Pricka barn och skita normalt

I morse läste jag en notis i lokalblaskan om en finländsk dam som tycks ha som sport att pricka in barn vid övergångsställen. Med pricka in menas att hon saktade ner sin bil när hon närmade sig, men gasade på när barnen gick över gatan. Hittills har det inte skett nån svårare olycka, värsta blessyren har hittills blivit skrubbsår. Men ändå. Detta är riktigt elakt, tycker jag som själv är så himla elak. Fast så riktigt så elak som den finländska damen är jag ICKE!

Uppenbarligen är jag inte totalt elak. Inte mot barn, i alla fall.

I skrivande stund borde jag inte alls förfasa mig över elaka finländska damer utan förbereda min lilla dragning som jag ska ha klockan tio. Men i stället  passade jag på att starta hemma-datorn. Ska strax åka iväg till introduktionen. Det känns trist att jag måste bryta mitt i – vid kaffet, dessutom – men det är chefens önskan. Och jag vill väl också förstås berätta om mina tankar med kommunikationsplanen.

Det ser ut att bli en ny, fin dag. Solen lyser, himlen är blå och gräset är underbart grönt. En del får röda ögat och kli i hals och näsa av våren. Jag tillhör de lyckliga som slipper såna besvär. Mina ögon är fortsatt blå.

Första dan utan de förhatliga tabletterna som är svåra att svälja, runda och tjocka precis som jag, frätande om de fastnar. Tabletterna som gör mitt bajs svart. Bara det… Att få tillbaka normalfärgen… Det kan tyckas vara en skitsak, men jag har alltid velat vara normal… (Jag vet att jag aldrig blir det, fast man kan ju låtsas lite.)

Dags att borsta tand och dra sig mot jobbet!

PS Alla finländska kvinnor är förstås inte damer. Och naturligtvis är de inte elaka heller. Jag känner enbart snälla finländska kvinnor.