Rikitikitavi

Man gör sig ofta en bild av ”kändisar”. (Vad är en kändis, förresten?) Min bild av Rikard Wolff var den av Zac i filmen Änglagård. Den bilden har breddats en hel del nu när jag har läst hans självbiografi Rikitikitavi. Boken lånade jag av Fästmön.

Han är Rikitikitavi.

I den här boken berättar Rikard Wolff om sitt liv och sin familj. Vi får följa honom genom barndomen, en svår barndom präglad av ångest, rädslor och sjukdom. Men Rikard Wolff överlever, till och med att komma ut som bög. Läsaren bjuds inte bara på glimtar i text och bild från karriären utan även från resor, familjestunder och en och annan pojkvän.

Det slår mig snart att jag är förvånad. Rickard Wolff är ju teatermänniska, inte författare. Men här bevisar han att han kan skriva bättre än somliga. Rent rasande bra, till och med. Rörande, ibland, roligt likaså.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg. En fin självbiografi, välskriven och öppenhjärlig.

Livet är kort.

Read Full Post »

KulturNatten i Uppsala 2012

I år lär det nog tyvärr inte bli nån KulturNatt för min del. Jag ska åka till Himlen och vi åker troligen inte in till stan. Men om…

Här är några saker som jag skulle kunna tänka mig att kolla in lördagen den 8 september 2012 i Uppsala:

Naturligtvis skulle jag gå till Svensk konsthandel på Dragarbrunnsgatan 56 för att se Kittys tavlor. Kitty finns där mellan klockan 16 och 22.

• Drottninggatans bokhandel på Drottninggatan 7 verkar vara ett spännande ställe. Den här kvällen är det bokmässa. Bland annat är Mattias Lönnebo där och signerar sina fantasyböcker.
• Utanför Stadsbiblioteket skulle jag kolla in bokborden och smaka på Upplandskubb.
• På Ofvandahls café på Sysslomansgatan skulle jag lyssna på högläsning av brevväxlingen mellan August Strindberg och Siri von Essen.
• På Mollbrinks konst på Kungsgatan 43 skulle jag se Nudes – nakna modeller från 1800-talet till nutid.
• Och så skulle jag köpa godisremmar och choklad i nåt stånd nånstans innan jag åkte hem!

Livet är kort.

Read Full Post »

Idiotisk post – och fin!

Fredagstrött… Det är inte bara mitt förnamn just nu utan även mitt efternamn. Men när jag hittade ett brev från Ikano Bank i min postbox piggnade jag till – av ilska.

Ett brev som gjorde mig ilsken.

Brevet är en påminnelse om IKEA HANDLA-kortet. Ikano Bank tycker att det är ett tag sen jag handlade och vill med brevet, och dessa rader jag nu citerar, påminna mig om att jag har ett kreditkort hos dem:

[…] har du inte handlat eller hört av dig till oss senast den 30/10 2012 avslutas ditt konto automatiskt.

står det i första stycket. Vad det emellertid inte står är hur man ska höra av sig till dem. Jag hittar emellertid längst ner på brevet, i mikrostil, några rader om att man kan ringa ett visst nummer om man har frågor och att öppettiderna är måndag till fredag klockan 9 – 17. Se själv:

Det går knappt att läsa, men där står ett telefonnummer samt öppettider.

Klockan var 16.50 så jag tänkte att jag ringer väl då, nåt annat sätt att höra av sig på fanns ju inte vad jag såg. Jag möts av en inspelad röst som ger mig diverse val. Jag vill naturligtvis ha personlig service. Men gissa om jag blir ilsken när jag får veta att man där har öppet måndag till torsdag klockan 9 – 17, men fredagar endast 9 – 16! Hur vore det om Ikano Bank kunde ge sina kunder korrekt information??? Behöver banken en kommunikatör, kanske???

Nej, jag tänker inte handla nåt på det här kreditkortet före den 30 oktober bara för att kontot inte ska avslutas. Vill banken ha kunder kvar får man ha en trevligare ton i sin brev och dessutom informera om hur man ska höra av sig. Och så är det ju bra om man i brevfoten anger korrekta öppettider.

Betydligt mildare till sinnet blev jag emellertid strax när jag öppnade ett annat kuvert som också låg i postboxen. Det var från den kära Maria Engelwinge, som jag inte hört av eller sett i bloggvärlden på ett tag. Hon påminde om sin existens med detta fina kort:

Post som gjorde mig mildare till sinnet efter Ikano Banks brev.

Jorå, Maria, jag ska ringa nån dag, men det är så otroligt mycket som pågår i mitt liv just nu – kolla här på bloggen så förstår du…

Är det nån som inte får lika fina kort som jag får av Maria men som vill köpa kort av henne? Kolla in hennes ”kortblogg”!

Livet är kort.

Read Full Post »

Går det att rädda en anställningsintervju som är på väg att gå åt skogen?

Det finns säkert fler än jag som har råkat ut för riktiga mardrömsintervjuer när jag har sökt nytt jobb. Vid ett tillfälle fick jag frågan om jag hade gjort bort mig ordentligt nån gång i ett jobb – och jag kunde inte komma på ett enda tillfälle! Men visst har jag gjort dumma saker i jobbet – det har vi väl alla! Kanske det faktum att det stod still i huvudet gjorde att jag inte fick nåt nytt jobb…

Idag fick jag ett nyhetsbrev i inboxen från ett bemanningsföredag. Där hittade jag bland annat åtta tips på hur man kan rädda en anställningsintervju som är på väg att gå åt skogen. Jag tänkte gå igenom dem, punkt för punkt, här nedan och samtidigt servera lite egna tankar och råd utifrån mina erfarenheter. Jag hoppas att du lämnar dina tankar i en kommentar!

• Råd nr 1 är att erkänna direkt om du överdrivit din kapacitet i cv:et och blir påkommen av rekryteraren. Jaa… Jag skulle ALDRIG överdriva min kapacitet eller ljuga om det som finns på mitt CV. Det tycker jag är en grund för att lyckas. Men… däremot är jag känd för att underdriva min kompetens…
• Råd nr 2: Om en fråga som du omöjligt kan svara på dyker upp är tipset att resonera högt kring frågan – det ger intryck av att ”du är hemtam med begrepp och terminologi”. Det var just detta jag tabbade mig på när jag inte kunde svara på frågan om jag gjort bort mig ordentligt nån gång… Mitt råd är att du ska vara beredd på knepiga frågor där inte bara din förträfflighet lyfts fram. Den vanligaste är väl att man ber dig nämna dina dåliga sidor. Ha lite sånt i bakfickan, men låt det inte dominera!
• Råd nr 3: Be om ursäkt direkt om du av en händelse råkar svära eller kläcka ur dig någon annan groda under anställningsintervjun. Ja för svära ska man inte göra på en anställningsintervju!!!
• Råd nr 4: Hojta till bums om rekryteraren tilltalar dig med fel namn. Men sköt det här snyggt, så uppfattas det sannolikt som att du bara värnar din identitet. Fast det låter ju lite motsägelsefullt att man först ska hojta till, sen sköta det snyggt. Det här har aldrig hänt mig, men om det skulle hända, skulle jag nog direkt skjuta in mitt rätta namn. Dock inte hojta…
• Råd nr 5: Låtsas som det regnar om rekryteraren påstår något som du vet inte är sant. Risken är nämligen stor – enligt artikeln – att du sorteras bort om du insinuerar att rekryteraren ljuger. Eh… jag har gjort misstaget att påpeka att annonsen för jobbet innehöll korrekturfel. Det var nog inte bra att säga…
• Råd nr 6: Vänta med att svara på kniviga frågor, som till exempel om du väntar barn. Det där låter bara urknäppt för mig, för jag tycker inte att graviditet är en knivig fråga. Om man inte säger nåt om det vid intervjun utan först när man har anställts, vilket förtroende får man då? Har man provanställning, vilket blir allt vanligare idag, är det ju ännu dummare! Däremot kan jag tänka mig att be om en stunds betänketid vid riktiga, svåra frågor som har med jobbets innehåll att göra eller liknande.
• Råd nr 7: Stäng av mobilen. Det här är så självklart! Man ska inte bli störd av sin mobil. Tyvärr gäller inte alltid samma för den som intervjuar. Det är störigt, tycker jag.
• Råd nr 8: Hamna inte i baren med rekryteraren som grande finale på intervjun – föreslå i stället att ni fortsätter diskussionen på ett kafé. Varför ska man överhuvudtaget fortsätta intervjun efter intervjun, så att säga? Nej, då får rekryteraren ringa för att ställa kompletterande frågor eller be dig komma tillbaka för en andra intervju, tycker jag.

Många av de här råden tycker jag att man ska tänka på före intervjun, redan. Det handlar inte om att rädda en situation utan att tänka efter före, anser jag. Men vad tycker du? Och har du några bra råd för att rädda en anställningsintervju som är på väg att paja???

Livet är kort.

Read Full Post »

I rörelse den 7 september 2012

Dagens I rörelse kommer från musiken och är signerad Björn Afzelius. Raderna är hämtade ur låten Två ljus.

Ligg här intill mig och håll om mig lite
snart reser jag in i mig själv
Jag önskar det fanns någon lindring att få,
men jag vet att det finns ingen hjälp
Nu måste jag in i det mörka
Nu måste jag ner i min brunn
Där ingen jag känner kan höra hur jag skriker
Så jag vill att du lämnar mig ensam
när du tror att jag faller till sömns
Jag vill inte att du ska se mig så här

Livet är kort.

Read Full Post »

Svar från UL

Idag, fem dar efter att jag mejlade UL, kom äntligen ett svar från en trafikinformatör. Jag återger det här, med viss avkodning. (Språkligt sett undrar jag om det verkligen är en informatör som har författat mejlet…) Sen väntar jag förstås med spänning på att få veta hur de hanterar chaufförens beteende, men det kanske jag som kund inte delges…

Hej Tofflan!
Jag har tagit del av ditt ärende som ankom UL den 2012-09-02 gällande händelse kvällen den 1 september. 
Det är inte acceptabelt att en förare kör förbi resenärer som tydligt visar tecken att de vill med.

Jag har tagit del av ditt ärende och vidarebefordrat det till den person som ansvarar för våra förare för en åtgärd. 

Jag kommer skicka hem två endagskort till dig och din fästmö som kompensation för det inträffade och hoppas att ni vill resa med oss igen.

Hör gärna av dig till oss igen. Att få veta vad du tycker är viktigt för att vi ska kunna göra ett bättre jobb i framtiden.

Har du frågor eller vill svara på detta mejl är du välkommen att kontakta oss på UL Kundtjänst genom att trycka på svarslänken nedan eller ringa oss på 0771-14 14 14.

Tack för att du tog dig tid att kontakta oss, detta hjälper oss att bli ännu bättre på det vi gör. Jag önskar dig en trevlig resa med UL i fortsättningen!

Med vänlig hälsning

CT
Trafikinformatör

Undras hur mycket jag ska åka på mitt endagskort. Inte särskilt mycket, troligen, med tanke på att jag är åksjuk, inte gillar att åka buss rent allmänt och inte gillar att åka med våra gröna bussar rent generellt…

Livet är kort.

Read Full Post »

”Rökfri men tjock…”

Precis som rubriken är jag! Och rubriken har jag, passande nog för just den här dagen, lånat från lokalblaskan och en artikel (naturligtvis hade artikeln en tristare rubrik på nätet…) där. Enligt artikeln är en typisk svensk medelålders man rökfri men tjock. Kvinnor i samma ålder, däremot, är bara feta. Så jag är väl en svensk, medelålders man, dårå…

En sån här är jag, kanske… Jag har i alla fall dansat balett en gång i tiden och jag är medelålders, rökfri men tjock.

Idag är det åtta år sen jag blev rökfri efter att ha rökt så länge som nästan 30 år. Det är inte klokt! Så mycket pengar som har gått upp i rök, så mycket stank jag har spridit omkring mig, så mycket ohälsa jag har utsatt både mig och omgivningen för… Usch! Jag kan knappt minnas hur det var när jag rökte, men jag minns att jag var tillsammans med L då. När vi var hos henne fick jag slinka ner fem trappor ut på bakgården för att blossa. L själv snusade och det störde ju inte omgivningen nämnvärt. Men så en dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag gick till doktorn och bad om hjälp genom att be om ett läkemedel som hade fungerat året innan för min mamma – hon lyckades sluta med skiten rökningen efter 50 år! L blev nog lite inspirerad för hon slutade snusa. Ett tag, i alla fall. När vi nu ses, cirka en gång vartannat år, noterar jag en liten bulle under överläppen.

Jag tror att rökstoppet är det bästa jag har gjort. Hade jag haft barn skulle jag nog ha sagt att barnen var det bästa jag har gjort. Men nu har jag ju inte det – även om jag får låna Fästmöns barn då och då. Det är gott! Men… att sluta röka är nåt jag klarade av för mig själv. Och sen den dagen för åtta år sen har jag tagit ett enda bloss en gång när jag var på fest. Det var inte gott. Jag vet inte vad den där anti-rök-medicinen jag åt i sju veckor gjorde med mig. Det känns som om den klippte av den delen av min hjärna som ville röka. Nu tycker jag att rök luktar faaan, för att tala klarspråk. Jag vet också att även den mest inbitna rökare klarar av att sluta röka och jag kan verkligen inte förstå att den som röker inte vill sluta.

Titta på dig själv! Det ser ju faktiskt rätt löjligt ut med den där rykande pinnen i käften! Dessutom är det ju inte bara dig själv du skadar, din last påverkar också omgivningen. Du luktar illa när du röker, du luktar illa även när cigarretten inte är tänd, för det stinker om ditt hår och dina kläder. Ett rökstopp innebär även rätt så mycket bättre ekonomi… Efter en månad kunde jag köpa en ny madrass till dubbelsängen för 1 200 kronor. Det var så mycket jag hade sparat då. På den tiden. För åtta år sen. Idag sparar du säkert ännu mer.

Efter min kommande operation (jag fick ett brev igår…) ska jag ta tag i det här med vikten. Jag skriver det här nu, för alla att läsa, för då blir det svårare att backa för mig. Kunde jag sluta röka efter 30 år ska jag väl baske mig kunna gå ner 30 kilo?!

Livet är kort.

Read Full Post »