Livet är en gåva

Det blev verkligen en kanonkväll igår! Jag plockade upp Fatou i stan och så sammanstrålade vi med Fästmön för att dinera på restaurang Trädgården. Trädgården är en kvarterskrog på Heidenstams torg i Uppsala. Alltså ingen finkrog. Många gäster går dit bara för att ta en öl. Men maten är superb – så även igår! Damerna i mitt sällskap åt kött och pommes, jag fisk och pommes. Under tiden intog Fatous pappa hamburgare nån annanstans, men även han slöt upp senare.

Kvällens höjdpunkt var emellertid inte maten. Det var Annika Östbergs  föreläsning i Lötenkyrkan. Ett något obyråkratiskt bokningssystem hade gjort oss osäkra på om vi verkligen fått biljetter eller inte, men Fatou, som känner allt och alla, hade lyckats igen. Förväntansfulla bänkade vi fyra oss – tillsammans med 496 andra…

Halva Fatous pappa till vänster och en förväntansfull och glad Anna till höger.

Lötenkyrkan tog in 500 personer och fick avvisa 100. Jättetråkigt för dem som fick gå hem, men förhoppningsvis kommer Annika Östberg tillbaka till Uppsala.

Vårt sällskap och ytterligare 496 personer fick plats.

Prick klockan 19 började Annika Östberg tala efter en kort introduktion av församlingsprästen. Sen talade hon i en timma och en kvart. Utan manus. De enda avbrotten hon gjorde var för att skölja halsen ren med vatten.

Jag kan inte återge vad Annika Östberg sa och berättade – och jag vill det inte heller! Jag tycker att du ska läsa hennes bok, Ögonblick som förändrar livet, och därefter försöka pricka in en föreläsning med henne. Mycket av det hon skriver om i boken kom förstås tillbaka i föreläsningen, men även annat. Och känslan att få höra henne berätta med egna ord var enorm.

Fatou och jag hade med oss våra böcker. Jag fick ju Annika Östbergs bok av mamma i julklapp. När jag berättade för mamma att jag skulle gå på föreläsning och ta med boken för att försöka få den signerad av författaren, tyckte hon att det var lite pinigt.

Meh, jag har ju skrivit i boken också, då ser ju hon det.

Jag tyckte det kändes bra. Fatou och jag försökte fota varandra tillsammans med författaren, men det blev… ehum… varierande kvalitet på bilderna. På den här bilden ser det ut som om jag säger ett otrevligt, men sanningens ord till Annika Östberg. Fast notera – NOTERA! – att vi faktiskt kramas!!

Vi kramas faktiskt, men jag ser för jädrigt otrevlig ut!.. 😳

Det jag sa egentligen var :

Du måste vara jättetrött nu!

Och det var hon, sa hon. Helt slut… Efter kramen skrev Annika Östberg  i min bok och det blev jag ju glad för, som synes.

Annika Östberg skrev i min bok och jag blev glad. 

Anna och Fatous pappa konverserade under tiden vi köade och fick böckerna signerade. Efter en kort paus, där en av oss förpestade sina lungor och tre av oss försökte sippa frisk luft, stegade vi tillbaka in för att fika. Kaffe och stor kanelbulle ingick nämligen i det facila priset – 100 kronor. Klart värt!!! För den som ville skänka mer i kollekt hittade vi en skojsig apparat som faktiskt tar kreditkort. Kyrkan goes 21st century, liksom…

Kollektomat. 

Anna träffade på en före detta arbetskamrat och det bar sig inte bättre än att hon kom ut för honom – jag stod ju bredvid. Det var väldigt modigt gjort och jag är så stolt över min älskling!

Den här kvällen bär jag med mig i mitt hjärta! Framför allt Annika Östbergs ord om förlåtelse. För det handlar om att kunna förlåta sig själv innan man kan gå vidare. Så är det. Och Annika Östberg skrev naturligtvis väldigt vackra ord i min bok, också dessa ord ska jag bära med mig från och med nu.

”Livet är en gåva.” Sanna ord som jag bär med mig från och med nu.