Det sägs att tanten genomgår nån sorts återupprättelse eller rentav en renässans. Samtidigt är det många som kämpar mot de gamla bilderna av en tant. Jag minns när jag var liten och den tidens tant: hon var tjock och hade stora tuttar, kappa och hatt och så skulle hon allt baka kakor och fika.
En rätt sur tant Toffla.
Dagens tant ser betydligt annorlunda ut, tror jag. Några forskare i Umeå har samlat sina tankar kring tanten i en antologi, Tanten vem är hon? Med antologin vill de både synliggöra den osynliga och maktlösa tanten, men också visa upp tanten som nån sorts representant för trygghet och beständighet.
Tant är ju ett ord som kan användas både positivt och negativt. Det kan handla om en äldre släkting eller en äldre okänd kvinna, men också om en skvallertant. Eller en kulturtant. Och kanske är tantsnusk en ny bokgenre..? Oftast hyllar vi ju ungdomliga ideal, men faktum är att tanten ofta är en dam med skinn på näsan. En som vågar säga ifrån. (Om det handlade om en man skulle man kanske använda ordet civilkurage..?)
Marianne Liliequist är professor i etnologi vid Umeå universitet och en av redaktörerna för antologin. Hon säger bland annat att
[…] allt fler unga kvinnor går klädda i kappa och blommiga klänningar, de har handväska och tantskor. Risken att de ska ses som ”tantiga” är ju obefintlig. […]
Fast om jag går till mig själv klär jag mig aldrig i kappa eller blommig klänning eller har handväska eller tantskor – det är just sånt som gör en tant utseendemässigt, tycker jag. Och jag tycker att även unga kvinnor på 25 kan se ut som tanter tack vare att de bär tantklänningar och tanthandväskor. Men å andra sidan är inte jag särskilt representativ för gruppen tanter – även om jag förstås är en med tanke på min ålder… Jag tänker fortsätta gå i mina tjockis-svarta t-shirtar, jeans med hängarsle, luvatröjor och gympadojor. Möjligen att jag kompletterar utstyrseln med accessoaren silverkrycka just med tanke på min ålder…
Gå till Toffelprofilen
