Idag känner jag mig som min nyaste sambo, en spindel jag hittade i badkaret i morse. Jag förväntas lösa problem på tid jag inte har. När det just är bestämt mer tydligt att jag ska jobba 80-20 procent vill 20-procentdelen i praktiken ha mest av mig. Jag får inte ihop det riktigt. För första gången känner jag mig stressad. Jag söker praktisk hjälp lite här och var och hoppas att jag kommer fram till nån lösning.
Jag känner mig som en spindel.
Med liknelsen
som en spindel
menar jag att jag har åtta ben, men till skillnad från spindeln vill mina åtta ben gå åt olika håll. Det är några som drar i benen åt olika håll också. Eller säger åt dem att gå åt olika håll. Jag jobbar på att hitta lösningar på högt och lågt, det är allt jag kan göra. Frustration. Jag hinner plötsligt inte. Och så snart jag har löst ett problem, dyker nästa upp. Jag försöker räcka till. Jag räcker inte till. Det är ingen bra känsla i magen idag. Men jag jobbar på det. Och önskar att jag hade åtta ben som går åt ett håll, åtta huvuden som kan tänka många tankar och åtta armar som kan göra åtta saker. Samtidigt.
Förutom detta är det en solig dag med blå himmel och ganska kylig luft. Jag är trött och matt av det min kropp förlorar och det gör säkert sitt till att jag är grinig och känner att jag inte riktigt kan tänka klart idag. I morse var jag seg och stackars Fästmön slängde jag nästan av vid hennes jobb eftersom jag var såsig och sen. Vi måste handla idag efter jobbet, jag måste vattna mina 42 krukväxter och jag måste ringa mamma. Sen ska jag nog försöka andas lite.
Livet är kort. Och knökfullt vissa dar.
Gå till Toffelprofilen
