Grå dag mitt i veckan?

Frågetecknet i rubriken? Tja, med det avser jag att en dag som bara är rätt igenom grå har man bara om man själv inte gör nåt åt gråheten. Som igår, till exempel. Trist väder, trist dag, helgen långt borta. Då firar vi två medarbetare som fyllt 40 respektive 60 med tårta i samband med institutionsmötet. Riktigt lyckat blev det, för jubilarer höll tal och tackade och en av dem berättade att h*n är på sitt trettionde år här. (Jag kände hur det högg till i hjärtat, för jag skulle ha fått guldklocka från min förra arbetsgivare förra året. Men den tog somliga ifrån mig.) Jag är inte i alla lägen den som tycker att det är bra att man stannar på en och samma arbetsplats hela sitt arbetsliv. Själv var jag på en tre, fyra platser i mitt förra liv, dock hos samma grundarbetsgivare. Den som stannar länge inom en organisation får en erfarenhet som borde vara guld värd – mer än en guldklocka! – för alla arbetsgivare, eftersom den är så ovanlig. Men bäst av allt är blandningen av gamla och unga – och det tyckte denna, kloka jubilar. Och jag.

Jordgubbstårtan var divine!

Igår kväll väntade Fästmön hemma med spänning på att jag skulle ställa mig vid spisen. Det är nämligen ganska ovanligt, allra helst som att Anna var ledig. Och den som är ledig brukar laga kvällsmaten hemma. Anledningen till att jag tog över mitt eget kök var att jag skulle tillaga svampen jag hade fått av kollegan ML i måndags. Det blev var sin omelett med kantarellstuvning – och två påsar kantareller till frysen. Stuvningen blev lite klen, jag inser att jag behöver träna. Men det var ju svampen som var viktigast, inte redningen, så att säga.

Efter duschen jublade jag eftersom jag noterade att den svarta pricken vid vårtan försvann – och därmed vårtan. (Pricken är vårtans rot och den måste försvinna, annars är vårtan kvar.)Tänk att det svindyra medlet Vårtfri verkligen gör skäl för sitt namn! Jag är mycket nöjd.

Jag behövde stappla ut med sopor, men sen kollade vi på andra och sista delen av Edwin Drood, som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Den slutade lite oväntat, vilket jag gillar. Men jag undrar om mr Dickens skrev klart berättelsen eller om nån annan gjorde det åt honom. Han sägs ju ha dött med verket i sina armar – och verket var då ofullbordat…

Vad händer idag? På jobbet ska jag göra ytterligare några sidor på webben åt en av institutionerna (igår gjorde jag sex eller sju, minns inte). Det arbetet fortsätter och jag ska även försöka få klar och publisera en nyhet på vår externa startsida. Dagens lunch blir tillsammans med min bok på gång på Thaistället, alltså av asocial art. Jag behöver det ibland. Och dessutom vill jag läsa ut boken jag fick låna av en av forskarna. Den här boken är väldigt speciell, men det har jag insett först nu mot slutet. I början kunde jag bli galen på all detaljrikedom.

Härom natten fick min mobil spel och laddade ur och började pipa och ha sig strax före klockan två, när jag sov som bäst. Det är verkligen dags att pensionera den, men jag älskar den och har svårt att skiljas från den. Så jag har tre batterier till den som jag alternerar. Igår laddade jag upp batteri nummer två och håll nu en tumme att det funkar som det ska under dan! Eftersom framtiden är så osäker vågar jag inte riktigt investera i en ny mobil, eftersom jag inte kan dra på mig nån återkommande månadsavgift ifall det värsta scenariot blir verklighet. Ja, jag är orolig och bekymrad, men jag försöker att fokusera på det som är positivt och bra. Att ingenting är säkert i livet – mer än att du alltid ska leva med dig själv. Det har jag fått lära mig med besked, så det är jag beredd på.

Jag hade väldigt ont i hälen igår kväll. Den till och med värkte, vilket den inte har gjort så mycket. Den har mest gjort ont att stå och gå på. Mina andra krämpor är som de är och jag känner av en molande värk hela tiden. Inte ett ljud har jag hört från Sjukstugan i Backen än, men det har ju bara gått två månader sen de fick remissen och de verkar ju mest vara bekymrade över att patienterna ser vad de har för underkläder… Men det är lite märkligt… När jag väl tog upp mina besvär med doktorn och han skrev en remiss eftersom han tyckte att det var liiite jävligt för mig, då har det problemet nästan blivit sekundärt. Kan kroppen hela sig själv? Kan kroppen mota bort en alien som tar en i besittning? På utsidan ser det likadant ut och när jag känner så känns det likadant. Men jag behåller livet inuti mig och det är en märklig känsla. Är det en prövning eller är det en gåva eller är det bara en tillfällig respit? Jag har inga svar, men jag kan meddela att jag bekämpar min alien med alla krafter jag har till övers. Alla.

Livet är kort.