Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 april, 2012

Igår kväll visades den första delen av fyra av en brittisk TV-serie om Titanic. Serien bär för övrigt samma namn som det som ansågs vara världens första osänkbara skepp. Och det modernaste passagerarfartyget. Mellan Southampton och New York skulle hon gå, men vi vet ju alla att så långt kom hon inte.

Titanic ur TV-serien med samma namn.


I den första delen
får vi följa ett antal personer, bland annat en familj som bor i första klass. Hustrun är väldigt nog med att markera sin klass gentemot makens advokat och fru, som bor i andra klass. Och på sätt och vis var Titanic verkligen en avspegling av det gamla brittiska klassamhället. Det där att man ska hålla sig till sin klass – inte försöka beblanda sig med nån klass över en och än mindre med en klass under en… Men på fartygen blandas även de klassmedvetna britterna med amerikanerna som inte är ett dugg klassbundna utan fria och ofta nyrika. Även detta blir, på sätt och vis, en kollision med ett isberg.

Bakom den här TV-serien står Julian Fellowes, som också har skrivit manus till Downton Abbey. Det märks, tycker jag. Och Fästmön. Vi blev glada att SvT började sända först klockan 21.30 så att vi hann hem från Annas jobb.

Det blir högsta betyg på en gång! Vi får se om det betyget håller genom hela serien.

Read Full Post »

Det var då f*n om jag inte skulle få strutta runt i Gamlis lite!

tänkte jag och därför blev det bestämt att Fästmön och jag skulle dra dit så snart jag hade kommit hem från jobbet. Vi hade tänkte äta på Odinsborg för på kaféet finns det rätter till hyfsade priser. Fast där stängde man redan klockan 16. Återstod inget annat än att ge sig ut och marschera runt högarna. Eller strutta lite, dårå.

Alla ska inte den här vägen vandra, men om du är i Uppsala så ta en tur hit!


Vi gick runt de stora högarna
och det var hyfsat torrt i markerna. Trots det mötte vi inga andra struttare utan bara pinnsmala joggare utan ett gram fett på sina kroppar. I alla fall jag kände mig som en valross. Eller nej, en flodhäst.

Inga flodhästar här, inte. Den stod bakom kameran.


Anna upptäckte att trädet
vi en gång haft bok-picknick i skuggan under var… nersågat… Men antagligen var det sjukt. En del träd här i området är sjukt gamla i alla fall. Det här är ett av mina favoritträd!

Ett gammalt träd i Gamlis.


Efter rundan tog vi oss
till en loppis. Jag hade ju gjort snyggt i mina bokhyllor igår och lurade mig själv att köpa ett fint inbundet exemplar av Thomas Bodströms Idealisten för endast 30 kronor. Efter detta pustade vi ut med lax, mineralvatten och, för min del, en Christer Lindarw*.

Solbrillor, bok och en Christer Lindarw. Här har Tofflan suttit!


*en Christer Lindarw = ett glas mjölk

Read Full Post »

Det var mr Strindberg himself som skrev

[…] här rivs för att få luft och ljus […]

i dikten Esplanadsystemet. Men där jag arbetar byggs det nytt och ändå bibebhålls luften och ljuset. Som här, i denna utstickande del av huset.

”…luft och ljus…”


Nu sitter jag inte alls i den änden av huset
utan närmare den andra fast på långsidan. Och faktum är att jag ska sitta kvar här till och med juli månad. Trots delvis nya uppdrag och ny uppdragsgivare håller jag mig inom huset. Jag ska jobba 80 procent en trappa ner och ha kvar 20 här där jag står idag. Jag är glad och tacksam och tänker att jag kanske, kanske vågar ta hit en och annan krukväxt..? För att göra kontoret lite mer ”mitt”..?

Där den här mycket blåa tavlan hänger ska jag arbeta.


På lunchen försöker jag få lite luft och ljus varje dag,
men jag hoppas att vädret håller sig fint till i seneftermiddag. Då tänkte Fästmön och jag ta en promenad i Gamlis för att få lite mer luft och ljus än bara promenaden till lunchstället, för min del. Jag har alltid mobilkameran redo så jag kan plåta lite till institutionens eget bildarkiv. Idag önskade jag att jag hade haft en lite bättre kamera med bättre zoom så att jag hade kunnat fånga ett gigantiskt fält av lila krokusar. Jag fick bara plats med ett utsnitt.

Ett utsnitt lila krokusar.


Den ursprungliga tanken
var att köpa med mig en macka och äta den vid skrivbordet. Men jag satte mig ner en stund på Syltan för att fundera på sånt som

livets räkmacka.

Och det var inte ens en räkmacka jag hade köpt, utan en med förskräckligt kletig tonfiskröra… Hälften av kletet låg kvar i plasten när jag gav upp och gick tillbaka. Tillbaka till min fantastiska arbetsplats som jag har svårt att känna att jag är värd att jobba vid, trots fina, fina, FINA ord idag vid mötet. (När ska Bluffen Tofflan avslöjas den här gången?) För trots att jag har svart på vitt – statistik och annat – på en del vågar jag inte tro att jag är värd detta.

Livets räkmacka? Nej, en tonfiskmacka av modell kletig blev det till lunch.

Read Full Post »

Nyheter om Arbetsförmedlingen gör att man ofta får ta sig för sin panna. Den senaste nyheten avviker inte… Det har nämligen visat sig att Arbetsförmedlingen har betalat tillbaka nästan 18 miljarder kronor till staten sen 2007. Hur i h-e kan det komma sig när arbetslösheten har legat mellan 6,2 och 8,4 procent (arbetslösa i åldrarna 16 – 64)???

Arbetsförmedlingen har alltså fått en massa pengar som varit avsatta för att få ut arbetslösa i arbete. Men i stället för att använda pengarna har man betalat tillbaka dem till staten. Varför då??? Vem känner inte nån som är arbetslös idag, liksom? Eller som hankar sig fram på tidsbegränsade anställningar? Förra året, till exempel, var 7,6 procent i åldrarna 16 – 64 år arbetslösa. Ändå hade Arbetsförmedlingen ett överskott på 3,1 miljarder. Miljarder. Läs ordet två gånger.

Man Jag blir förbannad! Som arbetslös tvingas man hanka sig fram på en tredjedel av sin lön – det är vad man faktiskt får av sin a-kassa. Och kom inte med några 80 procent, för det stämmer inte. Med en inkomstförsäkring som sades ge detta kom jag upp i knappa 50 procent. Ingen vill eller kan leva så i längden, inte om man är ensamstående utan möjlighet att åka snålskjuts på en make eller maka eller sambo som får lön varje månad.

Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist förklarar saken i en artikel i Dagens Nyheter:

Det beror på att prognoserna för arbetslösheten har legat relativt högt, men siffrorna har de facto blivit lägre. Då får man pengar över. Och då ska inte vi göra av med pengarna. Vi ska vara rädda om skattebetalarnas pengar.

Och för en gångs skull nu reagerar en sosse, Ylva Johansson, med vettiga åsikter:

Det är slöseri att inte använda de här pengarna. Man har reglerat insatserna på ett orimligt strikt sätt.

Vänsterpartiets Josefin Brink menar att Arbetsförmedlingen har för lite frihet att använda pengarna efter människors behov. Men arbetsmarknadsministern, moderaten Hillevi Engström, undviker kritiken mot regeringen och Arbetsförmedlingen genom att poängtera att överskott minsann ska betalas tillbaka när prognoserna förändras och att det handlar om att man är rädd om skattebetalarnas pengar.

Men hallå! Prognoserna har visserligen förändrats men 2007 var antalet arbetslösa 6,2 procent, förra året 7,6 procent. För mig är det en försämrad prognos som borde ha inneburit att Arbetsförmedlingen satsade mer pengar på att få ut de arbetslösa i jobb. Eller tänker jag fel???

Read Full Post »

En till viss del värdelös helg är till ända. Jag är nöjd med två saker jag har åstadkommit – den krukvårdande verksamheten och omflyttningen i bokhyllorna. Resten av tiden gick åt till att motverka negativa känslor. Jag är fortfarande störd, men för varje gång jag skriver ordet

störd 

minskar det negativa. Jag får försöka flytta över tankarna så att jag fokuserar på mig själv, för det är verkligen så att den enda jag kan lita på är mig själv. Jag tänker orden och får antydan till tårar i ögonen. Men tårarna ska strax motas bort och ögonen bli isblåkyliga – mina ögon kan verkligen anta just den färgen. Så är det. Jag ska inte bara flytta över fokus på mig själv, jag ska sluta vara omtänksam och bry mig också. Det straffar sig nämligen. Jag kan inte läsa andras tankar och önskningar och ingen ska kunna läsa mina önskningar. Kanske inte tankarna heller…

Det är bara sårande med människor som är punktvis omtänksamma, omtänksamma när de har tid och lust. Inte när nån är ledsen eller behöver omtanke. En sån människa vill jag inte bli. So it ends here. Right here.

Jag kom extra tidigt till jobbet idag, därför att jobbet är nåt som får mig att bli glad och må bra. Men tyvärr inleddes arbetsdagen med trekvarts datorstrul. Det är ännu inte löst. Jag skulle få vänta en kvart innan S kommer tillbaka för att ändra några inställningar. Dagens problem var försvunna program. Ja jag säger då det…

Detta var nära. Fast nu har jag ju platt skärm, så tangentbordet skulle liksom inte kunna åka in…


Klockan elva idag ska jag på ett möte
där vi ska diskutera uppdrag under de kommande tre månaderna. Det ska bli spännande och roligt, även om jag känner mig orolig och nervös. För ingen arbetsplats kan väl vara bättre än den jag befinner mig på just nu? Eller?

Veckan i övrigt bjuder på provtagning och läkarbesök samt en lunch med IH och BH. Det är så roligt att nån hör av sig och vill träffa just mig.

Annars snurrar i mitt huvud tankar om att starta en hemlig blogg. Eller hemlig och hemlig, mest en blogg där jag kan skriva av mig och vara som en elefant i en glasbutik. Ett annat alternativ är att göra den här bloggen privat, det vill säga så att bara jag själv kan se den. Å ena sidan känns det dumt att stänga sånt som ändå har rönt en viss… ja, hur ska jag uttrycka det… framgång eller position känns förmätet att använda. Men å andra sidan, om jag bara vill skriva för mig själv… Jag har bjussat tillräckligt på mitt liv och mina tillkortakommanden här i livet, känner jag. Att skriva ytligt är inte min grej. Så det lutar åt privat. Jag tänker… Jag tänker alternativ som att göra bloggen privat en tid eller att göra alla personliga inlägg privata så bara jag kan läsa dem. Eller nåt… Det är så svårt. Jag för ju på sätt och vis dialoger med människor. Jag har sen starten haft som policy att svara på alla kommentarer som jag får och som jag publicerar. Jag publicerar inte längre alla och jag har blockerat somliga från att kommentera eftersom deras ord är som vassa nålar eller nedlåtande klappar på huvudet. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill verkligen att bloggen ska vara öppen för alla. Men jag pallar inte det. Jag fegar.

Read Full Post »