Jag funderar på det här med att ge bort sånt som man själv har fått – och att ersätta sånt man har haft sönder. Det är faktiskt så att jag inte ger bort nånting som jag själv har fått – utan att fråga givaren om det är OK. För det känns verkligen konstigt att ge bort nånting som nån i största välmening har gett en. Och ärligt talat ger jag ytterst sällan bort saker jag själv har fått. Jag tycker att det är ganska fräckt att ge bort andras gåvor.
Det finns till exempel i min ägo en fin diamantring med vitt guld. Jag fick den till min konfirmation av mamma och pappa och jag har aldrig burit den. Ringen är fin, men jag är inte överförtjust i vitt guld och jag gillar inte ringar där stenen/stenar sticker ut. Det är för opraktiskt för mig, helt enkelt. Men den här ringen kan jag inte ens fråga mamma om jag får ge bort! (Vem skulle jag ge den till, för det första?) Ringen är ett minne. Ett minne från en dag som var ganska häftig eftersom jag var ensam konfirmand.
En annan sak som snurrar är när man har sönder nåt på ett kalas. Hur hanterar man det? Jag minns en middag – ingen fylleorgie – jag var på. Vi serverades rödvin till maten, men jag var absolut inte påverkad när vi efter middagen spelade TP, tror jag. Trots det lyckades jag vispa till mitt glas så att rödvinet flög ut över den vita linneduken, en av värdinnornas vita blus samt en ljusblå sidenmatta från Kina…
Naturligtvis skämdes jag som en hund och lovade att fixa kemtvätt av mattan och om det inte lyckades lovade jag att lämna ersättning i form av pengar. Den andra värdinnan, hon som inte fick sin blus nerstänkt, var mycket tveksam och sur. Mattan var nämligen köpt i Kina och nån resa dit hade jag självklart inte råd att betala! Klart att det var urtrist, men det var en OLYCKA!
Jag hamnade ute i kylan – som den här vinflaskan.
Jag undrar vad Magdalena Ribbing säger om detta? I vart fall tycker hon att det inte är snyggt av en värd att göra en ekonomisk förtjänst på en olycka. Men antingen köper man nåt likadant som det man har haft sönder eller så ger man ersättning för det.
Hur som helst, jag ordnade kemtvätt – och de som utförde tvätten lyckades få bort vinfläckarna! Men jag har aldrig mer umgåtts med paret. Otroligt trist när det blir så, fast om man vet med sig att man ska bjuda på middag på ett trångt utrymme, då flyttar man nog undan sånt som man är jätterädd om. Till exempel ljusblå sidenmattor, inköpta i Kina…
Åhh, vilken jobbig känsla att spilla så där! Men har man en matta framme i kombination med vin så får man väl räkna med att en olycka kan hända? Jag hade inte haft en oersättlig souvenir från Kina på golvet, i alla fall…
Jag skulle definitivt ha flyttat mattan bort från bordet där vi skulle äta och dricka rödvin, ja…
Om man är så rädd om sina saker så får man väl ha ett ”utställningrum” där folk får titta in men inte använda. Är man jätte rädd om något tycker jag man får lägga undan det när man har gäster. Allla VET att när man äter o dricker kan man spilla/tappa saker.
På min bröllopsfest så var det ett barn som satte i halsen något grymt och kunde inte andas. Föräldrna försökte få upp det som fastnat i halsen på barnet men lyckades inte. Jag hade just gått en livräddningskurs för små barn och jag lyckades få loss matbiten som fastnade i barnetsmun. Alla var vi glada att barnet mådde bra igen och fick luft. Barnet spydde ned hela min bröllopsklänning på framsidan. Föräldrarna erbjöd inte ens att betala kemtvätt av min bröllopsklänning. Det tyckte jag de borde gjort faktiskt.
Jaa visst borde folk ha ”utställningrum” om de är rädda om vissa saker?! Det var en bra idé 😉
Oj, vilken grej, på ditt bröllop och allt! Men visst 17 skulle föräldrarna ha erbjudit att betala kemtvätt! Det var ju din prinsessklänning!!!!! 👿
Apropå din ring, gör om den så den passar dig. Vitt guld kan bli rött när dom smälter ner ringen och diamanter kan dom bädda ner så dom inte sticker upp. Inga problem, du kan få förslag av guldsmeden.
Fast det vill jag ju inte heller, eftersom den är förknippad med ett starkt minne. Nej, den ska varken ges bort eller göras om!