Vi har vår i luften – var har ni er?

Jag gissar att du inte har hört uttrycket i rubriken? Hö, hö, hö… Denna snöiga dag som slutade med strålande sol och nästan åtta grader varmt när jag skulle åka hem från jobbet.

Dagens datorhaveri gjorde att allt jobb blev försenat. Och när datorn så småningom kom igång på eftermiddagen var den så seg och långsam att jag knappt kunde svara på mejl. Tröttsamt! Dessutom lyste vårsolen starkt in genom fönstret. Mycket vackert, visserligen, men det går ju inte att se vad det står på datorskärmen när solen lyser rakt på. Jag vet inte vad det blev för dekorfärger på gänget rapportframsidor jag försökte få till innan jag gick hem… Droppen var när vi fick veta att markiserna inte var några skydd mot solen utan snarare

blot til lyst

Men hallå! Är somliga inredningsarkitekter idioter, eller?! Det blir till att försöka inhandla nåt mörkt lakan eller nåt och försöka fästa i den skira gardinen. För det kommer inte att gå och jobba framöver…

När vårsolen tittar fram är det alltså inte bara härligt. Man ser allt skit smuts också. Clark Kent* blev ju rejält nerstänkt i morse. Det var inte nån omkörning på fel sida, my mistake, utan en bil som körde om där det var omkörning förbjuden. Enligt egen utsago var Nillan inte i faggorna, men man skulle kunna tro det, så nära som föraren körde…

Nerstänkt Clark.

Ja, ja, det är dags att tvätta bilen överhuvudtaget, men jag måste skaffa mig lite mer ork först. Kanske till helgen när Fästmön jobbar tre kvällspass på raken..? Då brukar jag få en massa nyttigt gjort. Men det är ju annars väldigt tråkigt när hon jobbar.

Jag kom hem lite senare än vanligt idag. Allt blev ju förskjutet tack vare datorkrånglet. I morgon ska jag på en nätverksträff hela eftermiddagen, så då hinner jag väl inte heller så mycket. Men det är roligt att det är fullt upp om dagarna! Jag skulle inte gilla om det var lite att göra. Tråkigt!

Magen har faktiskt varit liiite bättre idag. Jag tror att lunchen passade den alldeles utmärkt, för jag mådde inte sämre efteråt. Nu när jag kom hem såg jag att Anna hade lämnat frukt på mitt bananfat. Och jag kunde inte låta bli att ta ett plommon…

Mitt bananfat, fast nu med fräschare frukter.

Det var ett sånt där plommon som kunde ha kommit från ett av plommonträden i mammas och pappas trädgård… Suck…  Victoriaplommon… Vi får se om magen känner sig lika nostalgisk som jag eller om den slår bakut…

Slå bakut, för resten… Det gör jag på före detta vännen som inte svarar på direkta frågor. Var finns rakheten och ärligheten, den omtalade? Den tycks bara existera när det passar. Och med anledning av detta byter jag lösenord. Jag vill nämligen inte ha såna vänner i mitt liv – eller på min blogg. Du som ha det nya lösenordet kan mejla eller messa mig.

 

*Clark Kent = min smutsgris till bilman