Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 29 augusti, 2012

Under torsdagen står det på min agenda att M och jag ska planera vår institutionsdag. Tanken är att vi åker bort tillsammans från jobbet för gemensam lunch, jobbar och avslutar med middag på kvällen. Det är inte aktuellt med övernattning och vi ska inte åka så långt (ha, ha, jag vet vart -nyfiken, eller?!).

Segelbåtar…


Om jag hade fått bestämma
destination hade jag nog valt en dagkonferens nära Stockholm. Stockholm med omnejd är fantastiskt och jag känner varje gång jag är i trakterna att tiden inte räcker till för det jag vill se och uppleva, framför allt i naturen och allra helst i skärgården. Jag älskar nämligen vatten! En konferens handlar ju dessutom inte bara om att sitta på rumpan och konferera, den handlar om att gruppa ihop sig.

Ett ställe som jag just hittade på nätet ligger på Lidingö. Dit kan man till och med ta sig med båt från centrala Stockholm, tänk så häftigt! Stället erbjuder allt från fester med god mat och dryck till kick offer med dans eller varför inte kappsegling? Att segla har jag alltid velat prova på, men aldrig vågat testa! Men det ser ut som om man verkligen måste kunna samarbeta om man ska segla tillsammans… Just på det här konferensstället behöver man inte ha några förkunskaper och det är inte heller några fysiska krav. Fast det klart att jag funderar om inte den lilla båten med en gigantisk Toffla ombord skulle kappsejsa… Vilken syn…

Nä, nu ska jag sluta drömma om segling och kick offer. Vi ska inte ha nån kick off direkt heller. Dessutom är jag i det närmaste allergisk emot kick offer med tramsiga övningar. Segling, däremot, vore en utmaning och allt annat än larv. Men på vår dag ska vi dra upp riktlinjerna för hur institutionens forskare ska kommunicera sin forskning. Och det blir inte på nån segelbåt, tyvärr. Men kanske nästa år..? Om Tofflan själv får bestämma…

Read Full Post »

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?


Klockan 18 skulle
Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.


Så där.
Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.


Med behaglig röst
berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jaa, det blev blått igen! På himlen. Bara för att jag var ute och promenerade haltade till och från Thaistället på lunchen. (Hälen ondare än nånsin, så jag får nog ringa mottagningen.) Jag hade varm luvatröja, tjockis-svart, förstås, på mig, men inga solbrillor. Om jag går i solen utan solbrillor får jag huvudvärk. Bara att vänta på det igen nu då. USCH vad jag gnäller idag!

Blått igen…


Nu är det så
att jag ska vara glad, egentligen – och det är jag! Skit i onda hälar, aliens och annat bjäfs. Jag har fått ett muntligt löfte om att åtminstone få jobba kvar till årsskiftet. Trots att jag alltid vill ha svart på vitt att den typen av löften stämmer, känns det ändå som om detta gör det. Jag har nämligen fått ett antal nya arbetsuppgifter som löper en bra bit in i framtiden. Det handlar om webben och det handlar om information om forskning som ska ses över, först språkligt, därefter utseendemässigt. Det började på nåt sätt på institution nummer två och kom tillbaka till institution nummer ett… Men det är kul att få ordning och reda!

I morgon lär större delen av dan gå åt till att dra upp ramarna för institutionsdagen. Det känns också väldigt kul att ledningsgruppen köpte min idé kring detta! Genom att alla deltar och bidrar i olika grupper får vi garanterat bra acceptans och det blir lättare att genomföra saker och ting. Och om jag vore medarbetare och forskare skulle jag tycka att det var både viktigt och kul att jag får vara med och påverka och bestämma var/när/hur min forskning ska kommuniceras.

Det är verkligen så att jag är glad över att få jobba här, i den här stimulerande miljön, mitt bland alla engagerade och duktiga människor, unga som gamla! Jag är tacksam att jag får vara med om det och tacksam att jag får tillhöra en grupp igen, att jag har fått en social tillhörighet. Jag trodde inte att jag skulle sakna eller bry mig om det, för jag har lärt mig att inte ha några större problem med att vara ensam om dagarna. Men vissa dagar har varit som svarta hål, spelar ingen roll hur mycket jag fyllde dem…


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens I rörelse är ett citat av Margareta Ekström ur Ord i det fria. Dagbok 1979 – 1982:

Nyss beundrade man mig
för att jag redan lärt mig att gå. 
Snart beundrar man mig
för att jag ännu kan gå!
Däremellan: ett steg.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är inte roligt att studsa upp mitt i natten med kramp i benet. I natt hände det mig två gånger. Det var främst högerbenet som tyckte att jag skulle upp och dansa. Särskilt lätt att dansa är det inte heller när vissa delar av foten är inflammerade. Men värst var det nog när höger vad OCH vänster lår krampade. Det går liksom inte att stampa hur som helst när Den Onde har satt tänderna i ena hälen. SÅ. Nu har jag beklagat mig färdigt. Tror jag. Jag får se om jag ringer doktorn idag eller inte…

Det är inte lätt, det här med krämpor och vård. De flesta av er har nog insett att jag går i väntans tider för en operation. Remissen torde ha varit på Sjukstugan i Backen i två månader nu. Vårdgarantin säger att man ska få en första bedömning inom 90 dagar, alltså tre månader. Tror jag vad jag vill på när det gäller den organisation som ansvarar för länsinvånarnas hälso- och sjukvård! Men lita på att jag – alternativt mitt dödsbo, dårå – river upp himmel och jord om väntetiden leder till alltför stora konsekvenser för min person! Då månde somliga jubla, men jag vet en eller två som faktiskt gillar mig. Ni andra kan ju ha fest.

Jag blir förbannad när jag på insändarplats i dagens lokalblaska läser hur en representant från ovan nämnda organisation svänger sig i en fråga som rör avtal med en privat klinik här i Uppsala. (Tyvärr ligger insändaren inte ute på nätet, så du får kolla papperstidningen!) Det är en doktor som har lämnat Det Sjunkande Skeppet Sjukstugan i Backen och startat eget. Doktorn är specialist inom sitt cancerområde. Men tro inte att forna arbetsgivaren remitterar patienter dit! Nej, i stället skeppas/flygs patienterna UTOMLANDS för behandling. Vem kan rimligtvis vinna på det??? Det torde ju kosta skjortan rent samhällsekonomiskt. Och hur orkar patienterna som ju faktiskt är svårt sjuka i cancer? Dessutom, hur kul är det att ligga på sjukhus utomlands, få jobbig behandling och inte kunna ha nån när och kär där som stöttar? Jag tycker att du ska läsa insändaren och uppröras av de floskler denna direktör skriver. Den som är svårt cancersjuk har nämligen inte just tid att vänta på nån jävla upphandling, som dessutom ska föregås av nån sorts utredning!!! Nej det här stinker prestige lång väg!!

Lite elakt kan jag emellertid inte låta bli att skratta när insändaren är undertecknad med fel titel. Korrekt titel ska vara hälso- och sjukvårdsdirektör, inte hälso- och sjukhusdirektör – befattningshavaren sysslar ju med lite mer än bara slutenvård… Men inte ens det har man uppenbarligen koll på…

Hur lyder titeln, egentligen? Ingen koll alls verkar man ha.


Nu ska jag coola ner mig
och försöka sätta mig in i virtuella arbetsrum och kolla om ett alternativ som används lite här och var inom vår organisation kan var lämpligt att använda vid ”mina” institutioner…  Lunch blir det som vanligt på Thaistället och då ska jag även investera i ytterligare ingefärskarameller. Och i kväll går jag på föreläsning på Stadsbibblan!

Och ja just det… Kungen kommer till Gamla Uppsala idag. Bara så du vet…


Livet är kort.

Read Full Post »