Idag är det dags för mig och Clark Kent* att vända hemåt. Jag kan inte förneka att det ska bli skönt, det där jag skrev om i ett låst inlägg härom natten har satt sina spår. Det kostar på att inte falla för tårar, men det är inte svårt när man ser att tårarna inte är äkta. Mina egna tårar finns inuti och min sorg tycks aldrig minska mer än stundtals – för att sen återvända.
Här finns sorgen.
Jag ser fram emot att jobba igen i morgon. Jag vill att allt ska vara
som vanligt,
men det blir det ju aldrig igen. Att ha ett jobb att gå till, ett jobb som dessutom är stimulerande, det är få förunnat. Jag är en av dessa få och jag är så glad och tacksam för detta.
Det är en lite pirrig vecka denna som kommer eftersom jag ska ha avstämning med cheferna på onsdag förmiddag och dragning för ledningsgruppen torsdag eftermiddag. Då ska jag alltså presentera det dokument jag har jobbat på sen den 1 februari. Det känns som att detta är avgörande för framtiden och om jag inte lyckas misstänker jag att framtiden blir skakig igen, i alla fall efter den 31 juli…
Igår kväll fick jag ett mejl från pojken på stranden. Jag blev självklart glad för mejlet och livstecknet, men inte för allt som stod i mejlet. Åter kan vi konstatera att livet inte är rättvist och att somliga prövas hårdare än andra. Vi ska i alla fall försöka fira min födelsedag nån gång, troligen i maj. Ibland måste man tänja på tiden för att få den att räcka till. En helg i maj är bokad för firande med familjen, en annan för FEM och nu vill jag gärna boka in en tredje. Vardagarna är ju rent omöjliga att boka in just nu!
En vardagskväll som jag har inbokad nästa vecka är förstås Fästmöns födelsedag! Den unga Annan som nån trodde var nästan tio år yngre än hon är! Jag har ett par släpbara paket i mina gömmor nånstans…
Idag vet jag inte riktigt när jag kommer iväg, jag har tänkt mig runt lunchtid, men vi får se. Jag tror inte det spelar nån större roll vilken tid man åker en sån här dag – vägarna är helt enkelt fulla av bilar. Hoppas bara att snön håller sig borta!
*Clark Kent = min lille bilman
Gå till Toffelprofilen
”Borta bra, men hemma bäst” heter det ju och det stämmer till 100% tycker jag!
Skönt för dig att få komma hem och fira din Anna, att ni får lite tid tillsammans, förstår att du saknat henne under påskhelgen.
Kör försiktigt och var rädd om dig!
Ha dé!/Kram
Jag hatar alla dessa storhelger när man inte kan dela på sig. Det blir alltid nån som sitter ensam, nån/några som är missnöjda etc.
Ska köra försiktigt, jag lovar!!
Kram!
Runt 25 då med andra ord 😉
Näää… 15 var det väl??? 😉
Just ja, du gillar ju småkickor du 🙂
Ehum, bara de är 15, så… 😉
Tänk att storhelgerna som borde vara något glädjas åt, ofta leder till ångest. För som du skriver, så är måna ensamma. Mina nära och kära bor i södra Sverige och det blir allt besvärligt om alla ska träffas eller om jag vet att någon sitter ensam. Hur det än blir, så känns det alltid lite kymigt.
Sorg och tårar har det funnits och finns det gott om. Det är tufft att hantera – både att vara i det och inte vilja vara i det – jag älskar ju livet trots allt och skratta. ”Min närhet” får mig ofta att skratta och varför vet jag egentligen inte – jag blir bara lätt i sinnet tillsammans med honom.
Va rädd om dig! Kram
Inte så mycket ångest för min del som sorg. Och känslan av att vilja vara på två ställen…
Jag är glad att ”Din närhet” finns för dig!
Jag är för det mesta rädd om mig! Tack för din omtanke! 😀
Kram!
Hoppas att resan har gått bra. Det låter som en spännande vecka framöver!
Resan gick bra och jag hälsade till Örebro från dig! 😉