Han lyfte FU-fingret efter 14 år

Jag blev rätt förbannad nyss. Jag läste nämligen om karln som hade suttit på jobbet och gjort ingenting i 14 år. Anställd inom det offentliga, förstås, dock inte svensk utan tysk. När det var dags för pension mejlade han till sina kollegor på företaget och avslöjade att han inte hade gjort nånting. Man kan säga att han först efter 14 år lyfte ett finger – och det var FU-fingret…

Mannen jobbade på en byggavdelning och har lyft flera miljoner i lön. Att han har klarat sig från att jobba beror bland annat på omorganisationer. Inte särskilt förvånande, if you ask me…

Men faktum är att även svenskar kan knepen för att slippa jobba. Aftonbladet undersökte 37 400 läsare. Av dessa slösurfar en fjärdedel på arbetstid. Andra knep är att ta en mapp och ge sig ut på promenad eller att hälla ut en burk gem på mattan, stänga dörren till kontoret och sova med foten mot dörren. Sen kan man gå på toa och

luftbajsa

eller helt enkelt ta extra långa luncher. Eller varför inte tända skrivbordslampan, lägg ytterplaggen i väskan, lås dörren och gå hem. Kolla sen av meddelanden hemifrån nån gång strax före arbetsdagens slut och besvara de viktigaste.

Uppfinningsrikedomen är det inget fel på, minsann! I undersökningen påstår 45 procent att de jobbar full tid – samtidigt som de har deltagit i en undersökning och svarat på frågan hur de smiter från sina arbetsuppgifter…

Jag skrattar inte ett dugg när jag läser sånt här. Jag blir förbannad! Det finns människor – *PEKAR PÅ EN MIG NÄRSTÅENDE PERSON* – som verkligen vill jobba. Att då läsa om hur en människa smitit undan från att jobba trots att han har haft ett jobb och ännu värre, läsa om hur folk smiter från sina arbetsuppgifter, är ingenting annat än ett stort HÅN! 

Det blir ta mig fan en svart bak igen!

En svart bak för smitare!

För övrigt vill jag tillägga att jag ofta tidsinställer mina blogginlägg för publicering under en arbetsdag. Det händer att jag skriver ett kortare blogginlägg när jag har rast eller lunch. Bara så du vet.

Read Full Post »

Kafka på stranden

Jag tror att jag aldrig har läst nån japansk författare tidigare. Tack vare Li har jag nu ändrat på detta och stiftat bekantskap med Haruki Murakami genom hans roman Kafka på stranden.

En japansk berättelse på 518 sidor.

Boken börjar med att en femtonårig kille rymmer hemifrån för att leta reda på sin mamma. En mamma, som tillsammans med en syster, bara gav sig av. Så småningom hamnar han på ett bibliotek där han inleder ett förhållande med bibliotekarien. Samtidigt berättar Murakami om en gammal man som kan tala med katter. Och som är på jakt efter en sten.

Jag vet inte riktigt om jag kan förklara handlingen i den här boken. Det är i sanning en absurd historia, i bästa japansk berättarstil. Bitvis får jag tankarna till TV-serier som Lost och Twin Peaks, ändå är detta en mycket djupare berättelse än så. Li gav mig boken några dar innan jag skulle sluta jobba på fakulteten. Hon lämnade över den med orden

Det är den sista bok som gjorde intryck på mig.

Och intryck gör boken, även om jag långt ifrån förstår alltihop… Det blir ett högt betyg för berättarkonsten!

Read Full Post »

Tofflan’s cookalong no. 15: Kex med hårt K och tillbehör

Uppdaterat! Och för övrigt är rödvin bra mot…  viktökning!!!

När Fästmön jobbar ända till klockan 21 är det inte lätt att hitta på nåt lämpligt att äta. När Fästmön dessutom inte riktigt informerat om vissa kostvanors förändringar blir det svårt. Men Tofflan gör som hon nästan alltid gör:

Tar det säkra, asgoda och bajsluktande framför det nyttiga, hälsosamma och trista. 

Börja med att botanisera i vinskåpet. Välj ett rödvin som passar till kraftiga ostar. Det gör till exempel detta vin, Delicato, från 2003. Damma av flaskan och ställ den att lufta minst ett par timmar.

Delicato från 2003 är ett kaliforniskt rödvin som passar till kraftiga ostar.

Plocka därefter fram bajsostarna ur kylen. Ställ dem på en ostbricka, till exempel en i fuskmarmor, som denna. Låt dem stå i rumstemperatur och softa till sig lika länge som vinet luftar.

Bajsostar ska softa till sig i rumstemperatur ett par timmar före servering.

Skölj druvorna, låt dem rinna av och torka dem med en bit hushållspapper. Du kanske har nåt kvar med jultomtar på eller så? Lägg druvorna i en skitsnigg skål.

Röda druvor är finfint till ost och kex och vin – tvärt emot vad experterna säger. Saftiga päron går också bra.

Slutligen, fyll på kexburken, till exempel en gammal plåtburk för After Eight,  med salta kex, paprikakex, crackers och alla möjliga jävla kex som är goda. Det viktigaste är att du uttalar kex med hårt K och absolut inte KJEX!!! (Att säga KJEX är nämligen lika fult som turkost!)

Alla möjliga jävla kex.

Så. Duka. Sätt dig ner och vänta på att klockan ska bli kvart i nio så du kan åka och hämta din kära/e!

Nå, det här var väl ingen svår cookalong???

Read Full Post »

Mikrobostäder – kan det va nåt?

Noterar att Stiftelsen AF Bostäder i Lund har fått klartecken och dispens av Boverket att börja bygga mikrobostäder till studenter. Syftet är förstås att hålla hyrorna nere.

De små studentlyorna ska bli på mellan tio och 37 kvadratmeter. Tanken är att en till tre personer ska få plats. Till att börja med bygger AF Bostäder 22 lägenheter. Det hela blir ett experiment. När studenterna har flyttat in ska man göra en studie på det hela. Studiens resultat ska visa vilken typ av mikrobostad man kan fortsätta att bygga.

Förra året byggdes den allra första mikrobostaden i Lund genom ett tillfälligt bygglov. Den var 8,8 kvadratmeter stor. Eller liten, snarare…

Här en bild på exteriören av Kompakthuset i Lund. (Foto: Jan Nordén) 

Det lilla huset ser ganska… utslängt ut… Men hur ser det ut inuti?

Ingen plats för jätte-Tofflor, precis… (Foto: Drago Prvulovic)

Jag skulle kanske kunna tänka mig att bo så här ett tag, för planlösningen verkar vettig. Men var skulle alla mina böcker få plats? Och jag..? Skulle DU kunna tänka dig att bo så här i mikroformat?

Read Full Post »

Ett sanningens ord fredagen den 13 april 2012

Varje dag passerar jag den här dikten av Tomas Tranströmer åtminstone två gånger. Först idag stannade jag för att läsa den ordentligt. Och fota…

”Den halvfärdiga himlen…”

Det är till Vatten och Miljö jag ska dela med mig av mig själv till 80 procent från och med andra veckan i maj… En halvfärdig himmel..?

Read Full Post »

Fredagen den 13:e, nyanser och färgåtergivningar

Fredagen den 13:e… En otursdag sen gammal tradition. Inte bara att Jesus och lärjungarna var 13 vid bordet under den sista måltiden – det var de väl för övrigt varje gång de åt tillsammans? – utan ett liknande motiv finns i den gamla asatron. Det var Loke som kom som trettonde gäst till ett partaj i Valhall och lurade den blinde Höder att skjuta sin egen bror Balder. Personligen har jag inga upplevelser av att just denna dag skulle vara en otursdag för mig…

Idag är det fredagen den 13:e… Ifall du har missat det, alltså.

Däremot tyckte jag att Uppsalatidningen hade lite otur med det senaste numret som landade i postboxarna i hushållen här igår. För ett tag sen skrev jag ett trams- och humorinlägg om ett gigantiskt korrekturfel i tidningen. Den som läste inlägget ordentligt såg att det handlade om min turkosfobi och min orangefetischism. Men det såg inte Björn Löfqvist på Uppsalatidningen. Han uppfattade mig uppenbarligen som nån som inte är

folk i allmänhet

eftersom min åsikt och mitt tycke är att turkos inte är en färg utan en nyans. Genom att kalla turkos för en nyans degraderar jag den. Och alltså är jag inte som

folk i allmänhet.

Inte enligt Björn Löfqvist, i alla fall. Jag undrar om han säger likadant om andra som har avvikande åsikter och ”tycken” om saker och ting..? Hur som helst, Björn Löfqvist kände tydligen att jag hade kritiserat Uppsalatidningens färgåtergivning i tryck. Min avsikt var att skoja om turkos som man kallade

en tydlig trend

i tidningen.

Ja ja, jag har fortsatt att läsa tidningen trots att Maria Thuré inte längre skriver krönikor i den och trots dess fäbless för turkos, men igår fick jag nästan skavsår i ögonen vid anblicken av en sida om gult. Förutom att det kändes lite sent att gul-sidan kom efter påsk, vars signalfärg väl är gul, så var faktiskt färgåtergivningen i mitt exemplar av tidningen förskräcklig! Hälften av prylarna som visades upp på sidan var limegröna – och det, kära läsare, är en annan nyans som jag avskyr. Men – och nu kommer poängen! – den här gången måste det alltså ha blivit fel på färgåtergivningen! På riktigt.

Seriöst, idag ska jag gå på kurs och lära mig Google Analytics. Det blir andra försöket. Och tro det eller ej, men det handlar inte om att jag inte är utvecklingsbar utan att det var så mycket strul med kontot förra gången. Sen ska jag prata med min doktor. Förhoppningsvis. Om vi får kontakt. Men bäst av allt idag är att jag har bjudit in mig själv på fikafrossa på min förra avdelning i eftermiddag! Det ser jag verkligen fram emot!!!

Och, by the way… Gult är som bekant alltid fult… 😉

Read Full Post »