Änglar och demoner

En trist lördagskväll, med en ond mage som sällskap, utgjorde skälet till att jag valde filmen Änglar och demoner som gick på TV3 i kväll. Det var inget tokigt val alls.

Inget tokigt filmval i kväll.

Professor Robert Langdon kallas till Vatikanen för att lösa gåtor igen. Den katolska kyrkan hotas av sällskapet Illuminati. Påven dör och när kardinalerna samlas i ett konklav för att välja en ny påve kidnappas de fyra huvudkandidaterna. Samtidigt stjäls en behållare som kan utgöra såväl välsignelse som världens undergång. Så hör kidnapparen av sig med ledtrådar till var de kidnappade kardinalerna finns. Och behållaren.

Jag tycker att det här är en spännande film! Den första filmen i serien baserad på böckerna med samma namn av Dan Brown, Da Vinci-koden, var jag inte alls lika imponerad av. Änglar och demoner är spännande, fartfylld och stundom riktigt läskig.

Högt betyg!

Read Full Post »

Vilar ögonen

Jag vilar kropp och själ och ögon och tittar på kardinaler i rödorange kläder.

Massor av kardinaler.

Bara det att det är så väldans mycket reklam på den här TV-kanalen. Så i reklampauserna läser jag Palmebiografin.

Ett uppslag Palmebiografi.

Sen tittar jag lite på filmen igen och BUUUUUUUUUUU! Då dyker det plötsligt upp… en blodig docka! Lättskrämd och… vettskrämd är jag!!!

Plötsligt dyker det upp en blodig docka på TV-skärmen…

Read Full Post »

Tråååkigt…

Uff, vad det är tråååkigt att vara klen! Jag har fått i mig lite mat och ett glas rött, så kroppstemperaturen har nog stigit något från 35,2… Magen tackade för middagen och har låtit den stanna kvar, men den är inte förtjust. Känner mig trött, frusen och orkeslös.

Sitter i bäste fåtöljen och slökollar Änglar och demoner på TV3. Jag har läst lite i Palmebiografin och blivit imponerad. Men jag är så trött, så trött… Orkar  knappt ta in några intryck, än mindre sitta upprätt. Tur att bäste fåtöljen går att tippa bakåt…

 + 
Två bra, men alltför många intryck för en Orkeslösing.

Read Full Post »

Det som ska sonas

Olle Lönnaeus var ett nytt namn på deckarhimlen för mig. Tack vare snälla Lena, Anna-Lena, Linda och Anders fick jag hans debutbok Det som ska sonas i den underbara julkorgen i december. Och nu har jag läst denna av Svenska Deckarakademin prisade deckare.

Vinnare av Svenska Deckarakademins debutantpris 2009.

Konrad Jonsson är journalist. Efter en hemsk upplevelse utomlands har han förlorat fotfästet i tillvaron. Och som grädde på moset mördas hans adoptivföräldrar Signe och Herman. Därför måste han återvända till den byhåla han lämnade när han var ung. Tillbaka i Barndomsland börjar Konrad fundera över vad som hände hans polska biologiska mamma som pålötsligt en dag försvann. Konrad blir misstänkt för mordet på adoptivföräldranra, men sen hittar polisen de troliga förövarna i ett par albanska unga män. Rasismen frodas i byhålan – precis som den gjorde när Konrad var barn…

Redan omslaget på boken tilltalar mig! Det visar ett dimomhöljt, lite äldre hus i en grässluttning. Mystiskt! Och mystiskt är mordet på det gamla paret liksom den försvunna polskan. Olle Lönnaeus, precis som sin huvuperson journalist, klarar debuten finfint. Detta är en spännande deckare, men kanske lite mer en psykologisk thriller med det ständigt aktuella ämnet rasism som viktig ingrediens. Slutet överraskar!

Språket är lättflytande trots att en del meningar blir lite i längsta laget. Den enda egentliga språkliga invändningen jag har är mot ordet

pelargonia

som nämns två gånger. Heter det inte pelargon? Blandar författaren ihop det med begonia? Eller är det dialektalt?

Strunt samma! Det här är en debutdeckare som får medelbetyg med plus av mig. För Olle Lönnaeus kan säkert ännu bättre!

Read Full Post »

Uff, på väg att dö, eller?

Nej det blev en vända till Himlen och tillbaka igen. Skjutsade Fästmön för att handla och sen vidare till Morgonen. Där upphämtades liten TV-apparat, blek gosse och lång tonårsdotter. Samtliga fraktades därefter till Himlen igen, medan Clark Kent* och jag styrde kosan hem till New Village. Jag hann precis in på toa, ifall du ville veta.

Känner mig allmänt hurrrrrven och tog för skojs skull tempen, vilket jag aldrig brukar göra. Men jag insåg att jag håller på att kallna, att dö – termometern visade 35,2. Och det var en muntermometer, så man ska möjligen lägga till nån tiondel. Högst.

Tofflar till sovrummet med en filt nu.

Äh, jag går och lägger mig med en filt och min bok och försöker sova bort det magonda. Kanske värma upp mig en grad eller så också…

Ha en go lördag, ni friska! (Och nu förväntar jag mig att hitta en MASSA snälla krya-på-dig-önskningar och allmänna ömkningar nästa gång jag kollar datorn!)

PS Du som har en Carl eller en Karl kommer väl ihåg att gratta honom på namnsdagen idag???

 

*Clark Kent = min smutsgris till plåtman

Read Full Post »

Muller och sånt

Lördagsmorgon. Sovmorgon. Vad händer? Nej, fel. Ingen unge som gastar, vilket får mig att befästa åsikten

Turkosa fönsterlampor är bäst när de är släckta. (Underförstått: Då är ingen hemma.)

Nej, jag vaknade så bra ändå vid sjutiden. Vanemänniska… Och ändå slocknade jag i sängen med Taggart på TV:n (jag vet, 7:ans länk är typ ett år gammal, men TV-serien Taggart går fortfarande!) runt halv ett, först.

Det är magen som mullrar. Den är inte helt lycklig över gårdagen och torsdagskvällens lilla överdosering av C-vitamin. Inte blev den gladare över att jag tröstade den med kycklingburgare och pommes från Mac Jack, en skål popcorn och en enorm bit White Lady-tårta (inget får ju förfaras). Jag fattar inte, men jag fick laga min byxa igår. Min Nike-hemma-mys-byxa. Den hade spruckit i grenen… Är jag tjock eller är jag… enorm snart???

Låg kvar i sängen och lyssnade till olåten från mitt inre, medan jag försökte leka lördagsmorgonsmys med min bok på gång. Det var boken jag fick i den numera vida berömda julkorgen.

Boken från den berömda julkorgen.

Idag bär det av till Himlen. Jag har packat min rygga och lite annat som ska med. Men först är det lite att fixa med här hemma. Det enda nyttiga  jag har gjort denna morgon är att bädda och samla ihop ett antal soppåsar som ska förpassas ut till respektive kärl i soprummet. Men det är nästan fem grader kallt och jag drar mig för att kliva utanför dörren. Jag är ännu inte tvättad och klädd, går omkring i slafskläder. Ska strax fixa fram frukost och först därefter ska utsidan få sin putsning.

Mamma telefonerade jag med igår kväll, för jag känner att jag behöver komma iväg lite tidigare idag. Elias har fortfarande feber och börjar bli förkyld, så han är kvar hos sin pappa, men ska hämtas hem idag. Fästmön behöver handla mat också. Taxi Tofflan Clark Kent* skulle behöva tvätta sig, men det får anstå. Det är för kallt, helt enkelt.

Så här snygg kan han vara, Clark, när han är ren och fin.

Den här veckan har jag fått tre nej på jobb jag har sökt. Ibland får jag en känsla av att vissa rekryteringar är uppgjorda i förväg. Jag funderar till exempel över alla jobb (ett tjugotal?) jag har sökt inom Vård & Bildning vid Uppsala kommun. Där borde min erfarenhet från  en liknande verksamhet fast en annan offentlig organisation väga mycket tungt. Men den är tydligen ingenting värd. En enda gång har jag kommit på intervju och då var det så uppenbart att den lilla personalmänniskan enbart hade stirrat på min examen med litteraturvetenskap som huvudämne eftersom det var ett vikariat som informatör på Stadsbiblioteket.

Nej, idag mullrar visst hela jag. Men det kanske inte är så konstigt när en planerare av rang inte kan planera sitt liv längre än till tisdag kväll. På måndag tar jag en kort sovmorgon, för då har jag semester. Efter lunch ska jag åka till ett förhoppningsvis givande möte. På tisdag har jag en klippning inbokad klockan 17. Sen är mitt liv slut, liksom. För jag tänker inte gå till Arbetsförmedlingen på onsdag och förnedra mig igen. Eller?

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »