I morse, innan jag riktigt hade vaknat, låg jag och tänkte på födelsedagar. Anledningen till detta är naturligtvis inte min egen, den är passé för länge sen. Men idag fyller en gammal före detta vän år, jämna år. Och vi firar inte varandra längre. Det hela är så dumt, vi blev osams om en grej för typ fem år sen och sen dess har vi inte nån kontakt. Min version av det hela är att vi hade bestämt träff, vi skulle ses på stan och gå och titta på lokalblaskans första adventsfyrverkerier. Men så ringde vännen och avbokade i sista stund – därför att vännens barn hade aviserat ett besök. Jag blev skitsur – eftersom jag blev besviken – och kunde inte förstå hur man kunde sätta ett barn, ett vuxet barn, före en vän. Detta vuxna barn bodde för övrigt i Uppsala, så det var inte nåt långväga besök.
Hade varit vackert.
Sen bröts vår vänskap. I ärlighetens namn kan man väl säga att den inte var mycket till vänskap om den inte stod pall för sånt här. Hur som helst, sen dess har jag lärt mig att det här med barn, det sägs ofta vara guld, men visar sig ibland vara… kråkguld…
Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag halvt om halvt förväntade mig att läsa en hyllningsartikel om min vän i lokalblaskan – och i stället fann en dito artikel om en person som första gången var med om att förstöra mitt liv. Men inte heller här var jag utan skuld, skulden var till 50 procent min och den får jag leva med resten av mitt liv. Däremot ägnade jag inte de närmast följande åren åt förföljelse av olika slag. Det gjorde jag faktiskt inte. Till skillnad från… somliga. Intressant nog fokuserade artikeln, skriven av den journalist som jag tycker – därmed behöver det inte vara sant! – har flest faktafel all times i i sina artiklar, på karriären. Och det är väl roligt att det har gått bra för vederbörande på nåt plan. Men lite missunnsam känner jag mig allt. Dessutom blev jag påmind om att jag glömt ta tillbaka en jobbansökan till den arbetsplats där jubilaren är chef. Touché, kan man säga, och jag ställer mig utanför IGEN och beskådar alla lyckade människor. Därmed inte sagt att alla dessa är lyckliga!!!
Och så kommer jag tillbaka till det här med barn. Barnen som sägs vara det viktigaste i livet, guldet… Hur kan man sätta dem till världen om man inte vill ta hand om dem eller medvetet ser till att man hamnar i en sån sits att man inte kan? Eller bråkar om vårdnaden, till och med tjafsar om vårdnaden kring ett barn som inte är av ens eget blod? Eller eller… ja, nu blir jag upprörd!… Varför skaffar man barn som man är totalt ointresserad av och låter barnet ifråga skrika och skrika och SKRIKA ARGT för att det inte får uppmärksamhet av nån av de så kallade föräldrarna – som är strängt upptagna med sina Ajfånar?.. Nej, det finns skäl till att jag inte har några barn och jag ska heller inga ha. (Däremot är jag sugen på att skaffa Ajfån, jag också, så jag kan gå omkring med en världsfrånvänd min och trycka på min mobil. Jag skrattade SÅ när jag läste Fatous lilla fånbus!)
Med en Ajfån skulle jag kunna köpa denna snigga Fånväska och göra tampongreklam…
Fredag var det igår och jag var trött, trött, trött på kvällen efter en första arbetsvecka. Men blev lite uppiggad av ett samtal från Min Sister och Anna Ehns ungdomsbok som jag genast kastade mig över. Ja, jag kastade mig över boken, inte Min Sister eller Anna Ehn. Gissningsvis läser jag ut boken under dan idag, så räkna med ett inlägg om den till kvällen.
Fästmön, den tråkmånsan, jobbade till 21 igår och 12 till 21 både idag och i morgon. Men jag var och hämtade henne efter jobbet och vi fick
en mysig stund
med oståkexådruvoråvinåtändaljus innan det blev läggdags. Idag vaknade jag med huvudvärk, men det beror nog inte på vinet utan på sömnstrul. Strul som kommer sig av vissa krämpor som jag inte tänker skriva öppet om för då njuter somliga.
Det hade gått fem dar sen Anna letade skavanker på mig. Detta brukar hon ju ägna sig åt vid frukostbordet, men redan igår kväll hade hon svårt att hålla fingrarna i styr. Hon tog ett rejält tag om vad hon trodde var nåt ludd i en av mina halskedjor. Och så drog hon. Hårt. Jag skrek. Det var nämligen en brun prick som hon drog i. En brun, utstående prick som sitter alldeles fast på min hals. Eller… nu kanske den sitter alldeles löst…
Senare under kvällen fick jag se en intressant fotodokumentation också. Det var så jag baxnade över innehållet, särskilt de där bilderna som togs i smyg, på vissa av mina kroppsdelar som stack fram under täcket…
Idag är det lördag, det är det efter fredag, och jag har alla mina bruna prickar i behåll. Anna är skjutsad till jobbet. Framför mig ligger strykning och ett lååångt samtal med mamma – förutom bokläsning. Dammsugningen fixade jag igår kväll, vilket jag tycker är underbart idag!
Ha en bra lördag, hörru, och berätta gärna vad DU ska göra!
Livet är kort. Och knöligt ibland.
Gå till Toffelprofilen
