Ute ur kuvösen

Uff! Det känns som om jag har sovit i en kuvös i natt. Jag får lite fobi med all den här plasten runt omkring mig. Inte har jag sovit särskilt bra heller. Vaknade vid tretiden och var uppe en stund, somnade till, vaknade kvart över fyra nästa gång. När mobillarmet gick på klockan sex sov jag som bäst. Varför är det så?

Frukost och morgontidning intog jag på en obekväm pall, du vet en sån där pall med trappsteg som fanns i en del hem på 1970-talet. Min är röd och jag räddade den från kassering när mammas hus rensades ut. Den är inte så bekväm, som sagt, men väldigt användbar. Perfekt när man vill nå upp till översta hyllan – eller kanske lyfta ner en gardinstång eller så… Såg på en viss auktionssajt på nätet att en sån här pall hade gått för närmare 800 spänn.

En sån här pall.

Dalkarlarna hade aviserat sin ankomst till klockan sju. När jag lämnade mitt hem en kvart över stod de och rökte på gräsmattan utanför… Jag hejade när jag gick förbi och fick ett klent svar tillbaka. Och inte är det några dalkarlar i ordets rätta betydelse. Hoppas de har ordentliga anställningsförhållanden och kompetens, annars har jag inga synpunkter på detta. När jag blickar ut över de lägenheter som har fått nya fönster ser det väldigt fint ut, i alla fall. En del grannar varken hejar eller pratar med mig – mitt fel, enligt dem – men en del gör det. Och det jag har hört från de pratbara, från flera olika håll, är att de är mycket nöjda med sina nya fönster. Jag själv ser verkligen fram emot en vinter utan kallt drag som smyger sig in där fönstren inte är täta…

Idag på jobbet är det lite webbpyssel som vanligt. Dessutom hotade lovade S att jag skulle få min laptop idag, installerad och klar och att vi ska föra över filer. Det handlar dels om att föra över filer från den stationära datorn, dels att föra över filer till vår nya server. Men vi får se hur det blir. S har en tendens att hota/lova och sen händer det inget om man inte hugger tag i S rent fysiskt. Och det ska jag väl göra vad det lider. Bara det att S åker till USA i morgon och blir borta ett tag och om skiten den nya datorn inte funkar som den ska sen, blir det ju lite svårt att få hjälp.

I afton bär det av ut till Himlen där jag ska vikariera som förälder och kock. Därför blir det köpepizza så här dan före lön. Det är ju så otroligt lätt att leva på sin lön när man är van att leva på mindre än hälften. Den där sparsamheten sitter fortfarande i utan att det är särskilt plågsamt. Men det klart att jag hoppas på en mer permanent lösning än den jag har idag. Läste en artikel i morse om att långtidsarbetslösa unga kan få stora problem med hälsan senare i livet. De kan må riktigt dåligt. Jag skulle väl utan protester från nån kunna hävda att detta gäller även äldre som är eller har varit långtidsarbetslösa… Som jag ser det är det ett fruktansvärt straff att vara långtidsarbetslös och inget hellre vilja än att få jobba. Ett straff för vadå? Ja, det kan man fråga sig… Alla är ju inte elaka – som jag är…

I morgon bitti väntar sjukhusbesök och det ser jag inte fram emot. Inte nåt. Jag är rädd och orolig. Kanske mest rädd att bryta ihop. Önskar så att Fästmön kunde vara med och hålla handen, men hon jobbar och jag måste vara vuxlig. Dessutom har snälla A lovat att både köra mig dit och hämta mig. Tänk vilka snälla och genuint omtänksamma arbetskamrater jag har nuförtiden…

Jag funderar på om jag ska leka doktor själv. Doktor Britt-Maries väska finns ju numera i mitt kallförråd…

Mitt armbandsur hade stannat i lördags natt. Är det ett tecken på att tiden är slut?

Livet är kort.