av er som stöttar mig för det! Såna som jag kommer alltid igen, för ont krut förgås inte så lätt. Ha en bra dag!

Livet är kort.