Jag fick en gul bil med mig hem…

Alltså jag är ju lätt glömsk (understatement of the year). Igår hade jag glömt att tanka Clark Kent* och det är ganska dumt om man nu ska på långkörning uppåt landet och hem… Jag åkte från mamma nånstans vid halv tolv och fick cirkulera runt i hela Metropolen Byhålan efter en Preem-mack.

Och sen bar det sig inte bättre än att jag inte bara passerade ICA Maxi, jag stannade till där också. Skälet var att inhandla den där skitsnygga duschdraperiet jag inte hann se mig mätt på när mamma var helt fokuserad på pastejen. Duschdraperiet är verkligen jättefint och priset var bra, så jag fick alltså en gul bil med mig hem. Detta trots att jag ständigt säger att gult, som bekant, är klart fult.

Jag blev jätteförtjust i den gula bilen.

Sen blev det sporrsträck hem till Uppsala och New Village. ”Alla” hade ojat sig över att det skulle bli så mycket trafik och att det skulle komma snö. Längs med de vägar jag färdades var det normalt med trafik och nederbörd kom det endast punktvis och i form av några regndroppar. Jag körde på de vanliga tre timmarna.

Här hemma var allt sig likt, fast krukväxterna var kruttorra och jag tror att den fina hortensian jag fick av Fästmön och barnen förra året har avlidit. Jag hällde på litervis med vatten på växterna och ställde hortensian i vatten i diskhon medan jag ringde mamma. Slängde på en maskin tjockis-svart och maskinen blev lika tjock som jag… Messade Anna och frågade om hon ville bli hemskjutsad i kväll efter jobbet och det vill hon – om jag orkar. Jag orkar.

Men jag blev faktiskt alldeles matt här ett tag. Började kallsvettas och kände mig allmänt klen. Då slog det mig att jag inte hade ätit nåt sen klockan elva, så jag tryckte i mig de sista bitarna påskgodis innan jag for iväg för att äta pizza. Slängde tre stinky bags med sopor på vägen också, jag glömde göra det innan jag for. (Ja, jag ÄR glömsk.)

På pizzerian var det lugnt först. Jag satt bakom en trio människor som jag tror hörde ihop på nåt sätt i form av barn och föräldrar. ”Barnet” var vuxet (äldre än jag) och hade fruktansvärda tics, en av föräldrarna hörde illa och den andra föräldern såg illa. Själv ser jag bara illa ut. Men det var som sagt ganska lugnt – till dess att tre tonårsbrudar kom in och intog bordet bakom mig. De pratade, sjöng och skrattade på så kallad Rinkebysvenska. Märkligt, för när de beställde mat vid disken var deras svenska perfekt. Ja, ja… Jag slängde i mig min flottiga pizza och en Christer Lindarw**, det satt fint.

Flottig pizza och Christer Lindarw satt fint.

Nu ska jag läsa igenom högen med tidningar och post. Jag tror bestämt att där låg en påskhälsning från fru Engelwinge, tusen tack i efterskott! 

Klockan kvart i åtta åker jag och skjutsar Anna och får förhoppningsvis en puss eller två för det. (Ja, jag har förstås baktankar med min snällhet!)

Tänkte få en lugn stund, men nån granne har bultat och borrat, en annan har grillat så jag fick svårt att andas och somliga gömmer sig bakom några klisterremsor på fönstren. Jätteskönt, för då slipper mina ögon gå i kors på grund av turkos-chock. Förutom detta är huset väldigt tyst jämfört med mammas, men här leker ju inte föräldrarna med sina små barn, de bara vaktar dem… Och följden blir en vända till av ungar som skriker för att få uppmärksamhet. JA JAG ÄR SKITTRÖTT OCH GRINIG!!!

*Clark Kent = min lille silverman
** en Christer Lindarw = en stor mjölk 

Read Full Post »

Hemvändardag

Idag är det dags för mig och Clark Kent* att vända hemåt. Jag kan inte förneka att det ska bli skönt, det där jag skrev om i ett låst inlägg härom natten har satt sina spår. Det kostar på att inte falla för tårar, men det är inte svårt när man ser att tårarna inte är äkta. Mina egna tårar finns inuti och min sorg tycks aldrig minska mer än stundtals – för att sen återvända.

Här finns sorgen.

Jag ser fram emot att jobba igen i morgon. Jag vill att allt ska vara

som vanligt,

men det blir det ju aldrig igen. Att ha ett jobb att gå till, ett jobb som dessutom är stimulerande, det är få förunnat. Jag är en av dessa få och jag är så glad och tacksam för detta.

Det är en lite pirrig vecka denna som kommer eftersom jag ska ha avstämning med cheferna på onsdag förmiddag och dragning för ledningsgruppen torsdag eftermiddag. Då ska jag alltså presentera det dokument jag har jobbat på sen den 1 februari. Det känns som att detta är avgörande för framtiden och om jag inte lyckas misstänker jag att framtiden blir skakig igen, i alla fall efter den 31 juli…

Igår kväll fick jag ett mejl från pojken på stranden. Jag blev självklart glad för mejlet och livstecknet, men inte för allt som stod i mejlet. Åter kan vi konstatera att livet inte är rättvist och att somliga prövas hårdare än andra. Vi ska i alla fall försöka fira min födelsedag nån gång, troligen i maj. Ibland måste man tänja på tiden för att få den att räcka till. En helg i maj är bokad för firande med familjen, en annan för FEM och nu vill jag gärna boka in en tredje. Vardagarna är ju rent omöjliga att boka in just nu!

En vardagskväll som jag har inbokad nästa vecka är förstås Fästmöns födelsedag! Den unga Annan som nån trodde var nästan tio år yngre än hon är! Jag har ett par släpbara paket i mina gömmor nånstans…

Idag vet jag inte riktigt när jag kommer iväg, jag har tänkt mig runt lunchtid, men vi får se. Jag tror inte det spelar nån större roll vilken tid man åker en sån här dag – vägarna är helt enkelt fulla av bilar. Hoppas bara att snön håller sig borta!

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »