Jag minns den 24 juli för sex år sen nästan helt. Eller i alla fall vissa delar av dagen väldigt tydligt. Jag hade fått besök av en gammal klasskamrat och hennes katt. De skulle tillbringa en semestervecka hos mig. Vi lastade in väskor och djur och for ner på stan. När jag kom hem ringde telefonen. Jag har bärbara lurar och de var avstängda, så det vara huvudenheten som ringde. Men jag kunde inte svara. På den tiden hade jag också telefonsvarare. Och där hörde jag min mammas förtvivlade röst.
Pappa som jag minns honom. Foto: Henrik Gedda.
Det dröjde många timmar innan jag fick tag på mamma. Men på hotellet där hon och pappa vistades på semester sa kvinnan i receptionen att det hade hänt nåt otäckt när mamma och pappa var nere och badade. De var nu på väg till sjukhus i Jönköping. Jag skulle vara beredd på det värsta, sa hon. Det värsta…
Jag ringde sjukhuset i Jönköping, men fick inga som helst besked. Jag kunde inte pappas fyra sista siffror i personnumret. Ändå lovade de på sjukhuset att ringa tillbaka med besked. De har fortfarande inte ringt.
Till sist ringde mamma. Och det värsta var verkligen det värsta: min älskade pappa, som jag pratat med kvällen innan i mobilen, en lång stund, var död. Han hade drunknat.
Min kompis packade ihop sina grejor och tog med katten och mig ut i bilen. Hon körde mig till Vadstena där en god vän till pappa tog vid och skjutsade mig sista biten ner till Småland.
Jag vet inte hur många gånger jag hörde mamma berätta den kvällen om hur hon försökte rädda pappas liv. Han hade stått i sjön, med vatten upp till knäna och plötsligt skrikit att han drunknade. Sen föll han.
I dödsattesten står just dödsorsaken som drunkning. Men varför hade han då inget vatten i lungorna?
Idag spelar det ingen roll vad som orsakade det hela. Pappa är död och kommer aldrig mer tillbaka. Det har gått sex år och jag tänker på honom varje dag. Jag får aldrig ropa på honom igen, jag får aldrig säga
Pappa!
Min gråt är inte förtvivlad idag, den är stilla. Och jag och mamma far till mammakusinen B i Fruängen över dan så att mamma inte ska tänka så sorgliga tankar.
Jag har nog inte skrivit så här öppet om pappa och det som hände tidigare. Du som lämnar en kommentar, lämna gärna en snäll sån. Jag orkar inte med elakheter idag.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag har ännu inte klarat att radera hans telefonnummer i mobilen trots att det gått mer än ett halvt år sedJag känner så med dig, och inte får man veta exakt vad som ändade deras liv. Jag fick ändå vara med och vaka in slutet. Var rädd om er båda två!
kRAM
Min enda glädje i det hela är att jag pratade med pappa, länge, i mobilen kvällen inte. Detta var ovanligt, eftersom det alltid var mamma som styrde. Och en glädje till för pappa är att döden nog kom fort. Han hade verkligen hatat att ligga i en sjuksäng.
Jag tror att jag har kvar pappas röst på telefonsvararbandet…
Kram till dig!!!
Tankar
Kramar
Tack! Och kramar tillbaka
Kram
Kram
Så ledsamt, förstår att det kan vara svårt att prata om.
Du är väldigt lik din far, stilig man!
Hoppas du och din mor får en bra dag idag, trots sorgen.
Ha dé!/Kram
Det är mycket ledsamt och det är först nu som jag pratar/skriver om känslorna och frågetecknen. Men det finns mer, får ta lite i taget.
Pappa var stilig, jag är inte särskilt snygg.
Tack, vi ska nog ha en bra dag!
Kram!
En stor varm kram från mig Tofflan.
Jag förstår din sorg och saknad, även om jag har båda mina föräldrar i livet. Jag saknar och pratar med min farmor varje dag, trots att hon varit död i 10 år.
Jag önskar dig och din mamma en fin dag trots sorgen.
Tack snälla Inna för kram och tankar. Du kan inte förstå MIN sorg, det kan ingen, men vi har var och en egna sorger att bära på.
Kram!
Önskar att några av dina frågetecken kunde bli uträtade. Det är en del i sorgearbetet, att få reda på hur och varför, det är konstigt att ni inte kan få reda på mer än vad ni fått.
Tack för att du delar med dig av det här tunga. Jag lider med dig och din mamma. En kram är allt jag kan bidra med. 😦
Tack kära syster för dina, som alltid, kloka ord! Och kramen.
Kram!
Tyvärr så läker ju inte såren med tiden utan man lär sig (på något sätt) att leva med sina sår och ärr…. Hoppas i alla fall att du har/får en fin dag där de ljusa minnena överväger. Kram
Jo, så är det. Man lär sig leva med det som gör ont.
Vi har haft en fin dag, tack!
Kram!
Åh, sorgligt, och oerhört jobbigt med frågetecken! Du är faktiskt väldigt lik din far, stiliga båda två. Stor kram – livet är kort!
Stor kram till dig! Såg du att vi vinkade till dig när vi for förbi dig idag???
Jaaaadå jag har viftat hela dagen! 😀
Eh… och det kom inga män och satte på dig en tröja med knäppning bak då?? 😉
Det blir inte lättare med åren, men lite mer uthärdligt för varje år som går.
Det ser ut som om det blev en bra årsdag för dig och din mor med besöket i Frä ( kollektivtrafikens förkortning på Fruängen).
Kramar till dig.
Sant, helt sant!
Det blev en bra dag, det var skönt att åka till ”Frä”! 😀
Kram!