Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 april, 2012

I kväll gick näst sista delen av SvT:s dokumentärserie om livet efter bröllopet, Så levde de lyckliga. Jag tycker att det har varit en bra serie, även om vissa avsnitt har varit bättre än andra.

Barn igen, dårå…


Som vanligt
handlade det om barn. Och kriser. Johanna och Peter var med i en bröllopstidning. Hon designade smycket hon bar under vigseln. Han friade med en handduk under knäet eftersom han inte ville smutsa ner sina vita byxor. Men när de fick barn föddes den lilla flickan alldeles för tidigt…

Annika och Johan var paret som inte alls var ett par först. När de träffades var Johan nyseparerad, men Annika blev kär direkt i honom. Efter ett tag flyttade de ihop – fast de var inte ihop. Så träffade Johan en tjej. Och sen…

Lotta och Per träffades via nätet. Pers frieri var mycket genomtänkt och romantiskt. Men ett halvår efter vigseln kom krisen – tillsammans med arbetslösheten.

Det är fortfarande en bra serie, detta, men jag känner att varje avsnitt är lite likadant. Ett par träffas, de gifter sig, nån sorts kris uppstår och före eller efter den får de barn. Allas historier verkar sluta lyckligt och jag undrar om det är så i verkligheten. Samtidigt vore det kanske svårt att få par som det inte har gått så bra för att ställa upp i en TV-dokumentär.

Lite grann tycker jag att serien befäster gamla föreställningar om äktenskapet som grund och förutsättning för familj. Dessutom är det inte alla par som väljer att skaffa barn och det är lite tråkigt att inte fler såna par syns i serien.

Men jag gillar den här serien just därför att den visar upp ganska vanliga människor och att kriser kan drabba vem som helst, även vanliga dödliga.

Kvällens program får högt betyg, men inte högsta.

Read Full Post »

Varning! Inlägget innehåller bilder på en fuling!


Jamen jag hann ju inte till jobbet i tid
för institutionsinformationen, men det fanns STOOORA kanelbullar kvar. Fika blev det alltså tid för! Satt ner en stund och lyssnade på ett arbetsmöte som jag inte kunde låta bli att lägga mig i. Sen var det in på kontoret igen för att ringa upp dem som sökt mig. (Jag sa väl att en tjänstemobil står på jobbönskelistan???)

Först en telefondiskussion kring en trycksak, där det är viktigt att vara lyhörd och diplomatisk samtidigt som man är grafisk polis. Fixade balansgången och den jag talade med var nöjd och glad. Jag gör alltså inte bara folk illa. FNYS åt vissa håll…

Lokalblaskan hade ringt och sökt mig och det visade sig att jag var försvunnen från deras fotoarkiv. Men det var jag ju inte, det var bara nån som hade fajlat mig under fel efternamn. Dessutom tänkte man kalla mig för Tufflan och det är ju liiite fel nick. Jädra tur att familjeredaktören och jag fick kontakt, för övrigt, för h*n hade dessutom gett mig fel förnamn i texten också. Tre fel av tre möjliga på namnen… Jag bara undrar lite hur ofta det är så här och tidningen INTE kollar av med berörda innan tryck…

Den här personen hade fått ett helt annat efternamn i fotoarkivet. I texten som ska tryckas hade det blivit fel förnamn. Men näsan är lika gigantisk som i verkligheten. (Foto: Hans Ericson, UNT)


Jag försökte leta bilder från bloggen
som kunde användas och svor lite för mig själv. Hade blivit liiite gladare om de ringt från tidningen medan jag var hemma idag på förmiddagen. Mitt privata fotoarkiv hemma är nämligen lite större än det som finns i cyberspace. lite större. Men jag hittade en seriös bild och en knäpp bild som jag mejlade över. I samma veva dök kollegan J upp med kameran på magen för att fota var och en till en fototavla över institutionens medarbetare. Så bra, för då kunde jag kanske skicka över en av dessa bilder, tänkte jag. Tills jag såg bilderna… Jag är ju helt skev! RAH! 

Inget fel på fotografen, men motivet är ju helt skevt! Dessutom gör jag reklam för kläder med krokodil på, precis som den där norske otäckningen. Inte bra… (Foto: JS)


Men familjeredaktören mejlade strax
att de hittat mig i fotoarkivet och så kunde vi klara ut de textmässiga felen också. Bra, alla nöjda och glada. Tror jag. Själv hinner jag väl bara se mig i tidningen innan Fästmön och jag drar iväg på vårt eget lilla party i dagarna fyra, typ.

Read Full Post »

Idag på förmiddagen får jag besök av några fönstermän. Ja, jag TROR att de är män, men det vet jag ju inte förstås. Vår bostadsrättsförening ska byta alla fönster i de cirka 300 lägenheterna. För att det ska bli rätt och riktigt måste nu samtliga fönster och balkongdörrar mätas. Vad jag har förstått kommer de till min lägenhet först, så jag bad att få jobba hemifrån tills de har varit här. Jag började redan igår kväll och satt två timmar med en översättning. Idag la jag sista blicken och handen på den i ungefär en halvtimma och nu är den ivägskickad till forskaren som senast i eftermiddag ska skicka in en ansökan. Frågan är vad jag ska göra nu?

Så här såg det ut utanför mitt kontorsfönster i fredags.


Vädret verkar tack och lov bli bättre.
Solen gör tappra försök att bryta igenom, men lyckas inte helt. Det är i vart fall varmare. I kväll måste jag börja fundera vad jag ska packa ner i min väska på hjul till vår lilla resa. Det är svårt när man inte vet om det ska bli varmt eller kallt, kanske snö, eventuellt regn eller möjligen sol. Vädret är som vi aprilbarn – synnerligen omväxlande. Svårast är nog att veta vilka ytterkläder jag ska ta med. Man kan ju liksom inte ta flera olika jackor utan en. Och nu har jag provat en tjockis-svart vårjacka som är lång, men ganska tunn. Den tar jag – trots att jag ser ut som en korv i den. Nya gympadojorna ska också med, för jag räknar med att gå ganska mycket. Men sen…

Fönstermännen kommer om en timma. Jag har tvättat mig, klätt mig, bäddat och jobbat en stund. Vad ska jag göra nu? Troligen äta frukost och läsa lokalblaska. Men det är konstigt, för jag känner mig redan rastlös. Jag undrar så hur jag fick dagarna att gå för mindre än ett år sen. De ändlösa dagarna när jag försökte hänga upp tiden på små krokar – för att sen då och då bara falla och bryta ihop i ren förtvivlan. Utan Fästmöns dagliga omsorger hade jag inte suttit här idag. Utan snälla mammas extraslantar då och då hade jag inte heller suttit här. Och utan de gamla vänner som stannade kvar och de nya som tillkommit under resans gång och som har stannat kvar (en del bara passerade…) hade jag varit noll och intet. Det här tänker jag på varje dag. Varje dag.

I kväll blir det packning och sen förstås TV – tisdagar är min stora TV-kväll. Näst sista avsnittet av Så levde de lyckliga visas klockan 20 på SvT, tätt följt av Desperate Housewives klockan 21 på Kanal 5.

Vad ska du göra i kväll?

Read Full Post »