Irene Huss 7: Den som vakar i mörkret

Äntligen blev det ett perfekt tillfälle att titta på en av de två Irene Huss-filmer jag fick av Fästmön i julklapp (Tack, sötnos!) . Anna och jag hällde upp var sin mugg java och slevade upp var sin bit Toblerone-kaka. Sen öste vi på Irene Huss 7: Den som vakar i mörkret i DVD:n.

En ruskig film om en seriemördare…

Två pojkscouter hittar ett kvinnolik på ett fält. Fast när polisen så småningom tittar närmare – efter att Irene Huss återvänt till fältet – hittas ytterligare kroppar. Alla lik har begravts tillsammans med ett föremål. När polisens utredning tar fart inser de snart att alla kvinnor är medelålders och väldigt lika varandra. Samtidigt börjar även Irene själv känna sig förföljd. När nån ger sig på hennes familj överväger hon att säga upp sig…

Fy te rackarns, det här är riktigt ruskig film! Alla Irene Huss-filmerna är för övrigt baserade på lika bra böcker, med samma titlar som filmerna, av författaren Helene Tursten. Handlingen känns realistisk och är ofta brutal och blodig…

När bok och film är lika bra blir även Tofflans omdöme det högsta! Och så ser jag fram emot att titta på de återstående fem filmerna i serien…

Read Full Post »

Önskan

Uppdaterat: I eftermiddag tackade jag ja till en tre månaders förlängning av mitt förordnande. Jag ska ”dela mig” mellan två institutioner här i huset, men jag har kvar mitt nuvarande kontor. Jag är glad och tacksam!!!

Idag har den sjätte sjunde personen på min arbetsplats sagt att min närvaro här är önskvärd och efterfrågad och viktig. Jag gråter nästan – av glädje, förstås, min lättrörda so and so. Men om jag fick önska nåt i denna stund så vore det en fast plats på denna jord, i ett kontor som bara är mitt. Som jag kan ställa min krukväxter i fönstret till och sätta upp mina bilder på väggarna i. Som jag kan arbeta i och få lön för detta arbete så att jag kan gifta mig och leva till 100 procent med mitt livs stora kärlek.

Min önskan just nu är som ovan…

Vi två.

Read Full Post »

Så levde de lyckliga. Del två

Igår kväll visade SvT andra delen av åtta i serien Så levde de lyckliga. Den här gången handlade det om otrohet och skilsmässa, bland annat. Eller om konsten att lyckas hålla ihop.

Teo och Sanna var ett av gårdagskvällens par som hade kämpat – och kämpar – för att hålla ihop. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions hemsida.)

De tre paren berättade om sina liv tillsammans och sina kriser. Pia och Krister träffades redan som tonåringar och har nu hållit ihop i nästan 50 år. De kom från två olika samhällsgrupper och fick tidigt lära sig att kämpa gemensamt mot omgivningen. De gifte sig utan släkt och familj närvarande. Idag är de pensionärer och har ett underbart liv tillsammans, fyllt av kärlek.

Teo och Sanna var ganska unga när de gifte sig. När de träffades – på jobbet –  var Teo gift på annat håll. Inget kunde hålla dem tillbaka, de var övertygade om att de funnit sitt livs kärlek, sin själsfrände. Ett år efter bröllopet var Sanna otrogen och de skildes. Men så en dag kontaktade Teo henne igen…

Kristina och Lennarts äktenskap kraschade på grund av alla tunga vardagsrutiner. De levde under betänketiden i den gemensamma bostaden och hade varannan vecka ansvar för de två barnen. När betänketiden var slut skildes de. Då insåg Kristina att hon älskade den nye Lennart…

Jag tycker att det här är en väldigt bra dokumentärserie. Den visar par som inte är det minsta konstiga, men som går igenom ganska vanliga kriser och glädjeämnen. Det finns hopp, på nåt sätt! Jag blir påmind om mitt eget kraschade äktenskap i vissa sekvenser. Det här med vardag och otrohet, den senare som gjorde så ont eftersom den pågick bakom min rygg i ett halvår. Idag när jag tänker på det och känner efter kan jag med ärlighet säga att jag inte känner nån saknad eller sorg. För vår kärlek var slut och då ska man inte leva tillsammans. Den kärlek som omger mig idag är verkligen mitt livs kärlek. Det har varit en lång väg som har gått i många kringelikrokar. Kanske för att jag ska lära mig nåt på kuppen..? Men målet är tydligt och närmar sig!..

Högsta betyg för del två!

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen!

Read Full Post »

Mittwoch

Visst sa jag nån gång att jag har börjat sjunga i bilen igen till och från jobbet? Tro nu för all del inte att jag är som en lärka om morgnarna. Visserligen vaknar jag tidigt och de flesta morgnar utan att klockradion dansar igång. Huset har ju en levande väckarklocka som brukar ge hals vid sextiden, vilket egentligen är en halvtimma innan jag ska upp. Men jag ligger väl på nån sorts stand by och sover lätt för jag brukar kliva upp mellan fem och tio över sex. Sen är jag som en zombie. Om jag ska göra nåt som kräver nånting utöver det vanliga robotbeteendet på morgonen måste jag skriva tydliga lappar. Det blir något bättre när jag har tvättat mig och fått i mig lite kaffe. Ändå brukar jag för det mesta lyckas låsa in Fästmön – eller mamma, när hon är på besök – genom att låsa båda låsen och peta ner piggen. Det innebär att låset måste låsas upp med två nycklar – inifrån. Eller utifrån, dårå. Men den som är inlåst är ju där inne. Min mamma lider av klaustrofobi (hon lider av ”allt”! Hon har för övrigt också bråck. Jag mindes inte om mitt bråck sitter på matstrupen eller magmunnen – mamma har bråck på båda ställena.). I mellandagarna uppstod en paniksituation när jag lyckades låsa in henne i bilen tillsammans med EL, kära sysslingens hustru, under tiden jag skulle in till blomsterhandeln för att köpa blomma till kära sysslingens mors grav… Jag blev helt enkelt utkallad till bilen och fick låsa upp.

Solen tittar fram mellan stammarna. Jag tog bilden i morse genom bilrutan när jag stod och väntade på grönt ljus.

När jag kommer fram till jobbet är det inte alltid med hoppsasteg jag hasar mig in. Men nånting märkligt händer! Så snart jag kommer innanför luftslussen blir jag glad. Min fula nuna spricker upp i ett äkta leende. De första jag möter är städarna och vi hälsar alltid på varandra. De ler också alltid. Man tror att man har kommit till paradiset…

Denna onsdag, Mittwoch, mitt i veckan, ska jag utföra två intervjuer, en på morgonen, en på seneftermiddagen. Efter lunch får jag studiebesök av fakultetskommunikatören L och en prao. Mellan varven blir det lite webbande och intranätande samt jobb med kommunikationsplanen. Torsdag och fredag är hittills blanka, men jag vet ju hur det brukar bli.

På torsdag fyller för övrigt Fästmöns pappa 75 år. Och det märkliga är, insåg jag just, att även min före detta svärfar fyller år denna dag! Varför kommer jag ihåg såna saker???

Igår kväll segrade pizzorna över fiskbullarna till middag, så jag gissar att det blir fiskbullar idag i stället. Inga problem med det, jag gillar fiskbullar. Men efter att min magen har velat vända ut och in på sig de senaste veckorna unnade vi oss pizzor igår. Jag började ju knapra magsårsmedicinen igen efter undersökningen i måndags och nu är mitt liv drägligt igen. Det enda jobbiga är att magsårsmedicinen tar ut funktionen av två andra tabletter jag äter, men jag hoppas doktor Jan hör av sig snart och har en lösning på det. Vidare knaprar jag på piller som ska göra mitt blod bättre och jag känner mig piggare, i alla fall lite piggare. Påpiggandet går inte riktigt lika snabbt som jag skulle önska, men man får ju, som bekant inte allt man önskar sig här i världen.

Jag är mycket bekymrad över min Storasyster och om du är en snäll människa tycker jag att du går in på hennes blogg och ger henne en kram! Hon behöver det!! Och hon är värd alla kramar i hela världen såsom hon kämpar!

Read Full Post »