Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 18 augusti, 2012

Aftonbladet, svenskarnas egen Pravda, har sammanställt en lista över vad myndigheter lägger på PR och/eller kommunikation. Totalt har 13 myndigheter betalat 81 miljoner. Mest av allt lägger, hör och häpna, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, ungefär 30 miljoner spänn. Vardera.Nu står det inte för hur lång tid eller när, men 30 miljoner låter liiite häftigt, tycker jag. Och i just dessa myndigheters fall kan man ju undra om det har varit värt pengarna. Inte har jag sett nån större attitydförändring när det gäller svenskarnas inställning till dessa två byråkratins högborger.

Hallå där! Var det värt pengarna?


Jag jobbar själv som kommunikatör
och är förstås intresserad av vad pengarna har använts till för insatser. Enligt Aftonbladet har Arbetsförmedlingen betalat utomstående konsulter för medieträning och budskapsarbete, samt en kampanj för att stärka funktionshindrade i arbets­livet (har jag aldrig sett eller hört talas om. För resten säger man inte funktionshindrade idag utan personer med funktionshinder… Vilken attityd, va?!).

Vidare har pengar använts till annonsering och, ganska anmärkningsvärt, tycker jag, till att skriva en debattartikel. Det senare kostade 150 000 kronor. Med tanke på att myndigheten har en kommunikationsavdelning tycker man ju att kompetens att skriva debattartiklar och medieträna chefer borde finns inom myndigheten. Men så är uppenbarligen inte fallet när det gäller Arbetsförmedlingen. Då kan jag inte låta bli att undra VILKA kompetenser man har överhuvudtaget… Och om man nu inte hade egen kompetens, hade man inte kunnat satsa några av de 30 miljonerna på att utveckla den egna kompetensen eller stärka kompetensen på kommunikationsavdelningen i stället? Bara en stilla undran. Jag betvivlar att det hade kostat särskilt mycket och nog vore det väl lite bättre att ha kompetens för framför allt debattartiklar och mediefrågor på hemmaplan?

Försäkringskassan har lagt sina 30 miljoner på sociala medier och webben, men också externa PR-konsulter och annonser. Insatsernas resultat mäter man genom att räkna antalet besökare på webben och enkäter.

När jag läser såna här artiklar undrar jag varför jag jobbar som kommunikatör. Men skillnaden är att man där jag arbetar har en annan syn på kommunikatören och dess roll och arbetsuppgifter. Det är väl för att arbeta med kommunikation man är anställd, inte för att lägga ut alla kommunikationsuppgifter på externa byråer, eller? Så tänker man hos oss, men jag vet ställen som gladeligen betalar kommunikatörer i icke chefsposition +40 000 kronor i månaden – för att lägga ut arbetsuppgifter på byråer på stan. Alltså, det här är våra skattepengar och jag blir förbannad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Just som jag har påbörjat min middag, intagen framför datorn, läser jag en sån intressant krönika att jag måste avbryta min måltid och blogga. Det är Niklas Wahllöf som skriver om kändisar som intervjuar kändisar i olika program på TV. Det här med att en kändis har tagit journalistens roll och nyfiket intervjuar en annan kändis.

Middag vid datorn idag.


Det Niklas Wahllöf ställer sig tveksam till
är var fokus hamnar – på kändisen som intervjuas eller på den nyfikne kändisen som gör intervjun.

[…] frågan är om det inte nu råder ett omvänt förhållande, att den nyfikna – reportern, programledaren, konferencieren – är huvudobjekt. […]

Uppenbarligen är det ganska gott om TV-program som har detta koncept att en kändis intervjuar en eller flera andra kändisar – utan att intervjukändisen är journalist. Som exempel nämner Niklas Wahllöf Patrik Sjöberg och Kjell Bergqvist. Lite intressant att just Patrik Sjöberg har blivit så i ropet efter sin (?) litterära debut (vem skrev boken?). Dessförinnan var det ganska tyst runt honom. Kjell Bergqvist reser just nu runt i Asien och äter deras mat i TV. Honom fick jag nog av på Pride – han var där varenda dag med sin fru och sitt barn. Varför då, kan man ju undra..?

Det är inte just dessa två som Niklas Wahllöf kritiserar, de är mest exempel. Det han ifrågasätter är lämpligheten och hur man har bedömts vara lämplig:

[…] På senare år har en drös kända människor från andra roller kommit att axla just reporterns eller programledarens uppgifter. Lämpligheten tycks bedömas utefter om man anses vara en skön människa. Vi har sett allt från skådespelare eller musiker som lagar mat, eller reser runt och äter mat, eller bara reser, till dokusåpadeltagare som frontar egna magasin. Och kändisar som umgås med kändisar i högreståndsmiljö. Allt med varierande resultat, från bra till riktigt uruselt. […]

Ja, jag håller med. Det vore intressant att få veta varför just vissa bedöms vara lämpliga programledare – bara för att de är kändisar av olika slag. En del program blir ju bra, jag tänker på Stjärnorna på Slottet och Sommarpratarna, medan annat… står jag inte ut med. Jag stänger av eller byter kanal, helt enkelt.

Men som exempel tycker Niklas Wahllöf när det gäller Patrik Sjöbergs program att det blir lite varierande resultat. Och ibland blir det inte så bra:

[…] Stjärnan tenderar att skymma stjärnan. Hade det räknats minuter i första avsnittet, då Sjöberg träffade Kajsa Bergqvist, som gick åt till Patriks intervju med Patrik (och en skrattande Kajsa bredvid) kan summan ha blivit att programmet mest handlade om honom. […]

Idag är många journalister arbetssökande. Men det, liksom fokus, tycks TV-kanalerna strunt i, enligt Niklas Wahllöf. För så längen en kändis intervjuar en kändis kan man antagligen fånga tittarens intresse för en av dem i rutan. Förhoppningsvis blir det ändå inte så att vi varenda dag får se TV-program där kändisar är programledare. Men Niklas Wahllöf gör mig lite skrajsen när han rundar av sin krönika med att skriva att han åtminstone skulle kunna se ett avsnitt av nedanstående:

[…] Och kanske kommer en dag varenda intervju-, prat-, mat-, sångprogram och resereportage att presenteras av känt folk från annan bransch. Mikael Persbrandt som programledare för ”Kompisar på Kebben”?
Skådespelaren i bar superkropp tar kändisar mot toppen av Kebnekaise samtidigt som de måste slänga käft. Kan bli utslagstävling, faller du dör du. […] 

Eller… Niklas Wahllöf är lite nyfiken på detta… En rolig och ironisk krönika har han i alla fall skrivit! Tack!


Livet är kort.

Read Full Post »

Konfirmationsläger. Sara är där med kompisen Madde. Men allt blir bara fel. Detta är konturerna i Anna Ehns ungdomsroman Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd, sänd till mig av författaren själv.

Om att våga ta ställning. Bland annat.


Att vara på konfirmationsläger är pirrigt.
Sara får göra saker hon inte känner sig riktigt bekväm med. För Sara är en sån där tjej som har svårt att ta ställning, svårt att våga ta plats. Synas och höras är läskigt. Men med rumskompisen Lina blir hon Kristen Stewart. Om det inte vore för det där med Madde, Saras bästa kompis som har träffat Peter. Eller är Peter ihop med Lina? Och sen knäet. (Eller heter det knät?) Sara springer för att slå sitt eget rekord, men knäet… Till sist tvingas hon välja.

Jag gillar den här boken, trots att jag är helt fel målgrupp – tant, 50 bast, inte alls ung tonårstjej. Kanske är det för att jag känner igen så mycket, både från min egen tonårstid men intressant nog även från livet som vuxen. Arbetslivet i synnerhet. Där tonårens intriger fortsatte och ingen vågade säga vad den egentligen tyckte. Eller jo. En gjorde ju det – och åkte ut med huvet före…

Anna Ehns språk är kanske inte heller en ung tonårstjejs, men jag tycker hon fångar mycket av det i de korta meningsbyggnaderna kombinerat med snudd på stream of concousness när Sara skriver i sin träningsdagbok.

Det här är en bra bok och hade jag en 13-14-åring skulle jag definitivt ha satt den i händerna på henne! Nu har jag inte det, men jag kan inte påstå att jag har lidit under läsningen.

Boken är alldeles sprajtans ny, den kom ut i måndags (13 augusti 2012). Naturligtvis finns den att köpa på de vanliga på nätet och i gamla vanliga bokhandlar.

Högsta betyg!

Read Full Post »

Dagens I rörelse är ett citat ur en fransk bok – som jag läste på engelska. Författaren är Patrick Cauvin och boken heter på engelska A little romance.

Panic! I’m thinking, the wheels are turning, I’ve got to say something she’ll remember, something that’ll sum up all we’ve been, that’s really us, only the two of us, that combines both our outsize brains and our too-big hearts, something that’ll express, well, I don’t quite know, somtething that’s both Einstein and Racine at the same time. Einstein and Racine!
Then suddenly I lean over the balustrade, my hands around my mouth like a megaphone, and shout:
e = mc², my love.


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse, innan jag riktigt hade vaknat, låg jag och tänkte på födelsedagar. Anledningen till detta är naturligtvis inte min egen, den är passé för länge sen. Men idag fyller en gammal före detta vän år, jämna år. Och vi firar inte varandra längre. Det hela är så dumt, vi blev osams om en grej för typ fem år sen och sen dess har vi inte nån kontakt. Min version av det hela är att vi hade bestämt träff, vi skulle ses på stan och gå och titta på lokalblaskans första adventsfyrverkerier. Men så ringde vännen och avbokade i sista stund – därför att vännens barn hade aviserat ett besök. Jag blev skitsur – eftersom jag blev besviken – och kunde inte förstå hur man kunde sätta ett barn, ett vuxet barn, före en vän. Detta vuxna barn bodde för övrigt i Uppsala, så det var inte nåt långväga besök.

Hade varit vackert.


Sen bröts vår vänskap.
I ärlighetens namn kan man väl säga att den inte var mycket till vänskap om den inte stod pall för sånt här. Hur som helst, sen dess har jag lärt mig att det här med barn, det sägs ofta vara guld, men visar sig ibland vara… kråkguld…

Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag halvt om halvt förväntade mig att läsa en hyllningsartikel om min vän i lokalblaskan – och i stället fann en dito artikel om en person som första gången var med om att förstöra mitt liv.  Men inte heller här var jag utan skuld, skulden var till 50 procent min och den får jag leva med resten av mitt liv. Däremot ägnade jag inte de närmast följande åren åt förföljelse av olika slag. Det gjorde jag faktiskt inte. Till skillnad från… somliga. Intressant nog fokuserade artikeln, skriven av den journalist som jag tycker – därmed behöver det inte vara sant! – har flest faktafel all times i i sina artiklar, på karriären. Och det är väl roligt att det har gått bra för vederbörande på nåt plan. Men lite missunnsam känner jag mig allt. Dessutom blev jag påmind om att jag glömt ta tillbaka en jobbansökan till den arbetsplats där jubilaren är chef. Touché, kan man säga, och jag ställer mig utanför IGEN och beskådar alla lyckade människor. Därmed inte sagt att alla dessa är lyckliga!!!

Och så kommer jag tillbaka till det här med barn. Barnen som sägs vara det viktigaste i livet, guldet… Hur kan man sätta dem till världen om man inte vill ta hand om dem eller medvetet ser till att man hamnar i en sån sits att man inte kan? Eller bråkar om vårdnaden, till och med tjafsar om vårdnaden kring ett barn som inte är av ens eget blod? Eller eller… ja, nu blir jag upprörd!… Varför skaffar man barn som man är totalt ointresserad av och låter barnet ifråga skrika och skrika och SKRIKA ARGT för att det inte får uppmärksamhet av nån av de så kallade föräldrarna – som är strängt upptagna med sina Ajfånar?.. Nej, det finns skäl till att jag inte har några barn och jag ska heller inga ha. (Däremot är jag sugen på att skaffa Ajfån, jag också, så jag kan gå omkring med en världsfrånvänd min och trycka på min mobil. Jag skrattade när jag läste Fatous lilla fånbus!)

Med en Ajfån skulle jag kunna köpa denna snigga Fånväska och göra tampongreklam…


Fredag var det igår
och jag var trött, trött, trött på kvällen efter en första arbetsvecka. Men blev lite uppiggad av ett samtal från Min Sister och Anna Ehns ungdomsbok som jag genast kastade mig över. Ja, jag kastade mig över boken, inte Min Sister eller Anna Ehn. Gissningsvis läser jag ut boken under dan idag, så räkna med ett inlägg om den till kvällen.

Fästmön, den tråkmånsan, jobbade till 21 igår och 12 till 21 både idag och i morgon. Men jag var och hämtade henne efter jobbet och vi fick

en mysig stund

med oståkexådruvoråvinåtändaljus innan det blev läggdags. Idag vaknade jag med huvudvärk, men det beror nog inte på vinet utan på sömnstrul. Strul som kommer sig av vissa krämpor som jag inte tänker skriva öppet om för då njuter somliga.

Det hade gått fem dar sen Anna letade skavanker på mig. Detta brukar hon ju ägna sig åt vid frukostbordet, men redan igår kväll hade hon svårt att hålla fingrarna i styr. Hon tog ett rejält tag om vad hon trodde var nåt ludd i en av mina halskedjor. Och så drog hon. Hårt. Jag skrek. Det var nämligen en brun prick som hon drog i. En brun, utstående prick som sitter alldeles fast på min hals. Eller… nu kanske den sitter alldeles löst…

Senare under kvällen fick jag se en intressant fotodokumentation också. Det var så jag baxnade över innehållet, särskilt de där bilderna som togs i smyg, på vissa av mina kroppsdelar som stack fram under täcket…

Idag är det lördag, det är det efter fredag, och jag har alla mina bruna prickar i behåll. Anna är skjutsad till jobbet. Framför mig ligger strykning och ett lååångt samtal med mamma – förutom bokläsning. Dammsugningen fixade jag igår kväll, vilket jag tycker är underbart idag!

Ha en bra lördag, hörru, och berätta gärna vad DU ska göra!


Livet är kort. Och knöligt ibland.

Read Full Post »

Och lokalblaskan gör det igen! Hittar på konstiga ord. Idag hittade man på ett alldeles extra konstigt namn åt Niklas Lundengård. Se bildtexten i artikeln på fotot!

Niklas nya namn känns inte riktigt… seriöst.


Skratta lite åt detta
medan jag gör några andra saker. Jag återkommer senare idag!
Livet är kort.

Read Full Post »