Det finns snälla människor, som sagt…

Det är svårt för mig att lita på människor igen. Det fanns en Toffla före och nu finns det en annan efter. En misstänksam en. Men att prata om det och att få höra om vissa erfarenheter och förtroenden av tufft slag från den som sitter mitt emot vid lunchbordet hjälper. Lindrar. Idag delade jag mycket med den kloka L!

Lunchen blev, för övrigt, en strid ström av återseenden/möten med vänliga ansikten. Sånt lindrar också. Plötsligt hörde jag fru Chef 1:s röst, sen dök J upp. Och så S och G från min nuvarande arbetsplats. Det var en märklig känsla att inse att jag faktiskt var bekant med majoriteten av personerna på lunchrestaurangen den stund jag var där…

Hemma i New Village baxade jag in vinterdäcken i kallförrådet. Det är ett riktigt skitgöra! Däcken är tunga och säckarna de ligger i skitiga. Jag kan köra ganska långt fram, men ändå inte helt intill. Trött och svart om händerna granskade jag innehållet i min postbox och fann bland annat detta:

I ett paket låg bland annat en påse från Glitter. I ett kuvert låg ett brev från en Rickard Sjöberg, som jag inte känner. Brevet ska jag returnera så snart jag kommer till en gul brevlåda. (Jag har strukit över mitt namn och skrivit ”Åter avsändaren. Ej beställt material.”)

I det bruna paketet fanns ett rött kuvert med en rejäl biopeng, ett grönt kuvert med ett kort med en orange pippi på samt ett paket med orange hjärtan på. I hjärtepaketet en bok. Tack snälla, snälla Syster Dyster, som var bortrest när jag fyllde år, men som kom ihåg mig i efterskott! Du skulle inte ha… Men jag blev så glad!!! 

Syster Dyster borde byta namn till Syster Snäll! TACK!

Det finns snälla människor, som sagt… När ska jag lära mig att de allra flesta människor inte vill mig ont???