Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 augusti, 2012

Fy te rackarns vilken intensiiiv dag! Jag började redan i morse med en bunt webbsidor om en av institutionens stora forskningsprojekt. Gjorde sen avbrott för webinar och mackor framför datorn vid lunch samt fortsatte med projekten efter detta (och lite konsultande däremellan hann jag med). Ingen rast på eftermiddagen gjorde att jag kunde dra 15.45, vilket var nödvändigt och tvunget. Jag hade klipptid klockan 17, men skulle hem och lämna bilen först för att ta bussen in till stan.

Webinaret var synnerligen intressant. Det handlade om webbtroll på Fejan, men man kan ju fundera över fenomenet även inom andra sociala medier. Jag lärde mig bland annat att det finns olika slags webbtroll, skalan är ganska bred. Men deras syfte är nästan det samma: att förstöra och sabba.

En sak jag tror att jag ska ta mig för att ta fram tydliga regler för kommentering på min blogg. Och så ska jag lägga reglerna synligt. Detta för att besökare ska förstå att kommentering inte egentligen är en yttrandefrihetsfråga på min blogg utan en rättighet – som jag har rätten att dra in. Om jag vill. Det är jag som bestämmer, för det är ju min blogg, som sagt.

Webbtroll av olika sorter finns det, har jag lärt mig idag.


Det var onekligen skönt
att lägga sitt för tredje dan värkande huvud i frissan M:s händer och få håret tvättat, klippt och fixat. Hon tog ytterligare lite mer baktill med tanke på att jag kanske ska befinna mig i horisontalläge framöver och vill slippa se tufsig ut.

Så blev det dags att traska över till Katalin. Egentligen gillar jag inte Katalin så där jättemycket, för jag tycker att personalen är i snorkigaste laget. Men stället är häftigt och jag skulle kunna tillbringa åtskilliga timmar där bara för att fota. Vad gäller snorkigheten idag var det väl sisådär. Jag kände mig tämligen tillrättavisad när jag gick in till baren för att köpa en öl, men se mat fick jag inte beställa där utan jag var tvungen att sätta mig och invänta servitör med meny. När jag skulle betala innan hemgång gick jag in eftersom servitören aldrig kom ut. Han satt vid ett bord och höll på med nånting och jag bad honom om notan. kunde jag betala i baren. Trams!

Mysigt ställe, men rätt snorkig personal.


Men skit samma,
jag gick inte till Katalin för att reta upp mig på personalen, jag gick dit för att träffa Lisa för första gången. Lisa, som har läst min blogg ett bra tag – ända sen jag gästbloggade för lokalblaskans Skrivrummet hösten 2010. Lisa har för övrigt också bloggat för lokalblaskan, från en stadsdel.

Salt, peppar och var sin öl.


Eftersom jag bara hade ätit mackor till lunch,
tog jag M-frissan på orden och köpte chèvrerullar med rödbetor och en massa grönt. Det var inte så lätt att äta och prata samtidigt, så jag försökte få Lisa att hålla låda. För rätt ska väl vara rätt – hon vet så mycket om mig genom bloggen, nu var det min tur att få lite info!

Det blev ett givande samtal om högt och lågt. Jag gillar Lisas svarta humor och hennes sätt att se på tillvaron, med just den svarta lilla glimten i ögat. En del av våra erfarenheter påminner om varandra, medan andra var helt olika. Lisa är snart färdig med sin utbildning till IT-lärare och jag hoppas att nåt vettigt studieförbund läser detta och erbjuder henne jobb på studs! Jag tror att hon skulle vara en alldeles utmärkt lärare!

Sen kom vi in på böcker och läsning och författare, förstås. Och när Lisa undrade vilken min favoritförfattare är, visste hon redan svaret: August Strindberg, förstås! Men så nämnde jag av bara farten några nutida författare som jag också gillar, till exempel Mons Kallentoft, Johan Theorin, Anna Jansson och Åsa Larsson, för att nämna några av deckarfavoriterna.

Lisa var ju duktig och lyckades klara en bildgåta hos mig. Priset var att bjuda mig på en öl. Ett skämt, naturligtvis, men hon fick faktiskt bjuda mig på öl nummer två. (Vilket påminner mig om att Inna vann en jääädra massa ölbjudningar förra året, priser som inte är utverkade än…)

Tack, Lisa, för ölen!


Så småningom sjönk solen
bakom trädtopparna och Lisa virade in sig i filtar. Jag är ju viking, så jag frös inte ett dugg. Förrän jag gick från bussen hem. Men jag var nog lite trött också. Och väldigt kissnödig…

En lång dag går mot sitt slut och jag vill tacka alla inblandade. Utan er hade min dag inte varit mycket till dag.


Livet är kort. 

Annonser

Read Full Post »

För ett tag sen skrattade jag (lite elakt, ja!) åt en student som sökte bonde men kommit in på civilingenjör… Idag skrattade jag åt denna person som frivilligt söker en fodringsvärd. Vem vill ha, alltså?

Nån söker frivilligt en fodringsvärd.


Jag tror att denn* nån
nog avser att söka fodervärd och ingenting annat. Frågan är vem som vill vara det åt en pitbull. Inte jag, i alla fall…


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens I rörelse är ett citat från Jonas Gardell, vars författarskap och konstnärskap jag uppskattade mycket tidigare. Innan den gången han barnslade sig på Slottet och tappade all respekt. Citatet nedan kommer från En komikers uppväxt.

För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.

Förlåt dig själv.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det fem år sen jag föll. Fallet hade föregåtts av ett tufft år (2006) – organisationsförändringar på jobbet med stor oro på avdelningen, en separation, en utsliten axel som äntligen blev opererad efter ett års väntan på operation och så min pappas hastiga och onödiga bortgång – bara för min del. Vi hade stämt träff efter jobbet. Först skulle vi bara ses och ta en fika, men eftersom det var middagstid föreslog jag att vi skulle gå och äta nånstans i stället. Från min sida var syftet med träffen att träffa en bekant som jag hade ”pratat” lite med på nätet.

Fästmön på Pride 2009, en av mina favoritbilder!


Det var inte läge för nån av oss
att inleda nånting annat än en vänskap. Men jag erkänner ärligt att jag föll. Jag föll verkligen som en fura – med ett stort brak. Särskilt minns jag ett ögonblick, jag tror Anna hade varit och pudrat näsan. När hon är på väg tillbaka till bordet bara inser jag att den här kvinnan vill jag älska och följa och ha vid min sida resten av livet.

Fem år sen är det idag. Fem år sen jag fick den insikten och fem år sen jag såg Anna första gången och fem år sen jag föll. Anna hade sett mig nån dag innan när vi var på ICA Kvantum och körde var sin stridsvagn. Eller Anna körde varuvagn, jag stridsvagn – jag hatar nämligen att storhandla.

Det är lätt att vara med Anna. Vi är väldigt olika som personer, men när jag härsar upp mig, som vi säger på östgötska, är Anna lugn som en filbunke. Anna är mer eftertänksam och klok än jag, jag är mer impulsiv och efterklok. Vi är båda – även jag, tro det eller ej! – snälla och omtänksamma.

Anna har fyra fina barn, som jag inte längre skriver om här så mycket av olika skäl. Men jag vill säga att de är en härlig bonus i livet! Jag har inga egna barn och jag lär inte få några – en alien räknas inte.

Livet har inte direkt fortsatt vara enkelt sen vi träffades. Kris på kris har följt och en och annan har försökt söndra och förstöra det Anna och jag ”har”. Dock utan framgång. Det finns inget värre en avundsjuka/missunnsamhet och sånt slår bara tillbaka på den som inte kan glädjas eller åtminstone acceptera andras lycka. Dessutom kommer vi starkare och än mer sammansvetsade ur varje kris.

Vi har nu en minst sagt osäker tid framför oss, men eftersom vi kämpar mot samma mål vill jag tro att framtiden är ljus för oss. Därmed inte sagt att allt lär bli enkelt alltid för oss. Jag vet bara att jag fortsätter att falla för Anna – varje dag.

Anna, jag älskar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »