Glad i hatten, mätt i magen och bara liiite klen i magen

Jag blev ju utbjuden i kväll av en före detta kollega, numera vän, Lena. Tänk så bra det passade, för det var ju verkligen läge att fira. Vi gick till samma ställe som Fästmön och jag gick till sist, Gary’s. Och det namnet ska du komma ihåg för maten är kanon!

Lena är också kanon. Eller i alla fall väldigt glad!

Vi inledde med en mycket torr dry Martini under en galen kolampa. Äntligen fick jag fota! (Ja, jag är verkligen skitjobbig med min mobilkamera!..)

Galen kolampa.

Ärligt talat var jag lite orolig för att magen skulle protestera, men den har skött sig finfint i kväll. Det enda jag känner av nu efteråt är ett svagt illamående. Fast det kan bero på bussresan. Japp! Jag övervann den demonen också idag och åkte buss. Tur och retur. Ensam. Utan att dö.

Till förrätt valde jag den här gången en sorts popcorn, enligt menyn. Det var friterade kräftsjärtar och till det en smält kryddigt smör. Mycket salt, men mycket gott.

Friterade popcorn som innehöll kräftstjärtar.

Till huvudrätt valde jag, tråkig som jag är, samma som sist, det vill säga kycklingfajitas. Men smart nog så delade Lena och jag på en portion. Annars hade jag definitivt inte mått bra. Portionerna på Gary’s är mycket rikliga vilket torde passa hungriga gubbamagar, men var var alla manliga gäster???  De kvinnliga gästerna var i klar majoritet.

Kycklingfajitas med massor av goda diper.

Diperna var som sist enormt goda. De inte bara tilltalar gommen, de tilltalar ögat också.

Fyra diper: krämig guacamole, rökig  mangodip, syrlig gräddfil och en röd, het tomatdip. Suveränt goda alla, på sitt sätt.

Som avrundning en lite lagom dessert, söt och friterad, men inte alltför kraftig. Till den en kopp svart kaffe.

Friterad Mars, Snickers och Twix. Fast jag minns inte i vilken ordning…

Som sist får maten allra högsta betyg, ingen tvekan! Portionerna är så rikliga att man gott och väl kan dela om man bara är lite hungrig. Men den här kvällen serverade Gary själv och då steg även Toffelbetyget för servicen.

Högsta betyg!

 

Stort TACK till Lena som bjöd mig på den här middagen! Nästa gång är det jag som bjuder, inga protester!!!

Read Full Post »

Yes, yes, YES!!!

Vi har varit på en liten utflykt, Tofflan och jag, hennes jobbväska. Vi var inbjudna till ett fem våningar högt nybyggt hus en bit utanför stan. Lite tidigt kom vi, så Tofflan blev bjuden på kaffe av en snäll ”tant”.

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff… 😦

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman

Read Full Post »

Att nån gillar en betyder… massor!

Just som jag traskade här fram och tillbaka och var nervös för mötet ringde mobilen. Jag kände inte igen numret, men svarade korrekt med för- och efternamn. Man vet ju aldrig… Och tänk, det var den hjärtegoa före detta (trist att skriva…) kollegan L som vill bjuda på middag i afton. På stamlokuset.

I afton blir det en kulinarisk resa till Amerikat igen!..

Jag blir så glad, så glad, så glad! Tänk att nån gillar en så mycket att hon bjuder ut en på middag!

Det har nämligen varit en lång period av tungt bärande och kånkande för min Fästmö. Hon är den som så gott som ensam under över tre års tid har hållit mig på benen, allt medan de så kallade vännerna i närheten, som hade kunnat bry sig, försvann. Det måste kännas konstigt för dem att jag har fått nya vänner, jag som är så elak. Hmm, hmmm…

Jag har lärt känna flera nya människor via bloggandet, några av vilka jag räknar till mina verkliga vänner. En del har jag träffat. Men det var länge sen jag räknade in före detta kollegor i vänkretsen. Det är först nu jag insåg att dessa långt-tillbaka-föredettingar svek för länge sen. Såsom jag också svek några längre tillbaka, på sätt och vis. Fast inte på det sätt som de tror.

Men jag är en nån annan nu. Och att nån gillar den person som är jag idag betyder… massor!

Read Full Post »

Vintern rasar…

Vintern rasar, kan man verkligen säga om dagen! När jag skuttade ur sängen strax före klockan åtta visade utetermometern (inte min muntermometer, den är totaldissad efter att den visade att jag var så gott som död!..) -13,3 grader. Så nu har alltså vintern kommit! Fyyy… Nu vill vi ju njuta av ljuset, se gräset titta fram, förundras över knopparna och höra fåglarna kvittra igen. HA! Glöm det! Vill du se en knopp kan du kolla huvudet på den här bloggen. Den bilden tog jag förra året. I verkliga livet är allt utomhusliv som ett svartvitt fotografi… Tur att mammakusinen B:s amaryllis är så färggrann som den är! Titta bara!

Det här är ju inte klokt! En storblommande amaryllis den 30 januari!.. Men fin och färggrann är den!

Det var en konstig dag idag. Inget uppstigande kvart över sex. Jag unnade mig själv en sovmorgon ända till klockan åtta. Då vaknade jag eftersom det skreks och gapades i huset – ja, idag är det ju vardag och ordet HÄNSYN kan föräldrarna inte stava till. Som sagt…

Turkosa fönsterlampor är (nästan) OK – om de är släckta…

Nu ska jag ladda och förbereda mig för ett möte efter lunch om framtiden. Jag vågar inte hoppas på framgång, jag är rädd att få ett negativt besked. Men jag vill så gärna, så gärna. Jag har så mycket kvar att ge yrkesmässigt…

Magen är ännu lite bättre idag. Visserligen var toa första anhalten i morse när jag hade vaknat, men det känns mera normalt nu – på flera sätt. Jag tänker bespara dig detaljerna. Av infektionen i luftvägarna tycks det – ta i trä! – inte bli nånting. TACKSAM! Däremot fick jag sms från Fästmön igår kväll att Elias är riktigt skruttig. Och då blöder ju även det mest förhärdade Toffelhjärta. Det hjärta som så ofta säger sig vara allt annat än ett barnahjärta. Joru… 

Toffelhjärtan, fast av choklad. (Jag läste fel en gång förra året, men det lät så bra med Toffelhjärtan, tyckte jag.)

Jag försökte få ordning på kalufsen igår, men inser att jag inte har samma inramade papper med fina stämplar på väggen som min frissa har. Henne ska jag träffa i morgon sent. Då vet jag att hon gör underverk med mitt hår. Det gör hon alltid.

Sist men inte minst… Glöm inte att gratulera Gunilla på namnsdagen idag om du har nån i din närhet! Jag har en (blogg)vän några mil norrut, hänne och dänne, liksom! Grattis på namnsdagen, Nillan! 😛

Read Full Post »