Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 juni, 2012

Den här så kallade näsinfektionen motar jag med hela kroppen, lite C-vitamin brus (inte överdosera, då blir det chokladpudding i toan) och så… mitt hemliga vapen:

Mitt hemliga vapen mot förkylning.


Ett vapen som med detta inlägg
inte är så hemligt längre eftersom jag ju har avslöjat det. Men i alla fall. Onsdag innebär kycklingspett på thaistället och där… DÄR säljer de dessa ingefärskarameller som biter på förkylning. Vill jag hävda, i alla fall. Och tron kan ju, som bekant, försätta berg. Ibland. I alla fall enligt Bibeln, (1 Kor 13:2).

Jag köpte två askar för att vara på den säkra sidan. Dessutom bjöd jag en stackars intet ont anande professor från Eritrea på en karamell. Jag har inte sett honom sen dess. Men jag tänkte att just en professor från Eritrea skulle tåla dessa urstarka, sega, mjöliga godsaker. Första gången jag åt en höll jag på att smälla av! Det starka stiger rakt upp i näsgångarna och dödar säkert allt i sin väg – även ondsinta baciller. Tror jag, dårå.

I kväll och i morgon kväll står det städning hemma på agendan. Fy te rackarns så här ser ut! Överallt ligger ett lager svart – nej, jag ljuger inte! – damm. Får en ju att fundera lite över ventilationssystemet i lägenheten… Jag är klar i badrummet och i duschrummet/toan. En maskin jeans och handdukar mullrar i badrummet och innan dammningen tyckte jag att jag var värd en GB Sandwich. Glass är ju bra när man är lite sjuk, har jag hört. Ehu, ehu*…

Nä, saatteee sjuk tänker jag inte bli till midsommar. Då ska jag och Fästmön vara lediga tillsammans. Vi har inga särskilda midsommartraditioner mer än att vi äter sill och dricker snaps därtill. Nåt år vet jag att vi förirrade oss ut i skogen mitt i natten för att plocka en bukett med sju blommor att lägga under huvudkudden. Jag tror att det var den midsommaraftonen när mina så kallade kompisar partajade här nedanför och vi inte var bjudna – för att de hade börjat ta aaavstånd från mig redan då, enligt initierad källa som emellertid inte har upplyst mig om varför man tog avstånd. Vilken TUR att vi slapp gå dit!

Så här kul hade vi på ballen**!


Det är bara att hoppas på
att vi kan inta vår sill och snaps på ballen även i år. Köket blir ju inte riktigt lika mysigt. Men jag måste ju städa ifall att. Och nu är den här pausen slut. Dags för mig att ta fram vippan och studsa omkring bland svart damm och andra trevligheter.

Och ja just det… du kanske minns husvagnslägret

Husvagnslägret på en bild från tidig maj i år.


Idag har de brutit upp
och lämnat två stora, skitfula gula fläckar på gräsmattan. För gult är ju, som bekant, alltid fult.


*ehu, ehu = flepigt hostljud

**ballen = balkongen 

Annonser

Read Full Post »

Nånting händer uppenbarligen där ute. Utanför min vrå. Jag har i alla fall vaskat fram följande guldkorn i media. Och även om allt som står i tidningen inte är sant, är en del ju faktiskt det…

En vrå, inte nödvändigtvis min.


  • Sommarpresent från företagsledningen gjorde anställda till miljonärer. Det sägs att smålänningar är snåla. Men syskonparet Inger och Sixten Norhed är det definitivt inte. Deras familjeföretag, Nominit AB, tillverkar nitar och finns i Småland. Inger och Sixten har inte några nära arvingar. Därför bestämde de att företagets ägande ska överföras till en stiftelse. Och samtidigt delar de ut 114 miljoner kronor till sin personal – inklusive pensionärer. Det blir mellan en och två miljoner per skalle, beroende på hur länge man har varit anställd. Snacka om att måna om sin personal!!!
  • Julia avslöjar på Twitter vad tränarna skriker. Tyska Julia är döv och som många döva är hon bra på att läsa på läpparna. Nu avslöjar hon på Twitter vad fotbollstränarna skriker till sina spelare. Skulle ju kunna bli… en lukrativ affärsidé…
  • Tjänstemän lever lyxliv och partajar – för våra pengar. Dagens Nyheter har upptäckt att tjänstemännen på Fjärde AP-fondens kontor har ett alkoholförråd på jobbet. Ett förråd vars innehåll är betalt av dig och mig. En gång i månaden bjuds de anställda på fri bar. Alkoholinköpen bokförs inte som representation utan som personalvård. Pubkvällar kallas för informationsträffar av fondens vd. Taxin hem betalar förstås jobbet. Eller rättare sagt vi skattebetalare… Tjolahopp… Så nu gäller vissa regler för somliga, andra för andra.
  • Tofflan goes sport: Två tuppar. Jan Guillou, som jag läste på Twitter har handikapptillstånd till sin bil (kan det vara möjligt???), tycker att Zlatan-Den-Där-Bollsparkaren dödar stämningen i det svenska landslaget. Zlatan-Den-Där-Bollsparkaren kontrar med att han inte ens vet vem Jan Guillou är. Så var den tuppfajten slut. Jag har inte mycket till övers för nån av tupparna, för övrigt, så låt dem ha ihjäl varandra – verbalt.
  • F*n vad alla separerar… Lena och Per, Vanessa och Johnny, Peter Pluntky och Antikrundan med flera med flera. Kanske Berglin har rätt att det finns ett sjätte sinne i äktenskapet om det ska funka..?

Read Full Post »

Det är när man har fyllt tant som en del mer seriösa tankar smyger sig in i ens hjärna. Inte för att jag precis har varit oseriös i 50 år, men att fylla 50 är att vara mer än halvvägs till graven. Bara tio år till 60 och 15 år till pension. Om det nu finns några pengar kvar till såna som mig… Vem vet, jag kanske tillhör gruppen som måste jobba tills jag är minst 70 och stupar på min post..? Fast å andra sidan kanske jorden har gått under och då behöver jag ju inte bry mig om varken pension eller pengar.

Tofflan som tant redan tio år före födseln. Bilden är manipulerad av mig själv.


För tre år sen befann jag mig
i den djupaste förtvivlan, i svart misär, i helvetet, tyckte jag. Det var ytterst sköra trådar som höll mig vid liv. Men Fästmön, som var en av dem som höll i dessa trådar, är inte nån person som ger upp hur lätt som helst. Hon håller i tråden än idag. Och idag har jag inga tankar på att ge upp livet, det som är en gåva till oss alla.

Det senaste året har det hänt en hel del bra saker i mitt liv. En grej som tillhör kategorin Bra skeenden är den fantastiska arbetsplats jag har förmånen att få gå till varje vardag – ett tag till, vad jag vet. Jag arbetar i en oerhört stimulerande och intellektuell miljö, bland forskare och doktorander som jobbar med frågor som berör oss alla. Frågor som

Vad innebär människans påverkan på miljön för framtiden?

och

Hur ska vi minska de farliga utsläppen vid såväl lantbruket som vid transporter av det lantbruket producerar?

och

Hur klarar vi den framtida livsmedelsförsörjningen när så många människor svälter idag och det ändå finns ett matsvinn?

Jaa, när man läser de här frågorna och verkligen tar in dem skulle man kunna bli djupt deprimerad… Men depression är det sista jag ser hos dessa unga män och kvinnor som drivs av denna, för mig så gott som omöjliga ekvation:

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på det vi har? 

Idag vet vi ju vad vi har, men om morgondagen kan man sia. Eller forska. För så klart att prognoser är viktiga när man jobbar med frågor som mat, miljö och befolkning. Och det är dessa saker ”mina” forskare och doktorander jobbar med. Med ett driv och ett engagemang som är enormt! Som icke-forskare i den här miljön är det rent omöjligt att inte påverkas av energin…

Det är omöjligt att inte påverkas av energin här.


Jag säger ofta till dem
att de inte inser hur många fantastiska saker de faktiskt gör för framtiden, för de är själva så förbenat blygsamma. Hade jag varit en av dem hade jag skrutit tills jag hade spruckit, typ. Men det ligger i min roll som kommunikatör att skryta åt dem. Att lyfta fram dem. Att visa allt bra de gör idag och för framtiden. Och framför allt, att de ger tanter som mig ett hopp om att det finns en framtid därför att det redan nu existerar smarta människor som vill åstadkomma bra saker så att vi övriga dödliga kan leva ett tag till.

Nej, idag är jag inte så sugen på att dö. Jag vill leva ett tag till. Det är därför jag lägger mig under kniven, kanske redan i sommar, för att i höst förhoppningsvis få fortsätta att tillbringa vardagarna – ända till pensionen – med dessa

miljömuppar,

som en del skulle säga.

Hjältar, 

skulle jag säga.


Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av 
Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare/

Read Full Post »

Nej, min kropp kämpar just nu mot en förkylning, helt klart. Jag vågar inte C-vitamin-chocka mig eftersom det gick som det gick sist med magen, men nog har jag tagit en eller två brusisar både igår kväll och i morse. Förhopningsvis försvinner kylan jag känner, den kyla som har gått från näsans yttersta spets och som just nu befinner sig i bakre delarna av näsgången. Mycket nässnack här, men du måste tänka på att jag ju har en skitstor kran och att det blir jättebesvärligt när jag blir förkyld. (Jag kan bara föreställa mig hur en otit skulle vara, med mina elefantöron…)

Kranen är skitstor.


I morse hade jag minsann ingen lettisk ostkaka
att frukostera på, men jag träffade Lucille utanför porten och kunde tacka henne. Vi pratade åkommor och lite annat. Under tiden vi stod där passerade en Icke-Person.

Konstigt, h*n brukar hälsa…

sa Lucille.

Ja, ja,

svarade jag,

h*n hälsade ju inte för att du står här och pratar med mig.

Gissningsvis hatar Icke-Personen mig lika mycket efter tre år som jag hatar Odjuret (fast det är tre och ett halvt år för mig.). Jag kan inte ta tillbaka mina ord, även om de var elaka, för jag står för dem. Samtliga inblandade hade alias och om man då själv kände igen sig måste jag ju ha träffat lite rätt. Träffat ömma punkter. Jag har inget att säga till mitt försvar, mer än att jag var arg på allt och alla just då. Sviken. Och jag slogs mot hela världen, även mot Icke-Personer som egentligen inte betyder ett skvatt för mig.

Tiden går och även om jag är hatad och hatar, känns det inte längre så svårt. Det finns snälla människor omkring mig, som Lucille, och som H, som jag också brukar heja på och prata några ord med. Märkligt att skvallerkärringarna inte informerade H… Men gissningsvis hade de fullt upp med att rasa över mig. Och mina ord.

Varje dag när jag kommer till jobbet brukar jag hälsa på den första jag möter med ett äkta leende. För här finns bara människor som är snälla mot mig. Då är det inte svårt att vare sig le eller vara äkta själv. Och när jag kommer in i hissen pratar den småländska med mig, nåt som gör mig lite full i skratt. Tänk, jag jobbar i ett hus där hissen pratar småländska…

Talking of which, nu ska jag jobba!

Read Full Post »