Ljud och oljud, liv och o-liv – och tankar kring Pride

När jag vaknar tidigt på morgonen brukar jag ligga och lyssna på bruset från trafiken på E4:an. Tro det eller ej, men jag tycker att det är ett rogivande ljud. Lite liknande det jag vill höra från TV:n när jag ska somna om natten. Trafikbruset är liv för mig, ett ljud jag tycker om.

En väg utan ljud är inget liv.

Däremot uppskattar jag mindre när man släpper ut sina småttingar på gården en semestermorgon klockan 7.05. Eller när en omkringboendes förälder (?) först klipper gräset, sen kör med entonig trimmer nån timme senare. Har folk ingen känsla för ljud och oljud?

I morse låg jag vaken en timme i sängen och kände hur min kropp deltog i en kamp som personen Jag inte kände mig delaktig i. Jag var liksom bredvid kampen, jag låg och betraktade den. Hur kampen slutade? Ja, än lever Emil i Lönneberga Tofflan. Tyvärr, enligt många. Men tänk så fattiga deras liv skulle vara om de inte hade mig att reta upp sig på?! Snacka om o-liv! Att inte få reta sig på detta ego som är jag. Eh, ja just det, för ego betyder ju jag. Latin, vet du, har jag läst i två år. Hur många år har du studerat det språket?

I morse läste jag en bra debattartikel i lokalblaskan, signerad Christoffer Aav, Fria Moderata Studentförbundet. Det är inte alltför ofta jag tycker att nån moderat skriver nåt bra, men så var fallet den här gången. Debattartikeln handlar om Priderörelsen och hur viktigt det är att den håller ihop. Christoffer Aav beskriver vad Pride har varit för honom:

[…] Pride har alltid varit ett oerhört öppet forum. Alla har varit välkomna, alla har varit glada och arga tillsammans och diskussionen har ofta präglats av högt i tak. […] Begreppet Pride, för mig och säkert en generation unga bögar och flator med mig, är liktydigt med en blandning av öppenhet och skoj, politik och fest. Och även just stolthet – stolthet över att vara den man är, att kämpa för rätten att vara den man är och över att vi håller ihop. Även om vi kan vara aldrig så oense om sakpolitiska frågor. […]

Jag nickar instämmande när jag läser Christoffer Aavs rader, för det är som om han har tagit mina tankar kring Pride och vad Pride är för mig och satt ord på dem i den här debattartikeln.

Christoffer Aav fortsätter med att tala om att han skäms. Han skäms när en grupp

[…] hånade och trakasserade enskilda företrädare för försvaret på Stockholm Pride 2011. […] och jag oroas över utvecklingen. […] när Anarchopride, på sin hemsida, anklagar Stockholm Pride för att ha glömt kravallerna vid Stonewall i New York. […] 

Däremot är Christoffer Aav stolt över

[…] dem i polisen och i försvaret, som lägger ner stor energi för att göra dessa myndigheter öppnare och till bättre arbetsgivare. […] att  israeliska bögar och flator vågar,och orkar, försöka göra Israel till ett bättre och öppnare land […] att fortsätta det arbete som så många har kämpat för så länge, att vara en fortsättning på en lång rad äldre syskon bakom mig, från Berlin på 20-talet, Stonewall-upproret, bögskräcken och hiv-paniken, ockupationen av socialdepartementet. […]

Tänk, så denne skribent klär mina tankar i ord! Det är precis så här jag känner. Och det är precis därför jag deltar i Pride, likaväl som jag deltog i dess föregångare, Homosexuella Frigörelseveckan. Jag har deltagit så många år jag har kunnat, med undantag för två år när jag hade privata tråkigheter. För jag känner precis som Christoffer Aav rundar av sin artikel:

[…] Jag fortsätter på mitt blygsamma vis. Jag älskar friheten och kommer fortsätta kämpa för den. […]

Nej kamrater, vi ska inte söndra Priderörelsen, vi ska hålla ihop. Tillsammans är vi starka.

Livet är kort.