Summering av dag och planer för morgondag

Det har varit en bra dag. Jag har inte haft ont, som igår, men håret faller av mig.  Det har med blodet att göra, har jag fått höra. Bristerna i det, vill säga. Själv har jag så svårt att tänka sjukdom, jag vill tänka friskdom.

Mamma försöker prata om det som hände för sex år sen av och till i kväll. Jag orkar inte lyssna. Jag vill inte höra. Jag vill inte höra det en gång till. Det handlar inte om att jag lägger nån skuld på henne, det gör bara så ont att… Tja, du förstår.

Vi fick med oss en alldeles underbart doftande bukett. Den står i en av morfars vaser på vardagsrumsbordet och sprider rosdoft. Påminner om pappa, på sitt sätt, för han hade också gula favoritrosor vid huset.

Påminner om pappa. 

I morgon går livet vidare som om inget har hänt. Ändå är det så mycket som har hänt de senaste åren. Vi har tänkt oss en utflykt till min arbetsplats, men mamma vill bara se huset utifrån, inte gå in. Det känns ju lite… märkligt. Det är väl shopping som hägrar, kan jag tänka. Mycket roligare än att glo på ett kontor. Jag har föreslagit att vi hämtar kycklingspett från thaikiosken innan vi åker och tittar på skor. Ååå, hur ska jag palla, det lär ska bli varmt i morgon…

Eventuellt blir det en tur till Gamlis också. En fika där i solen. Eller skuggan. Skönt att vara utomhus om det är finväder. Men ingen av oss orkar gå så mycket. Då får vi sitta stilla och bara… typ fika… Min onda häl tackar mig för dagen, kan jag meddela!

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag i Fruängen eller Foppatofflor är rätt OK ;-)

Vi kom iväg vid elvatiden idag – och vi var bjudna på kaffe i Fruängen på förmiddagen. Nej, ekvationen gick inte riktigt ihop, men vi hade förvarnat den übersnälla mammakusinen B om vår sena ankomst.

Söder om söder åkte vi (och bara lite fel så jag gjorde en spännande manöver). Det var varmare där och soligare. Kaffe på bakgården i solens sken, detta sken som vi inte fått så mycket av denna sommar.

Kaffekusinerna mamma och B. Kakorna var förstås hembakade.

På bordet stod en bukett vilda blommor. Mammakusinen B erkände att hon lider av blomplockningsfetischism. Hon liksom kan inte låta blommor vara utan vill plocka med dem alla!

Vilda blommor på bordet.

Huset där mammakusinen B och hennes A bor har gräsmattor, blommor och träd både på baksidan och framsidan. Och så växer där smultron…

Smultron fanns det gott om på tomten.

Underbara rosor, både röda och gula. En gulfick vi med hem, röda får du se här:

Vackra röda rosor.

Mammakusin B fyller år lite före mamma och hade fått trisslotter av mamma. Dessa inbringade en vinst som hon använde till att inhandla foppatofflor. Lila foppatofflor. Naturligtvis häcklade jag henne och retades, men när hon demonstrerade hur fint de matchade med servetterna tänkte jag att de ändå är rätt OK.

Lila foppatoffel med matchande servett.

Mammakusinens man A hade stuckit till skogs för att plocka blåbär och svamp. När han så småningom kom hem hade han en megakorg full med gula kantareller och även blåbär, fast i hink för sig, dårå. A är en riktig tryffelhund!

Herr Kantarell himself. 

Mamma och jag fick sniffa på var sin guling. Och trots att jag nyss hade ätit underbart god lax med härlig potatis, dillsås, illröda tomater och vitlöksbröd tuggade jag i mig svampen rå. Mamma visste inte riktigt vad hon skulle göra med sin kantarell.

Vad gör jag med denna?

Dessert bestående av bland annat smultron och nyplockade blåbär samt kaffe serverades på framsidan. Det smakade ljuvligt!

Kan en dessert vara ljuvligare än så här?

Vi fick se foton av resten av familjen. Mina sysslingar är tre i den här familjen och barn har de allihopa, typ 2 + 3 + 2. Jag har inte träffat nån av de yngsta, mina två kvinnliga sysslingar fick jag träffa förra året. Då hade vi inte setts sen vi var barn…

Roligt och intressant var det också att få ta del av mammakusin B:s släktforskning, som hon bland annat samlat i prydliga pärmar. Här fanns brev, kort, personliga beskrivningar av nära och kära, bouppteckningar, vigselbevis… ja, det mesta…

Värdparet A och mammakusinen B.

Vi fick med oss en påse hem fylld med smaskens – kantareller, morellsylt och kakor – och en fin bukett blommor från trädgården. En blomma hade fallit av och den tänkte jag ha i håret.

En blomma till håret?

Stort TACK för en trevlig dag i gott sällskap som skingrade tunga tankar!!! Vägen till Uppsala är inte lång…

Livet är kort.

Read Full Post »

Sex år sen

Jag minns den 24 juli för sex år sen nästan helt. Eller i alla fall vissa delar av dagen väldigt tydligt. Jag hade fått besök av en gammal klasskamrat och hennes katt. De skulle tillbringa en semestervecka hos mig. Vi lastade in väskor och djur och for ner på stan. När jag kom hem ringde telefonen. Jag har bärbara lurar och de var avstängda, så det vara huvudenheten som ringde. Men jag kunde inte svara. På den tiden hade jag också telefonsvarare. Och där hörde jag min mammas förtvivlade röst.

Pappa som jag minns honom. Foto: Henrik Gedda.

Det dröjde många timmar innan jag fick tag på mamma. Men på hotellet där hon och pappa vistades på semester sa kvinnan i receptionen att det hade hänt nåt otäckt när mamma och pappa var nere och badade. De var nu på väg till sjukhus i Jönköping. Jag skulle vara beredd på det värsta, sa hon. Det värsta…

Jag ringde sjukhuset i Jönköping, men fick inga som helst besked. Jag kunde inte pappas fyra sista siffror i personnumret. Ändå lovade de på sjukhuset att ringa tillbaka med besked. De har fortfarande inte ringt.

Till sist ringde mamma. Och det värsta var verkligen det värsta: min älskade pappa, som jag pratat med kvällen innan i mobilen, en lång stund, var död. Han hade drunknat.

Min kompis packade ihop sina grejor och tog med katten och mig ut i bilen. Hon körde mig till Vadstena där en god vän till pappa tog vid och skjutsade mig sista biten ner till Småland.

Jag vet inte hur många gånger jag hörde mamma berätta den kvällen om hur hon försökte rädda pappas liv. Han hade stått i sjön, med vatten upp till knäna och plötsligt skrikit att han drunknade. Sen föll han.

I dödsattesten står just dödsorsaken som drunkning. Men varför hade han då inget vatten i lungorna?

Idag spelar det ingen roll vad som orsakade det hela. Pappa är död och kommer aldrig mer tillbaka. Det har gått sex år och jag tänker på honom varje dag. Jag får aldrig ropa på honom igen, jag får aldrig säga

Pappa!

Min gråt är inte förtvivlad idag, den är stilla. Och jag och mamma far till mammakusinen B i Fruängen över dan så att mamma inte ska tänka så sorgliga tankar.

Jag har nog inte skrivit så här öppet om pappa och det som hände tidigare. Du som lämnar en kommentar, lämna gärna en snäll sån. Jag orkar inte med elakheter idag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sankte Per

Nån mördar gamlingar i Staden. Nåns hund attackerar ett barn. Nån är sexuellt vidlyftig. Och några är experter på att norpa andras saker. Detta är ingredienserna i Björn Hellbergs Sankte Per, som jag lånat av Fästmön och just läst ut.

Spänning i Staden.

Det hela börjar med att en begravningsentreprenör får ett märkligt telefonsamtal. Så småningom tar begravningsentreprenören kontakt med polisen Sten Wall. Och sen börjar nån mörda gamlingar.

Den här Sten Wall-deckaren är spännande. Det är visserligen ett antal historier på gång samtidigt och jag får inte alla att gå ihop ens i slutet. Men hösten ger en mörk och bra ram för dessa otäckheter.

Högt betyg!

 

Read Full Post »