På plats i vardagen igen

Uj uj uj… Det känns konstigt att sitta vid stora skrivbordet på jobbet igen. Men jag är mycket imponerad av mig själv, för jag kom ihåg lösenordet och kunde logga in på jobbdatorn – efter tre försök. Och då behövde jag inte titta på min fusklapp!

Kom ihåg lösenordet.

Förmiddagen ägnar jag åt att gå igenom mejl. Först en snabbgenomgång och en bedömning av vad som måste prioriteras. Därefter genomläsning, vidaresändning, bokningar… Två viktiga möten är redan inbokade den här veckan.

Min S-favorit har varit här och grejat med min dator eftersom vissa filer och mappar har migrerats under sommaren. Känns så bra att få sånt fixat omedelbums – och utan att jag bad om det. S såg ett mejl från mig till alla på institutionen, tror jag, och insåg att jag är tillbaka. Passade på att ge S ytterligare ett jobb, nämligen att fixa min laptop så att jag kan börja använda den snarast.

Hade förstås svårt att somna igår, så det blev väl högst fyra timmars sömn. Lär vara helt slut i kväll. Men annars gick det bra att gå upp klockan 6.10 – typ fyra timmar tidigare än jag har stigit upp den senaste veckan… Jag borde nog ha ”tränat” och förberett mig för tidigare sänggång och tillhörande tidig uppgång, men jag ville njuta av kravlösheten under semesterns sista dagar.

De flesta verkar vara tillbaka här på institutionen idag. Det är kul att träffa alla igen. Jag har förstås mest bara vinkat till folk genom glasväggen, det är bara S jag har pratat med. Förmiddagens fikarast höll jag på rummet, vid datorn.

Det var ensamt i morse vid frukosten, ingen som inspirerade mig till roliga ämnen att blogga om. Jag får försöka komma på saker ändå att skriva om. Och jag kan ju börja med att skriva att jag högt skrek

Idiot! 

i bilen i morse på väg till jobbet. Jag skriker ganska ofta just det ordet i bilen, men i morse menade jag det verkligen. Man kan väl inte bli annat än urförbannad när en busschaufför, en yrkeschaufför, alltså, svänger ut rakt framför mig när jag kommer på huvudled. Hur är det med trafikkunskaperna, egentligen???

Såväl frukost som färd till jobbet avlöpte emellertid väl. Och jag kom ihåg att sätta på mig jobbuniformen som inte består av solkigt tjockis-svart linne och shorts alt. tunna mjukisbrax. Det klämmer lite här och var, kan jag meddela. Magen är som den är och som jag skrev igår i ett inlägg lär jag få vänta på hjälp… Under tiden tar jag en dag i taget, försöker se framåt och så ler jag. För det sa M på Arbetsförmedlingen åt mig att göra.

Du ska le. Le ofta!

sa M.

Det är ord jag har tagit fasta på. Och faktum är att det funkar att le! Inte nåt fånleende som mr UtanKänslaFörDetVerkligenRoliga utan ett som når upp till ögonen. För jag är glad att vara tillbaka i vardagen igen. Mycket!

Livet är kort.