Att leva och dö som Joe Strummer

Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro kom inte i min ägo förrän den kommit ut i pocket. Men det spelar ingen roll, det är innehållet som är viktigt och den var värd att vänta på. Tack, Fästmön, för julklappen 2011!

Värd att vänta på!

Bokens jag återvänder till Göteborg och de gamla polarna för att en av dem har dött. Frank Öster har både levt och dött som Joe Strummer i The Clash. Kompisarna bestämmer sig för att dra ihop sitt gamla band The Christer Petterssons och lira på begravningen. Under tågresan passerar det som har varit för jaget – en kille som levt på socialbidrag och som inte haft nån större framgång med förhållanden. Och så småningom flyter dåtid och nutid ihop. I Göteborg, som sagt.

Det här är en grabbig bok. Den handlar om fylla, polare, pissa i handfat och svårigheten att komma nån av motsatta könet nära. Den handlar också om vänskap och relationer och en mans långsamma mognande. Det är vad jag tror, i alla fall. För kvinnorna i boken är bifigurer och skymtar endast då och då. Samtidigt är det kvinnorna som gör det möjligt för pojken att bli man, så att säga.

Jag gillar den här boken. Jag gillar Marcus Birros ibland lite staccatoartade sätt att skriva. Boken är lättläst även om det den handlar om inte är några lätta teman. Bara det att begrava en vän… Men det kan hända vem som helst i morgon eller varför inte nu. Och då kanske vi också drar ihop nåt gammalt kompisgäng och lirar en av de där fruktansvärda låtarna jag eller nån annan skrev som tonåring…

Detta är inte en roman i Nobelprisklass, men av mig får den högt betyg!