Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 april, 2012

Sjätte delen av SvT 1:s dokumentärserie Så levde de lyckliga handlade om barn. Igen. Det börjar bli liiite tjatigt. Visserligen handlar serien om livet efter bröllopet, men ändå. Det finns väl ett annat liv än ett med barn? Fästmön och jag bänkade oss i alla fall för att se hur det utvecklades.

Katarina ville ha barn, men kunde inte.


Katarina och Lennart
visste redan innan de gifte sig att de inte kunde få barn tillsammans. Katarina tyckte att hon var som gjord för att få barn

mä mine brede höfter och store bröst

som hon själv uttryckte det på värmländska.

Jessica och Mark gifte sig snabbt. Strax före bröllopet fick de en begravning att planera också. Innan de hunnit vara tillsammans ett år var Jessica gravid. Efter förlossningen drabbades Jessica av depression.

Anne och David kommer från två olika kulturer. Anne flyttade från Stockholm till Västerås där hon bor med David nära hans stora, libanesiska familj.

Kvällens program kändes som sagt tjatigt. Det är det här med barn. Finns det inget annat som tiden efter ett bröllop handlar om? Medelbetyg ger jag den här gången.

Read Full Post »

I fredags stängdes delar av centrala Uppsala av. En knivbeväpnad man hade tagit sig in i Stadshuset och hotade att ta livet av sig. Ryktet säger att det handlar om att mannen skulle utvisas. Personalen lämnade byggnaden, för han hotade ju inte dem som jobbade där. Och för resten, det var väl inte så många kvar en fredagseftermiddag klockan 16…

Det blev ett stort hallå kring hela händelsen. Fredagströtta arbetare kom inte hem från sina jobb och gröngölingarna stadsbussarna fastnade mellan avspärrningarna. Nu efteråt är folk fortfarande jättearga för att polisen spärrade av.

Låt mig dra en parallell historia. I början av 1990-talet tillträdde jag en tjänst vid en förvaltning inom den verksamhet som ansvarar för länsinvånarnas mentala och kroppsliga hälsa. Mitt uppdrag var liknande det jag har idag – att bygga upp en informationsverksamhet. Fast det här var ju förstås före internets stora genombrott och hemsidor var ytterst ovanliga. Min andra arbetsdag kom en ung man in i administrationsbyggnaden där jag och mina nya kollegor arbetade. Det var sen eftermiddag och det var en mellandag, en dag mellan nyår och trettonhelg. Mannen hade en morakniv i handen och han låste in sig på toaletten. Där deklarerade han att han skulle göra sig själv illa.

En vanlig morakniv.


Folk blev handlingsförlamade.
Jag sprang runt och frågade vart man skulle ringa – min tanke var psykiatrin, vars akutmottagning låg fem minuters gångväg från administrationsbyggnaden. Men därifrån fick vi ingen hjälp. Så småningom ringde nån polisen, som dröjde tämligen länge. När man slutligen anlände hade förvaltningschefen, en gång i sin ungdom skötare, lyckats tala ut mannen från toaletten och fått honom att överlämna kniven. Då först kom polisen och tog hand om mannen. Jag fick senare veta att han var nyutskriven från slutenvården och skulle utvisas. Några avspärrningar var det inte tal om och polisen kom som sagt när mannen redan var oskadliggjord.

Jag kom att tänka på den här incidenten när jag hörde om vad som hade hänt här i Uppsala i fredags. Först, vilken skillnad det tycks vara när det handlar om Stadshuset respektive en administrationsbyggnad… För övrigt verkar det inte vara nån större skillnad mer än att folk blev hindrade från att komma hem och blev upprörda för detta. Samma bakgrund, hot om utvisning, gäller idag, knappt 20 år senare. Och samma förtvivlan hos den drabbade. Media fokuserade på den stoppade framkomligheten i centrala stan. Folk fotade och filmade och mannen visades upp både här och var, förhoppningsvis med maskerat ansikte i alla sammanhang. Jag undrar bara om det är nån som har skänkt mannen nån enda tanke..? Vad hände honom sen, efter att han förts till sjukhus? Är han färdigvårdad nu? Är han utvisad? Det här är retoriska frågor. Jag ville bara ställa dem eftersom jag tyckte att de flesta inte hade skänkt huvudpersonen nån större tanke…

I dagarna pågår en rättegång i ett av våra grannländer. Rättegången har fått enorm uppmärksamhet i media. Och på så gott som varenda foto som visas upp på gärningsmannen ler han mot kameran. Han är inte maskerad, men det är väl knappast så att nån betvivlar att han är skyldig till det fruktansvärda han anklagas för. Men han älskar det här! Han älskar den här cirkusen och den uppmärksamhet han får. Så varför ge honom detta? Varför inte vägra att visa upp en enda bild på monstret – ja, för oavsett om han är sjuk eller frisk är han ju ett monster om han befinns skyldig. Varför??? Nej, stäng av kamerorna och ge det hela så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag vill inte se hans grinande ansikte och jag tror att de drabbade kanske känner likadant. Jag kan också ifrågasätta att man ens håller rättegång, skuldfrågan är ju så uppenbart solklar. Lås in och kasta bort nyckeln!

Ge inte uppmärksamhet åt monster! Sluta fota!

Read Full Post »

Igår kväll var det så dags för det första av fyra program på SvT1 där alla tävlingsbidrag till Eurovision Song Contest 2012 presenteras. Den svenska fejkjuryn bestod av schlagerveteranen Lena Philipsson, allsångsledaren Måns Zelmerlöw, melodifestivaltramserskan Gina Dirawi, melodifestivalsenvåldshärskaren Christer Björkman, musikalartisten Lisette Pagler och musikalartisten med mera Thomas Lundin. Varför just detta gäng, kan man undra, men så minns man att Christer Björkman ju är envåldshärskare i såna här sammanhang och då är det ingen idé att tycka nåt.

Jag tycker i stället om ländernas låtar och jag tycker så här:

  1. Montenegros bidrag sägs vara en samhällskritisk rap, men eftersom jag inte kan montenegriska, liksom många andra schlagerlyssnare i världen, förfelas syftet. Låten är inte ens bra, den är konstig. Och stackars åsnan som tvingades vara med!
  2. Islands bidrag var lite åt ethnohållet och jag gillade det! De gamla isländska sagorna är härligt mystiska. Sången var dessutom bra.
  3. Greklands bidrag står för årets troschock och det var ganska gräsligt hur en människa kan stå och scheka så på scenen medan hon framför en låt. Låten i sig var det inget större fel på, rätt typisk grekisk schlagerpop med snygga manliga dansare i bakgrunden.
  4. Lettlands bidrag. Eh… jag minns det inte ens…
  5. Albaniens bidrag var som taget ur en Norénpjäs. Nej det här var det värsta jag har sett. Det är ju depressionsframkallande!
  6. Rumäniens bidrag fick fart på tanterna (= Tofflan och Fästmön)! Dragspelet och takterna gjorde låten skönt lambadaaktig. Sånt här gillar jag – även om det inte är schlager…
  7. Schweiz bidrag fick upp mig på golvet. Och det var för att utföra ett eget sång- och dansnummer, en parodi på det som visades på TV:n. Medan jag bäddade upp i sovrummet, sjöng jag med tungan djupt nere i halsen och dansade runt. Och nej. Det hela finns inte dokumenterat på film. För övrigt var originallåten skittrist och sången lät verkligen som om man hade nåt långt nere i halsen, inte nödvändigtvis en tunga…
  8. Belgiens bidrag visade en flicka på kalviga ben och alldeles för kort klänning. Man trodde inte att det man såg var sant. Låten var dessutom astrist.
  9. Finlands bidrag sen, som blivit en stor hit i hemlandet, var bara… tråkigt. Det var en syster och en bror som skrivit låten till sin mamma. Jag tycker nog att låten borde ha stannat inom familjen.

Nästa måndag, den 23 april, visas ytterligare ett gäng låtar. Generellt sett är det bara att inse att Europa gör bättre schlagerbidrag än Sverige, men kanske finns inte min favorit bland de nio första bidragen som presenterades.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »