Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 26 juni, 2012

I serien Få mig själv att skratta zoomar jag nu in… mina strumpor. Och inte vilka strumpor som helst, mina roliga strumpor.

Ett par, dem med hundar på, visade jag ju upp i förra inlägget. Överhuvudtaget tycks jag ha en förkärlek för djur – på mina strumpor. Ja, jag gillar djur i verkligheten också, det vill säga hundar. Katter är rovdjur, hästar är stora och luktar illa, kossor är dumma, getingar är ilskna (och jag är skiträdd för dem!) och kycklingar äter jag. Moahahahahaaa… 😈

Men åter till mina strumpor. Jag har nyss hängt tvätt och på mina strumpor har jag bland annat sett följande från djurvärlden:

  • ugglor
  • möss
  • storkar
  • hundar
  • apor
  • krokodiler
  • tassar, troligen från hund

Bara i den här maskinen tvätt jag nyss har hängt…

Sen vet jag att det finns strumpor med rivjärn som jagar ostar på och morötter som blir jagade också av rivjärn, tror jag i min strumplåda. Det är nog mina sjukaste två par strumpor…

Morotsstrumporna.

Strumporna på vilka rivjärn jagar ostbitar.


När jag tittade efter nyss
noterade jag att jag bara hade ett enda par strumpor med nån människa på. Och det såg ut som Lenin… Kanske inte mina favoritstrumpor. Nä, mina favvisar är nog dessa, som jag gärna har på fredagar:

I love beer-strumporna är mina favvisar.


Och nu måste jag ju fråga dig,
hur det ser ut i din strumplåda och på dina fötter. Vad har DU för figurer på DINA strumpor???

Annonser

Read Full Post »

Nej jag har hittills aldrig blivit arg där jag jobbar idag. Och det är väl tur för alla inblandade. Men tro inte att jag för den skull blivit nån sorts moder Teresa. Närå, privat kan jag tända till fortfarande. Vi var på ICA Heidan och handlade när vi hade slutat jobba. Det enda som stör oss där brukar vara människor som luktar illa (typ rök) eller som skriker åt sina barn eller så. Det brukar med andra ord vara trevliga stunder. Ofta skrattar vi åt sånt vi hittar i fyndlådan – WT-varning!  Idag såg jag ingen fyndlåda, men Fästmön hittade denna mobilväska och undrade vem vill ha, liksom? Gå omkring med en tamponglogga…

Sniggt med en mobilväska med en tampong-logga på? Not! Men notera att faktiskt står ”Detta är ingen leksak. Ej lämplig för barn under tre år.”


I kassan fick jag inte köpa bara TV-tidningen
utan var tvungen att köpa den kvällsblaska som ger ut den också. Jädra nitisk kassörska! Jag minns inte sist jag blev tvingad att köpa blaskan till. Så då blev jag arg. Jag blev så arg att jag väste nåt i stil med

Jaha, då går vi aldrig mer hit och handlar den TV-tidningen!

Som om tjejen i kassan skulle bry sig om det! Anna skämdes. Det var nästan så att jag tog blaskan mellan tummen och pekfingret efter att jag hade betalat den och slängde den i en papperskorg intill kassan. Men så kom jag på det där om att jag behöver träna på att behärska mig så att h*n med kalla fiskögonen rent av skulle kunna vara stolt över mig. Bara muttrade lite allmänt surt.

På apoteket hämtade jag ut medicin (nej, inget lugnande eller psykofarmaka, jag äter corpofarmaka, eller vad det heter när det är för kroppsliga åkommor). Tidigare idag blev jag tipsad av en kär vän om att jag verkligen INTE borde strunta i min onda fot, så jag shoppade loss och inhandlade även hälinlägg för en dyr penning. Får se om det funkar. Värt att testa är det i alla fall. Eftersom jag fick lön idag känner jag mig ju som miljonär, så pengar är inget problem. Inte idag…

För onda hälar. 


Hemma i New Village möttes vi
av ett ihållande borrljud och nu blev till och med den tämligen timida Anna lite arg. Man undrar, som sagt, om somliga bygger ett hus i sin lägenhet med tanke på att de har renoverat den sen i november förra året eller nåt.

Vi gnagde på varsin kycklinghalva. Annas var utrustad med ett funktionshinder – ingen vinge. Min halva var normal. Tvättmaskinen har tvättat tjockis-svart och vi har druckit kaffe, till det åt jag två (2) chokladbitar (så att jag ska bli ÄNNU tyngre, så att jag får ÄNNU mer ont i fötterna). Men inte heller det fick mig att skratta.

I kväll är det första delen av sommarens hela två (2) avsnitt av Morden i Midsomer. Jag tycker att det är jättetrist med enbart två avsnitt – Morden i Midsomer ÄR så mycket sommar för mig, även om klassen på serien har sjunkit en hel del genom åren. En sorts program som däremot ökar är alla jävla allsångsprogram. VA?! Kan inte folk sjunga för sig själva, hemma i duschen eller nåt? Måste skiten visas på TV?! Det är Måns på Skansen fast på SvT (kolla vilka kritvita tänder han har i sidhuvudet jämfört med bilden längre ner på hemsidan…) och Lotta på Liseberg på TV4. Och sen såg jag nåt norskt allsångsprogram som börjar på torsdag i TV7. Maj gadd!..

Men sen fick jag skratta lite, för i kväll, efter Morden i Midsomer, kommer ett program som skulle kunna vara signerat Yours truly. Det är ett brittiskt program som heter Extra gnälligt. I fyra halvtimmeslånga delar gnäller ett gäng medelålders kvinnor om olika saker. I kväll är det om datorer. Om det hade handlat om tvånget att köpa kvällstidningar för att få den eftertraktade TV-bilagan hade jag kunnat vara med. Gratis. Och så skrattade jag lite åt programmet, mig själv och mina roliga strumpor med hundar på.

Roliga strumpor.

Read Full Post »

Urrrrk! Jag är ju inte så där överförtjust i penisar rent generellt, men… En del män är ju ganska äckliga när det gäller sina… organ. Och att tillaga sina kapade kroppsdelar offentligt och servera dem till priset av 1 750 kronor per portion, det måste väl de flesta av oss ändå tycka är MER än äckligt. Vidrigt, skulle jag vilja säga! (Vilket epitet man ska tillskriva dem som åt, pallar jag inte ens att tänka på…)

Vad innehåller den här rätten, tro..?


Det handlar om en japansk konstnär.
Mannen fick sin penis och sina testiklar avlägsnade i mars. Kroppsdelarna hölls nedfrysta fram till i maj när konstnären alltså hade en cookalong, kan man säga, på dem. Fem personer fick sen den stora äran(?) att äta anrättningen.

Nu har borgmästaren i staden där det hela utspelade sig anmält det hela till polisen som ska utreda. Konstnären själv säger att

[…] framträdandet organiserats för att öka medvetenheten om sexuella minoriteter av olika slag […]

Kontnären definierar sig som asexuell. Ja och nåt annat sexuellt lär han väl inte kunna vara..?

Read Full Post »

Idag var det dags för min andra avstämning på ”nya” institutionen. Fast det hade chefen där glömt bort, så jag ringde och påminde. Eftersom h*n satt upptagen fick jag vänta ganska länge på att få besök på rummet, men jag jobbade under tiden. Så klart man blir lite… störd när människor man har avtalat tid med inte dyker upp när de ska. Men jag var betydligt mindre störd än jag blev på min förrförra arbetsplats och jag mår så pass bra att jag inte visar att jag blir störd. (Till och med h*n med de kalla fiskögonen skulle ha varit stolt över mig om h*n sett mig…) Och sen… när jag fick beröm för det jag har åstadkommit… Tja, då smälte jag ju totalt! Vem vill inte ha beröm av sin chef, liksom..?

Ett enkelt sätt att ta reda på hur medarbetarna mår.


När jag jobbar använder jag mycket ny teknik.
Det är internet, hemsidor och intranät som gäller. Ofta glömmer man bort det där personliga mötet öga mot öga. Jag kämpar för att inte glömma det, men eftersom det är semestertider just nu är folk på min arbetsplats extra stressade och har extra mycket att göra att vi ibland får skjuta på möten – både en och två och till och med tre gånger. Sen blir det bra när vi verkligen ses. Att förlita sig helt på teknik funkar inte när man jobbar med kommunikation. Ett enkelt men funktionellt sätt jag noterade på mina ”resor” genom institutionerna var denna låda. Här kan medarbetarna lämna redogörelser för hur deras arbetsvecka har varit till chefen. Och tro mig. Lådan var inte tom.

Det blev lite sen lunch idag eftersom mitt möte ju blev framflyttat. Men lunchen var lätt och perfekt – svampomelett. Det klarar jag mig på till kvällen när köket i New Village ska servera grillad kyckling. Kyppan inhandlas förstås efter jobbet, varm ska den vara. Innan dess måste jag till apoteket för två av mina mediciner håller på att ta slut.

Lätt och gott.


Tillbaka efter lunch i huset där jag jobbar träffade jag M.
Vi hade en lång och bra diskussion och jag fick en rapport om hur det hade gått med min fråga, kommunikationsplanen, på morgonens ledningsgrupp. Troligen blir det en institutionsdag i september där vi grupparbetar kring planen i sin nuvarande form – precis så som jag hade föreslagit! (Alltså, det är helt fantastiskt att känna att människor faktiskt lyssnar på det jag säger och mina idéer – nu är jag INTE ironisk!!!)

Ena gaveln av huset där jag jobbar.


Jag berättade också för M om en del från mitt avstämningsmöte.
Att göra den närmaste tiden är bland annat ett förslag till en ny startsida till ”nya” institutionen samt att tillsammans med ett par, tre andra personer i huset lära mig hur skärmarna i entrén funkar och hur man lägger in information där. Jag berättade också om min förestående sjukskrivning för chefen. Hittills var det ju bara M som visste om den, men jag tyckte att det kändes mest rakryggat att säga vad som komma skall. Det handlar ju om ganska lång tid jag blir borta.

Här ska det komma nåt.

 

Det jag glömde säga till M, men som jag diskuterade med chefen, var att försöka få till nån sorts virtuellt arbetsrum på institutionens sidor på intranätet. Nån sort forum där man kan prata med sina kollegor och diskutera jobbfrågor. Institutionen är ju så stor att vi faktiskt ibland är tvungna att ta teknik till hjälp när vi ska kommunicera…

Och nu när jag blir kvar ett tag till känns det som om jag verkligen behöver göra nåt roligare av mitt kontor. Inte en blomma i fönstret finns det idag, till exempel. På glasväggen ut mot ljushallen finns tre av mina, enligt eget tycke, snyggaste höstbilder. På anslagstavlan sitter en massa lösa lappar, Picasso-vykortet jag köpte när det var öppet hus på skolan och en nytagen bild på en prins. Men när jag kom till C:s glasvägg ligger jag ännu mer i bakvattnet, insåg jag…

Rejält pimpad glasvägg till ett kontor nära mig.

Read Full Post »

Det är nog allmänt känt att jag inte gillar när folk skriver RIP om en kändis så snart denne har dött. RIP för mig är förknippat med en nära anhörig och min bekantskapskrets omfattas inte av några kändisar. Direkt. Men, jag har just nu läst att Sverker Åström har avlidit och då frångår jag min ”principer” och skriver RIP.

Sverker Åström i yngre version.


Sverker Åström föddes 1915 i Uppsala. 
Han var FN-ambassadör, diplomat och ambassadör. Han jobbade bland annat i metropoler som Washington, Paris, London och Moskva. Och så var han homosexuell. Han kom ut 2003 – som 87-åring och fick pris som Årets homo av QX året därpå. Att komma ut som 87-åring tycker jag är riktigt, riktigt tufft. Sen kan man tycka vad man vill om unga idrottsstjärnor som idag inte har behövt kämpa nån längre tid med sin sexuella läggning. En del människor är liksom lite andra sorters hjältar.

Read Full Post »

Varning för snusk!!!


Kärt barn har många namn

sägs det. Jag vet inte om det stämmer, men i morse fick jag ett nytt av Fästmön:

Brööövlåda.

Jaa, du som har samma typ av humor som vi har förstår säkert vad det handlar om. Brööövlåda = brevlåda, det vill säga skåran där bak på människor. I detta fall gäller det förstås min skåra. Jag kände flera gånger i morse hur Anna tittade på mig – även om jag inte såg det. Till sist var jag tvungen att fråga vad hon glodde på. Det var förstås min brevlåda. Den där skåran där bak.

Den exponeras ju ständigt, så det är liiite svårt att låta bli att glo!

sa Anna.

Nu är det så att jag, enligt vissas utsago, har en bullig rumpa. Dessutom är jag rätt bullig framtill, på magen, alltså (inte nån annanstans, snuskhummer!). Det gör att alla mina jeans åker ner. Endast baktill, tack och lov, får man väl säga… Men det är jobbigt, för jag får gå och dra i byxlinningen hela tiden. (Ja, min Alien ska ju bort snart, jag fick ju ett första brev om detta igår, som jag skrev om…) Hemma glömmer jag bort det – och därför exponeras brevlådan.

Men en gång visade jag den på jobbet! Det var såå pinsamt, fast samtidigt ett under att jag inte gjorde mig illa. Jag halkade nämligen på väg in till lunchrestaurangen och gick nästan ner i spagat. Tur att jag är vig. Däremot kunde jag ju inte dra upp jeansen i fallet eftersom jag var tvungen att ta emot mig i golvet. Naturligtvis hade jag två manliga kollegor med mig. På väg tillbaka till jobbet fick jag ta udden av det pinsamma och jag sa nåt i stil med:

Nu, grabbar, när ni har sett min brevlåda, kan vi ju inte längre ha några som helst hemligheter för varandra!

De skrattade gott och sen dess är just dessa båda herrar ett lunchsällskap som jag estimerar i allra högsta grad!

Och nu tror förstås du att du också ska få se min brööövlåda, men det får du inte! Den är reserverad för Anna och vissa karlar på jobbet. Skämt åsido, glo på nånting vackert och låtsas känna väldoften (nåt sånt är INTE förknippat med min bakdel!) av denna lilja som jag fotade i morse.

En vacker och väldoftande sak – till skillnad från min Brööövlåda…

Read Full Post »